Please Please Me

Bandets råa debut.

Den 11 februari 1963 ägnade Beatles och George Martin 585 minuter åt att spela in debutalbumet. Och musikvärlden blir aldrig sig lik igen. Av John Robinson

AV ALLA BERÄTTELSER om Beatles studioinspelningar är den om deras debutalbum den mäktigaste. Andra berättelser har sin egen magi – hur de ville skapa ett sound av en buddist som chantar på toppen av ett berg, hur de klippte inspelningstejp i bitar, kastade upp dem i luften och satte ihop dem igen och mysteriet med ”Hard Day’s Night”ackordet – men alla berättelser har sitt ursprung här. För andra band höjde ”Please Please Me” ribban – och visade att ett band nu kunde vara mer inblandade i låtskrivandet och arrangemangen inför skivinspelningarna. För poeten Philip Larkin banade den väg för en ny kravlös era, ”då det sexuella umgänget började”.

Det tog Beatles knappt 10 timmar att åstadkomma detta den 11 februari 1963. Inspelningen skulle gå snabbt för att man skulle hinna rida på succén med ”Please Please Me”, så Beatles spelade i stort sett in sin liverepertoar – samma set som de hade spelat på Doncaster Gaumont föregående vecka. Det var enligt vad George Martin minns ”en liveinspelning” under inte särskilt gynnsamma omständigheter. Det var en hård vinter, bandmedlemmarna var förkylda och kurerade sig med Peter Stuyvesant-cigaretter, mjölk och halstabletter medan de spelade in och mixade en låt i timmen.

Men vad som inte syns i Abbey Road-studions tidsschema är det enorma förarbete man hade gjort inför dessa 585 minuter. Hur hemsnickrad debutsingeln ”Love Me Do” än hade låtit så var de i själ och hjärta helt klart ett hungrigt rockband som visste vad de ville. I tre år hade de ägnat sig åt att finslipa sina låtar på scener i Tyskland och på engelska klubbar. I flera år hade Lennon och McCartney åstadkommit fantastiska låtar, som inledningslåten ”I Saw Her Standing There” på albumet Please Please Me. Låten skrevs för övrigt hemma hos Paul McCartney på Forthlin Road. De hade dessutom spelat in ett album på ett annat skivbolag och visste vad det handlade om.

På ytan är det kanske inte så stor skillnad på ”Decca Audition”-skivan, som spelades in 1 januari 1962, och albumet Please Please Me. Det är ungefär lika många låtar, en del original, en del covers. Det är samma personer som spelar (förutom att Ringo Starr nu har ersatt Pete Best). Ändå hör man direkt vilket album som skulle komma att skapa Beatleshysterin och att den andra var anledningen till att Decca gav upp Beatles. Det finns några bra spår på Decca-skivan (särskilt den kaxiga ”Bésame Mucho”, som de senare körde för George Martin som inte gillade den). Men vad som saknades var paradoxalt nog: Beatles.

Ja, det är de som spelar och sjunger, ingen tvekan om det. Men även om deras manager Brian Epstein satte ihop en spellista till Decca som var representativ för bandets speciella begåvning (innovativa arrangemang, fina harmonier, egna kompositioner) så var det utmärkande med Please Please Me att den producerades av en person som förstod att det unika med Beatles inte bara var deras musikaliska begåvning, utan deras personligheter. George Martin producerade, spelade piano och såg till att renodla materialet. Men han förstod också att om Beatles debutalbum skulle bli en succé måste den även förmedla vilka John Lennon, Paul McCartney,

George Harrison och Ringo Starr var och varför deras fans på Cavern tyckte så mycket om dem. George Martin övervägde till och med att spela in Beatles debutalbum live på Cavern. Shadows trummis, Tony Meehan, som skötte inspelningen av Beatles skiva på Decca träffade dem aldrig. Enligt Paul McCartney fick de ta sig in bäst de kunde genom bakdörren. Och som alla vet, gick de därifrån efter en timme för att aldrig mer återvända.

Please Please Me börjar med att en lätt hetsig McCartney räknar in dem, och den slutar med ett Lennon-skrål av lättnad och är däremellan fylld av levande, skrattande, skränande Beatles. Kanske man inte kan undgå att tänka på ”She Loves You” som tiden före sitarerna”, men ”I Saw Her Standing There” av McCartney–Lennon (som det står på skivomslaget) är ett sagolikt förstaspår, McCartneys ”ooooh!” (som sir Paul svarar i sin mobil i dag) blev en signatur som skulle komma att hålla i sig under hela tiden som Beatles spelade live.

På den här tiden är LP-skivorna inte särskilt välkomponerade (Beatles fick inte till det förrän i albumet Beatles For Sale), så Please Please Me är en ojämn platta med originallåtar (”Misery” – som Helen Shapiro tackat nej till – och ”Ask Me Why”) och rock’n’rollcovers (”Anna”, ”Chains”) blandat med hitlåtarna som lagts sist på A-sidan och i början på B-sidan. Men det är ändå en skiva som sticker ut och man lyckas verkligen resentera de fyra personligheterna. Ringos sång i ”Boys” går inte av för hackor. När han inleder med ”All right,

George…”, riktigt flödar skivtallriken över av gemytlighet. George står i rampljuset i ”Do You Want To Know A Secret”, en låt som Lennon själv inte var så förtjust i (på demon hörs han spola en toalett på slutet).

Trots att det är Beatles speglar albumet den här tidens sound. ”A Taste Of Honey”, titellåten i Rita Tushingham-filmen om tonårsgraviditet från 1961 transporterar en till en svartvit värld av socialrealism. Men strax sveps vi iväg av den sista låten: Lennons briljanta framförande av ”Twist And Shout”, som spelades in i slutet på inspelningsdagen för att rösten skulle hålla till de andra låtarna. Texten är helt galen och det är fullt ös i sången. I slutet av inspelningen (den första) hörs en suck av lättnad. För det första hade de klarat av låten. För det andra skulle världen som de kände den förändras inom kort.

Hur hemsnickrad debutsingeln ”Love Me Do” än hade låtit var de i själ och hjärta ett band som visste vad de

ville.