RONNIE WOOD
IBLAND känner jag att hela min karriär med The Creation, Jeff Beck och The Faces var en lång audition för att bli medlem i The Rolling Stones. Jag ser fortfarande på mig själv lika mycket som ett fan som en bandmedlem. När jag för allra första gången hörde deras riviga musik från tältet på jazz- och blues-festivalen i Richmond -63 hände något inuti mig, och jag visste att det här var bandet jag ville vara med i. Tanken på att vara med i Stones gav mig drivkraften att fortsätta.
Det var atmosfären som lockade mig lika mycket som musiken: det ovårdade, storheten, imagen – det verkade så bra. Jag fick min chans 1975. Flera andra gitarrister ville ha samma jobb och många var på audition, men för mig var det livsstilen som lockade mest – och man måste gilla det. Clapton sa en gång till mig: ”Jag kunde ha haft det jobbet.” Jag svarade honom: ”Du kanske skulle kunna spela bättre än jag, men man måste kunna leva med de här killarna.” Ibland tror jag att det är det jag är mest stolt över med Stones: att vi har lyckats hålla på så länge, och fått betalt för det. Men jag tror också att vi spelar bättre hela tiden. Det är alltid tråkigt när en turné slutar, för det är oftast då vi känner att vi är allra bäst som liveband.
Men som ett fan älskar jag att gå tillbaka och utforska låtar de skrev innan jag kom med. När jag gick med i Stones var jag tvungen att lära mig 140 nya låtar, men jag hjälpte också till att vässa stycken och fick killarna i bandet att uppskatta saker de annars hade tagit för givet. Jag försöker fortfarande göra det. När vi repar kan jag till exempel be dem spela en låt som ”Come On”, den allra första singeln. Mick eller Keith brukar säga ”Äsch, ingen vill höra den!”. Och jag säger: ”Jo, det vill de. Och jag vet att de vill det, för det vill jag också.”
Jag har fortfarande ett fans perspektiv på att vara med i bandet och det är en del av vad som håller oss fräscha. Jag får en kick av det, att utforska de gamla arrangemangen, kolla över gamla fraser. Jag får alltid Mick att sjunga ”Baby, and it hurts” i slutet av ”Midnight Rambler” för det är så jag och fansen kommer ihåg den. Men samtidigt är det ett stort åtagande att vara med i Stones. Man sitter med Keith och spelar samma låt om och om igen tills det blir exakt rätt. Det har varit en viktig lektion för mig: att lyssna för att lära och att lära sig att lyssna.