”Djur ger så myc­ket kär­lek”

SO­FIA RÅGENKLINT MÖ­TER NOSHÖRNINGAR I SYDAFRIK A:

TV Tidningen - - SIDAN 1 - Jo­han Jans­son ab­tv@tt.se

Jag äls­kar djur och kan in­te fö­re­stäl­la mig ett liv ut­an dem

So­fia Rågenklint, som le­der pro­gram­met till­sam­mans med An­ders ”An­kan” Johansson,

be­rät­tar en­tu­si­as­tiskt om mö­te­na med de vil­da dju­ren. – Jag fick föl­ja med ve­te­ri­nä­ren

Pe­ter Brot­hers, vil­ket var oer­hört spän­nan­de. Jag as­si­ste­ra­de ho­nom när han be­hand­la­de noshörningar, gnu­er och af­ri­kans­ka buff­lar. Jag fick även kän­na på ett fos­ter in­u­ti en gnu!

So­fia Rågenklint har job­bat som pro­gram­le­da­re i snart 20 år. Men kans­ke har hon hun­den

Chic­ko att tac­ka för sitt förs­ta tv-jobb.

– Jag ha­de ing­en dröm om en tv-kar­riär men blev tip­sad av en kom­pis att de sök­te folk på TV-Sä­len och tyck­te det lät kul. Jag tog med mig min hund till prov­film­ning­en. Hun­den rå­ka­de bli mag­sjuk un­der bil­re­san dit så det blev en stor­sti­lad en­tré med en ned­baj­sad fluf­fig vit ja­pansk spets. Man kan sä­ga att bå­de jag och Chic­ko gjor­de ett starkt in­tryck, sä­ger So­fia Rågenklint.

Upp­vux­en på bond­gård

Att det bli­vit många djur- och na­tur­re­la­te­ra­de pro­gram, såsom ”Jakt och fis­ke” och ”Djur­hjäl­pen”, ge­nom åren är dock ing­en slump.

– Jag äls­kar djur och kan in­te fö­re­stäl­la mig ett liv ut­an dem. Jag är upp­vux­en på en bond­gård med häs­tar, hundar, katt och ka­nin. Dju­ren be­tyd­de myc­ket un­der min barn­dom i Äp­pel­bo. De fanns all­tid där, de döm­de ing­en och de var som vil­ka fa­mil­je­med­lem­mar som helst.

”Djursjukhuset” sän­des förs­ta gång­en 1997. För fem år se­dan tog So­fia Rågenklint över pro­gram­le­dar­rol­len, och det ång­rar hon in­te för en se­kund.

– Det ro­li­gas­te är att få mö­ta al­la djur. Se­dan är det en yn­nest att få föl­ja ve­te­ri­nä­rer­na i de­ras ar­be­te. Det är en känslo­mäs­sig ber­goch dal­ba­na. Jag får de­la bå­de gläd­je och sorg med djurä­gar­na.

Käns­lo­sam­ma mö­ten

Det har bli­vit många käns­lo­sam­ma mö­ten un­der åren som gått.

– Jag minns spe­ci­ellt en fölunge som kom in och där det vi­sa­de sig att tar­men var spruc­ken. Det fanns

ing­et ve­te­ri­nä­ren kun­de gö­ra för att räd­da fö­let och äga­ren var otröst­lig, sä­ger hon och fort­sät­ter:

– Att se livs­gnis­tan i ett djur som mås­te av­li­vas är helt fruk­tans­värt. Jag blir tår­ögd av ba­ra tan­ken. Se­dan kom­mer det in djur som man tror kom­mer att dö vil­ken se­kund som helst men som mi­ra­ku­löst kla­rar sig. Ve­te­ri­nä­rer­na är fan­tas­tis­ka och kan ope­re­ra hur många tim­mar som helst för att räd­da den som lig­ger på ope­ra­tions­bor­det.

I vec­kans av­snitt träf­far vi den frans­ka bull­dogg­sval­pen Vig­go som har svårt att an­das och mås­te ope­re­ras.

– Vig­go är en av al­la pa­ti­en­ter jag ald­rig kom­mer att glöm­ma. Det är fak­tiskt det en­da till­fäl­let un­der al­la år där jag in­te kla­rat av att va­ra kvar i ope­ra­tions­rum­met. Jag trod­de att jag skul­le svim­ma när ve­te­ri­nä­ren skul­le vid­ga Viggos näs­bor­rar.

För So­fia Rågenklint be­ty­der djur bå­de trygg­het och tröst.

– Djur ger så myc­ket kär­lek ge­nom att ba­ra fin­nas till, sä­ger hon.

Fo­to: SVT

So­fia i Frö­ken Sve­ri­ge 1999.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.