Fisker Ocean vinglar mot en osäker framtid
Henrik Fisker är inne på sitt andra bilförsök. I teorin ter sig Ocean lovande med en räckvidd på upp till 70 mil – men bilarna som börjat levereras till kunderna är långt ifrån färdiga och bolaget står på konkursens rand. Första intrycket är inte bra – klokast gör du i att avstå.
Det är mycket som står på spel för det nystartade amerikanska bilföretaget Fisker just nu. Produktionen har kantats av problem och långa förseningar – därför ter sig samlingen av fabriksnya bilar ute hos återförsäljaren i Kungsängen i Stockholm som en synvilla. Bilarna finns faktiskt på riktigt! Men nu återstår det att hitta köpare – samtidigt som man i sin senaste kvartalsrapport redovisat stora förluster och varnat för konkurs under 2024 om inte nya finansiärer dyker upp inom kort.
Ocean är ritad av grundaren själv. Dansk-amerikanen Henrik Fisker är ett välkänt namn i bilvärlden, med ett förflutet som designer hos bland annat BMW och Aston Martin. Ungefär samtidigt som Elon Musk höll på att etablera Tesla, så prövade han lyckan som biltillverkare för första gången – med den sportbilslika laddhybriden Fisker Karma. Den var förvisso snygg men byggde på gammal teknik och var hopplöst dålig. Det blev ett fiasko.
Den här gången vänder man sig till marknaden med en elsuv som till storleken påminner om Tesla Model Y. Oceans ”raison d’être” är att den ska erbjuda längst räckvidd till lägst pris.
Men tajmingen är tuff. Elbilsmarknaden är inne i en iskall period som gör det svårt för redan etablerade bilmärken att sälja elbilar. Och när till och med Polestar – som backas av teknik och fabriker genom Geely och Volvo – kämpar för sin överlevnad kan man bara gissa hur motigt det är för Fisker just nu.
Den anstormning av ”nätshoppande” kunder som man hade hoppats på har uteblivit – i princip är det bara Tesla som faktiskt lyckas med att sälja bilar online. I övriga fall, verkar kunderna vilja klämma, känna och provköra bilarna först. Detta har gjort att man i ett sent skede har fått justera ner produktionen och se över sin försäljningsmodell.
Av ungefär 10 000 byggda bilar står 5 000 ännu osålda.
En ljusglimt för de som redan investerat dyra pengar i en Ocean och riskerar att bli stående med en svårsåld bil om företaget går i konkurs – är den senaste tidens rykten om att Nissan skulle vara intresserade av att gå in med pengar för att få ta del av Fiskers plattform till sin pickup Alaskan. Det känns långsökt. Enligt nyhetsbyrån Reuters ska samarbetssamtal ha inletts nyligen. Men en relevant fråga är varför den japanska tillverkaren som har tillräckligt med huvudvärk och egna ekonomiska hål att täppa till skulle vara intresserade av dra på sig ännu mer kostnader just nu?
Fisker har inga egna fabriker. Produktionspartner är Magna Steyer i Österrike (som bland annat är kända för att tillverka Geländewagen på licens åt Mercedes). Man använder sig av deras underleverantörer för både elmotorer och plattform. Tidigt var man inne på att samarbeta med Volkswagen om att använda deras elbilsplattform (MEB), men landade i att utveckla sin egen ihop med det österrikiska företaget. Batterierna kommer från kinesiska CATL.
Till syvende och sist är det kunder Fisker behöver. Så har man då en bra produkt?
På papperet ter sig både pris, utrustning och räckvidd attraktivt.
Bilen kommer i tre versioner. Den billigaste versionen Sport har 282 hästar och accelerationen från 0 till 100 går på 7,9 sekunder. Den kostar 450 000 kronor och kommer med bakhjulsdrift och ett Lfp-batteri på 73 kilowattimmar som ger en räckvidd på 46,4 mil. Som en jämförelse får du bakhjulsdrivna Tesla Model Y som gör 0–100 på 6,9 sekunder för 554700 kronor med 45,5 mils räckvidd.
De fyrhjulsdrivna versionerna finns i två utrustningsnivåer. Båda har det större litiumjonbatteriet på 113 kilowattimmar. Du får 564 hästar och 0 till 100 går på 4,2 sekunder. Ultra-versionen kostar 645 000 kronor och har en räckvidd på 69 mil och i toppversionen Extreme, som kostar från 709 000 kronor kommer du 70,7 mil.
Jämförbara Tesla Model Y med fyrhjulsdrift gör 0 till hundra på 5,0 sekunder och kostar från 624 170 kronor och har då kortare räckvidd på 53,3 mil. Den kraftfullare versionen Model Y Performance gör 0 till 100 på 3,7 sekunder och kostar 660 170 kronor. Även den har avse
värt kortare räckvidd (51,4 mil) än Fisker Ocean.
Men pris och räckvidd är inte allt. Bilarna är inte färdigutvecklade och en radfunktioner ska kommalängre fram i samband med mjuk varuuppdateringar. Till exempel saknas adaptiv farthållare, Apple Carplay, möjligheten att se bilens snittförbrukning, funktionen att förvärma batteriet.
Efter nå gradagar tappade vi räkningen på antalet buggar och varningsmeddelanden. Energiåtervinningen funkar bara ibland( då bilen återvinner kraft när du släpper upp gaspedalen), vi märker heller ingen större skillnad mellan de olika körlägena, bilens färddator är opålitlig när det kommer till att beräkna räckvidden, värmen i bilen fungerar sådär och ibland har vi imma på sidorutorna. Jobbigast är att nyckeln inte fungerar ordentligt – det är svårt att låsa och låsa upp bilen om man inte står alldeles intill förardörren.
Bilen rullar bakåt i uppförsbackar och vid några tillfällen går parkeringsläget i under färd – enligt Fisker ska det bero på att vi har kommit åt rattväxelspaken under färd. Men då kan man fråga sig om inte ergonomin är felaktigt utformad om man så lätt kommer åt P? Samma sak händer med andra funktioner när vi svänger eftersom det är lätt att komma åt rattknapparna. Detta kan med en dos optimism ses som småsaker som kommer att ordna sig sinom tid. Eller så kan man tycka att man för 700 000 kronor ska få en färdigutvecklad bil. Om Fisker överlever så kommer man säkerligen få ordning på alla mjukvaruproblem. Men vad händer om man går i konkurs? Då riskerar ägare att bli lämnade kvar med en ofärdig bil.
Körmässigt är bilen helt okej så länge man kör rakt fram på motorvägen och i stan. Men utsätter man bilen för mer än så tycks framvagnen och bakvagnen leva två separata liv. Närmaste passande beskrivning som illustrerar detta är: en stucken gris eller när en kalv släpps ut på grönbete. Nej, tack.
Ocean lyckas inte härbärgera 564 hästar på ett förtroendeingivande sätt. Jag förstår inte heller hur en fyrhjulsdriven bil kan lida så pass mycket av torque steering (när det rycker i framhjulen under tiden man gasar). Vid kraftiga accelerationer finns en fördröjning som gör att bilens framhjul krafsar och drar innan kraften från bakhjulen kommer till undsättning. Det känns inte harmoniskt.
Såklart finns där många fördelar med Ocean, som gör den intressant. Man har till exempel lyckats väl med designen, komforten och utrymmena. Visst är det häftigt att bilen alla rutor kan öppnas (utom framrutan). Men det räcker inte. Att materialvalen är lite enklare kan man trots allt leva med när räckvidden är så pass mycket längre än i konkurrerande bilar. Men personligen kan jag inte argumentera för att någon ska riskera en förmögenhet för något som eventuellt kan bli bra någon gång i framtiden – särskilt när det finns gott om etablerade konkurrenter med färdiga produkter. Just nu är det köparnas marknad – det finns fler elbilar än det finns intressenter.
Visst, Tesla lyckades locka köpare i ett tidigt stadium medan produkten ännu befann sig under utvecklingen – men de var också först och långt före sin tid. Det är inte Fisker.
Vid kraftiga accelerationer finns en fördröjning som gör att bilens framhjul krafsar och drar innan kraften från bakhjulen kommer till undsättning