Komikerduo som varat länge
Om hundra år kanske ingen utom humorhistoriker längre minns Monty Python- gänget, Ricky Gervais, Louis C K, Hasseåtage, Gösta Ekman (1939–2017), Robert Gustafsson eller Henrik Schyffert.
Vem vet, om tjugo år kanske ingen skrattar åt dem ens. Utbudet nu är så stort, allt går så fort, humor åldras så snabbt.
Tror väl inte direkt att dagens ungdomar har så förfärligt stor koll på Charlie Chaplin (1889–1977), Buster Keaton (1895–1966), bröderna Marx eller Helan och Halvan heller.
Men de komiker som var banbrytande under filmens pionjärtid, har ändå haft ett längre liv. Dels för att de var färre på den tiden, dels för att de fick sitt genombrott och att deras popularitet växte i samband med filmens allt större betydelse.
När jag som barn började gå på matinéföreställningar på bio på helgerna i mitten av 1960-talet, visade man fortfarande ofta 20, 30 och 40 år gamla filmer med Helan och Halvan. Och som jag skrattade. Helan och Halvan. En tjock, en smal. Båda två oftast med plommonstop på huvudet. Helan, Oliver Hardy (1892–1957), som med sin pondus, körde med den (till synes) mer korkade Halvan, Stan Laurel (1890–1965). Han som förvirrat kliade sig på hjässan när han inte förstod vad Helan sade och ibland grät som en bebis. Men det var oftast Helan som fick svar på tal, som drattade på ändan allra värst. Humorn var allra mest fysisk, men de klarade även övergången till talfilmen på ett utmärkt sätt och gjorde totalt över hundra filmer.
”Komiska genier – Helan och Halvan”, i SVT måndag 12 juni, är en utmärkt amerikansk dokumentär om komikerparet.
Fylld av både klassiska avsnitt ur deras filmer och filmsekvenser som aldrig tidigare har visats. Och ett närgånget porträtt av duon som människor. Deras privatliv, med trassliga kvinnoaffärer, var betydligt mer komplicerade än deras filmer.
Utbudet nu är så stort, humor åldras så snabbt