”Vi vet att många inte gillar oss för att vi är ovårdade och inte tvättar oss. Än sen?”
1964: NME porträtterar fem (eller är det sex?) blivande stjärnor när debuten tar hemlandet med storm.
BILL WYMAN | MEDAN MICK skakar omkring på scenen och Brian bankar på en tamburin för allt vad tygen håller och Keith springer baklänges med sin gitarr står Bill bara där och f linar!
Bill håller sin gitarr så upprätt att den nästan är parallell med hans kropp och verkar helt omedveten om kaoset som bryter ut runt honom. Inte ens när en present, som kastats av en extatisk fan, träffar honom i huvudet visar han några tecken på att märka det. Men det är precis så Bill är. Han tar sitt arbete så allvarligt som det går när man är en Rolling Stone. Ändå har han ett sinne för humor som ibland tittar fram och får folk att börja gapskratta. Han är en typisk Stone – alltid gör de det oväntade. Det kanske mest oväntade som Bill någonsin gjort var att gå med Rolling Stones till att börja med. Det var inget han medvetet gjorde från det ögonblick som han först hörde talas om dem. Och om man hade sagt till hans arbetsgivare att han en dag skulle vara medlem i bandet vars album skulle knuffa ner Beatles från förstaplatsen på topplistan skulle de ha skrattat åt det. ”När jag lämnade Beckenham Grammar School hade jag inte den blekaste aning om vad jag ville göra”, medgav han när vi satt och lyssnade på Stones inspelning av ”Carol”. ”Jag utmärkte mig inte i någonting utom matematik. Tänka sig att vara bra på matte. Jag hamnade på ett företag i Lewisham och började som nolla i ett litet kontorsjobb. Jag var verkligen ingenting. Jag fick göra allt möjligt som ingen annan ville göra.” Men så började saker och ting att hända. Bill blev befordrad till ett lagerjobb på samma firma. Alla var nöjda och det gick bra. Sedan slutade Bill. ”Jag hade varit där i två år när jag bestämde mig för att lägga av”, fortsatte han. ”Jag slutade och började jobba på ett stort varuhus i Penge.” Det var okej, och ett tag kom både han och cheferna bra överens. Sedan en dag slutade Bill. ”Min förra arbetsgivare bad mig att komma tillbaka för cirka 3 pund mer i veckan, så jag gick med på det. Jag var snart på väg att få ett bra jobb. Det var en ovanför mig, och så chefen. Jag hade en bra framtid och alla bad mig att inte sluta när jag började lira med Rolling Stones. ”
Under en tid hade Bill varit intresserad av Stones och den sorts musik de producerade. Det var hans typ av musik och han var glad över att ha hittat ett gäng ungdomar som spelade den på rätt sätt, som han gillade. Hans hår blev längre och längre.
R’n’b-pendlaren. Den slösaktiga dandyn. Djupingen. Alexis Korners gamla trummis. Och först och främst den som hade en bra förstärkare … RICHARD GREEN profilerar de fem – eller är det sex? – Stones-killarna när deras debut tar Storbritannien med storm.
På trappan till St George’s kyrka, Hanover Square, London, januari 1964.
Besökare på företaget där han arbetade kastade ofta nyfikna blickar på ”pojken med håret”, som de kallade honom.
”Så småningom blev det så problematiskt med mitt hår att ledningen sa att jag måste välja mellan företaget och Stones. Jag valde Stones. Det förvånade chefen!” utbrast han. ”Jag spelade med en rockgrupp i Penge innan jag såg en annons för en basist i Stones. Jag gick dit och repade med dem. Vi gick igenom massor av låtar och tramsade mycket. Det var ingen riktig audition”, minns han. ”De gillade inte mig, men jag hade en bra förstärkare, och de hade stort behov av förstärkare på den tiden! Så de behöll mig. Senare, när de skulle bli av med mig, tror jag att jag funkade och bara blev kvar. Jag måste helt enkelt ha passat in. Du får fråga dem om det.”
Charlie Watts, som fram till nu har suttit tyst och lyssnat på Bill, skjuter in: ”Du är värdelös nu!” Bill log och talade om sitt ”dubbelliv”, som han levde fram till för bara några månader sedan. ”Trots att jag spelade med Stones hade jag inte lämnat mitt andra jobb då” inledde han. ”Men jag var halvdöd. Jag kunde jobba med Stones till klockan två på natten, sen åkte jag hem och måste stiga upp igen klockan sex för att åka till det andra jobbet. Ofta visste jag knappt var jag var. Så till slut lämnade jag företaget och koncentrerade mig på Stones.”
Men även efter att han gick med i gruppen på heltid tyckte han inte att det var lätt.
”Det var dött på r’n’b-klubbar på den tiden och ibland var det nästan tomt i lokalen. Det har varit en gradvis uppbyggnad av intresset. Nu är det mer välkänt överallt och klubbarna blir fulla långt innan vi dyker upp. Men det finns fortfarande folk som inte vill veta av oss. De låtsas att vi inte existerar och bara ignorerar oss. De gillar oss inte för att vi inte är som alla andra. Men varför ska vi vara det?”
”JUST NU OCH DE KOMMANDE TIO ÅREN ÄR JAG NÖJD. OM DET KOMMER ATT HÅLLA I LÄNGDEN VET JAG INTE ...” KEITH RICHARD
KEITH RICHARD | PÅ EN PERRONG vid en järnvägsstation i morgonrusningen en dag mötte en ung r’n’bfantast en kille som han först kommit i kontakt med flera år tidigare. De hade glidit isär, men när de träffades igen började de prata om Chuck Berry och John Lee Hooker. Ingen annan på stationen la märke till de långhåriga ungdomarna som avtalade att de skulle träffas och lyssna på skivor om några dagar. De var verkligen som vilka som helst. Förutom att de var Keith Richard och Mick Jagger.
”Jag hade känt Mick sedan lågstadiet, men jag hade inte sett honom på evigheter”, sa Keith. ”Vi tappade kontakten. När jag sedan träffade honom igen väntade jag på att tåget jag skulle ta till jobbet och han skulle till London School Of Economics. Jag hade en Chuck Berry-skiva med mig och Mick frågade vad det var. Jag att det var ”Back In The USA” och vi började prata om Berry och liknande typer. Jag hade bara några få skivor på den tiden, men Mick hade en fantastisk samling så vi bestämde att vi skulle träffas och lyssna på dem.”
Det var det. Inom några månader började Mick och Keith uppträda tillsammans och Rolling Stones föddes. Om Keith inte hade träffat Mick den där morgonen skulle han ha tagit tåget och åkt till en reklambyrå. Keith tittade genom fönstret på sitt mellanchefskontor med utsikt över Regent’s Park och sa till mig: ”Jag gick på Dartford Technical School, men vi kom inte överens när det gällde policy så de bad mig sluta. Sedan studerade jag i tre år på Sidcup Art School. Då hade jag tänkt syssla med reklam. Jag avslutade min utbildning och var redo att ge mig in i den stora reklamvärlden på heltid, men jag gjorde det aldrig eftersom Rolling Stones kom i vägen.”
När Keith och Mick blev ett team tillbringade de ganska mycket tid med att besöka jazzklubbar med alla slags udda människor. De fick höra talas om en r’n’b-klubb som hade öppnat i Ealing.
”Vi tänkte: ”Toppen, det här är grejen”, så vi gick dit och tittade”, berättade Keith. ”Charlie spelade trummor där med Alexis Korner, och Brian brukade gå dit ganska ofta.” Det tog inte lång tid för Keith, Mick, Charlie och Brian att träffas och bli en liten klick. De tillbringade många timmar med att prata och spela r’n’b. De hade hittat något gemensamt och de ville göra det bästa av det. Någon föreslog att man skulle bilda en grupp. Vi behöver inte berätta vad bandnamnet var.
”Vi började 1962, men vi hade ingen trummis. Vi hade en som inte var särskilt bra, och när han lämnade oss var vi utan. Charlie började inte spela med oss, han stannade hos Alexis, men vid den tiden hade han lämnat det bandet så han började spela med oss och Dick Taylor, som spelade med oss, lämnade bandet.”
Giorgio Gomelsky fick Stones att spela på Richmond Station Hotell på söndagskvällar där han drev Craw Daddy Club. Plötsligt blev allt helt hysteriskt och pressen kom farande till klubben för att vara med på den nya flugan. Beatles var ofta bland publiken. ”Det blev så illa att vi stack”, fortsatte Keith. ”Vi spelade regelbundet fyra kvällar i veckan då, och vi hade träffat Andrew Loog Oldham och Eric Easton som blev våra managers, och resten är historia.”
Även om de flesta, särskilt de som har gjort The Rolling Stones lp till vad den är, lyckligtvis accepterar det faktum att gruppen är helt och hållet r’n’b, håller Keith inte nödvändigtvis med om det. Han säger: ”R’n’b är lite larvigt. Det är svårt att säga vad r’n’b är. Många säger att Chuck Berry är r’n’b, då säger han att han är rock’n’roll, så vart tar man vägen då? Bo Diddley kallar sin musik Bo Diddley, så då är den saken klar. Jag bryr mig inte om vad man kallar det, just nu och de kommande tio åren är jag nöjd. Om det kommer att hålla i längden vet jag inte.”
Det är uppenbart att Stones kommer att hålla tillräckligt länge för att Keith ska kunna fortsätta att utöka sin gitarrsamling. De kanske kommer att fortsätta tillräckligt länge för att han ska kunna köpa huset han vill ha vid Themsen.
CHARLIE WATTS | ”ALEXIS KORNER OCH Cyril Davis var början på rytm och blues i det här landet. Om saker och ting var som de borde vara, skulle Alexis vara på toppen.”
Det var Charlie Watts åsikt. Många puristiska r’n’b-fans håller nog med honom. Charlie har stor respekt för Alexis och anser att fler bör gå och lyssna på honom. Då, säger han, skulle de få höra r’n’b. Det var genom Alexis som Charlie blev medlem i Rolling Stones. Om han inte hade spelat i bandet kanske han aldrig hade träffat Brian, Keith och Mick.
”Jag träffade Alexis på en klubb någonstans och han frågade mig om jag kunde spela trummor med honom. Min kompis Andy Webb sa att jag borde åka till Danmark och arbeta med design, så jag tappade tråden lite grann”, minns han. ”Medan jag var borta bildade Alexis sitt band och jag kom tillbaka till England med Andy. Jag gick med i bandet och Cyril Davis och Andy sjöng med oss.”
Så här tidigt var Alexis Korners band ganska annorlunda än det nuvarande formatet, och ljudbilden har förändrats en del. Det kan bero på olika besättningar.
”Vi hade några fantastiska killar i bandet, som Jack Bruce” sa Charlie. ”De visste vad de gjorde.” Och eftersom Charlie kom tillbaka från
Danmark och började spela med
Alexis träffade han Brian, Mick och Keith.
”Vi spelade på en klubb i Ealing och de brukade komma och ibland jammade de med oss” förklarade han. ”Det var annorlunda då. Folk brukade komma upp på scenen och spela och det var fantastiskt.”
Ealing-klubben och Londons berömda Marquee var de två främsta scenerna för Korners band.
Men gradvis insåg Charlie att han inte kunde fortsätta.
”Vi jobbade så mycket att jag inte kunde hålla jämna steg med vad Alexis ville ha. Det var en helt annan scen – Alexis Korner var väldigt stor. ”Med tungt hjärta lämnade Charlie bandet och spelade med ett par andra grupper tills han fick upp ögonen för Stones. Det var hela deras attityd och vad de gjorde som tilltalade honom.
”Rolling Stones var det enda bandet jag hade mött som spelade utan att få betalt. Men de var bra, så jag hängde med” sa han.
”Efter ett tag började vi få betalt. Det var fantastiskt att få betalt för att göra något sådant. Även då, under minst sex månader, fick vi väldigt lite pengar. Vi levde på det vi kunde tjäna på Richmond Craw Daddy Club. Det var en scen som inte liknade någon annan i detta land.”
”Vi gick på scenen och spelade och hela publiken blev som tokig. Det är svårt att beskriva vad som hände där. Alla diggade som galna, och vi tyckte att det var fantastiskt. Den största kicken är när andra människor gillar en. Även om folk tycker att vi är besvärliga, så gillar de oss fortfarande. Vi är precis likadana nu som när vi spelade på de klubbarna.”
Charlie har kommit långt sedan konstskoledagarna i Harrow. När han lämnade skolan ville han bli designer och började jobba på reklambyrå. När han blev medlem i Stones arbetade han fortfarande på byrån. Men så småningom blev det musiken som vann, och bandet som skulle ta landet, singel- och lp-topplistorna med storm blev hans liv.
Jag antar att han är glad för det.
MICK JAGGER | OM MAN TYCKER att Stones är rebeller – med eller utan upprorssak – måste man också anse Mick Jagger som den största rebellen. Det är Mick som folk vänder sig till när de vill höra något sensationellt. De vet att de kan förvänta sig att han säger vad han tycker. Om han gillar något, säger han det. Om han inte gör det – akta dig! Det finns en massa band som går runt och säger att de sliter ihjäl sig för att tjäna pengar, men att det är väldigt roligt. Mick säger: ”Det är inte bara jättekul, men jag kan inte heller ta det på allvar. Det som händer är att vi åker på spelningar och när det är dags att spela spelar vi och sen är det klart. Vi vet att många människor inte gillar oss eftersom vi är ovårdade och inte tvättar oss. Än sen? De behöver inte komma och titta på oss, eller hur? Om de inte gillar oss kan de hålla sig borta!”
Det låter väl bra. Men det finns säkert en del föräldrar som kommer att läsa det här och sedan klaga på Micks inställning.
”Många fans behandlar oss som vanliga killar
och vi gillar det”, kommenterade Mick. ”Vi satsar inte på att bli stora stjärnor. Vi gör ett jobb på samma sätt som alla andra.” När Mick inte arbetar sticker han ofta ner till West End i Carnaby Streetområdet och spenderar mycket pengar på kläder. Om han ser något han gillar går han ofta in i butiken och köper det. ”Han slösar enormt med pengar och har ingen aning om vad de är värda”, berättade Stones ena manager, Andrew Loog Oldham, en gång.
Det är lustigt när man betänker att Mick en gång studerade ekonomi. Om de inte hade hamnat på den nivån de nådde ungefär vid tidpunkten för ”Come On” kanske han hade jobbat på kontor. ”När jag gick på Dartford Grammar School” började Mick, ”ville jag gå på universitetet och studera ekonomi. Men det blev inte universitetet. Istället gick jag på London School Of Economics. Med ekonomistudier blir man inte ekonom, man börjar med affärer. Medan jag gick mitt andra år på LSE började vi spela och jag gick fortfarande där när den första skivan kom ut.”
Stones bildades som ett resultat av att de gillade r’n’b. Keith, Brian och Mick brukade träffas på olika klubbar och umgås. ”Jag var bara generellt intresserad av musik och att spela”, sa Mick. ”Jag kände Keith från lågstadiet och vi brukade gå till klubbar och ställen där vi träffade Brian. Jag sjöng lite med Alexis Korner. Jag hade massor av r’n’b-skivor och spelade dem hela tiden. Det gör jag fortfarande när jag får chansen. Vi pratade hela tiden om r’n’b allihop, så en dag beslutade vi oss för att göra något åt det. ”
Det var början på Rolling Stones. Mick slutade med sina spridda sånginsatser med Korner och koncentrerade sig istället på sitt eget band.
”Vi jammade ofta i flera timmar, men det var inte förrän vi åkte ner till Richmond som vi kom igång på riktigt” påpekade han. ”Sedan blev vi alla mer och mer upptagna tills vi gjorde skivan. När den hamnade på listorna blev det så mycket ståhej att jag lämnade LSE.”
Ofta har jag sett Mick ha på sig en tröja som han tycks bara ha ryckt åt sig och slängt på sig. Vi vet alla hur hans hår ser ut.
”Vi klär oss så här för vi vill” säger han. ”Det är bara löjligt att säga att vi gör det för att skapa en image. När vi började som band förknippade folk oss med en viss stil, och nu har vi fastnat i den bilden antingen vi vill eller inte. Jag struntar faktiskt i om föräldrar gillar oss eller inte.”
Jag vet inte hur många skäl som finns för Stones fenomenala framgångar, men det måste i alla fall ha något att göra med det faktum att hälften av alla landets ungdomar skulle vilja vara som Mick, Keith, Charlie, Brian och Bill.
BRIAN JONES | AV ALLA Stonesmedlemmar är Brian Jones kanske den djupaste. Det är helt sant att man aldrig riktigt vet vad han ska hitta på härnäst.
Ena dagen pratar han om att spara pengar, och nästa dag kommer han iklädd en fin ryschskjorta som han precis har spenderat en enorm summa på.
Oförutsägbart är ordet när det gäller Brian, som också är den mest uttrycksfulla av Stoneskillarna, och då är ingen av dem direkt fåmäld. Föreställ dig scenen för fem år sedan i stillsamma Cheltenham. Klirrande tekoppar på välskötta gräsmattor, gamla fröknar tar sin dagliga promenad till parken, fåglar kvittrar däruppe i trädkronorna och där kommer en långhårig yngling gående med bunt bluesskivor under armen.
Det var i Cheltenham som Brian föddes för 19 år sedan, mitt i all den frid och stillhet som man förknippar med staden. Han gick på läroverket och hade en gång planer på att gå på universitetet. Då tog hans liv en helt annan vändning, och i stället för universitetet blev hans vardag en livsstil för en ung man som gillar att ha kul hela tiden. ”Jag gav mig ut på drift, och blev intresserad av alkohol, flickor och sånt. Jag struntade i allt och gjorde exakt vad jag ville”, sa han uppriktigt. ”Det som har visat sig vara många människors undergång har lett till min
”VI SATSAR INTE PÅ ATT BLI STORA
STJÄRNOR. VI GÖR ETT JOBB PÅ SAMMA SÄTT SOM ALLA ANDRA ...”
MICK JAGGER
framgång. Jag gick emot allt jag hade blivit uppfostrad till att tro på.”
Faktum är att Brian tog en stor risk när han började sitt luffarliv och tillbringade ett helt år bara med att lifta omkring i Europa. Om den perioden säger han nu: ”Jag reste bara från plats till plats, tillbringade lite tid på varje ställe och arbetade knappt alls. Jag var nöjd med att kunna åka dit jag ville och det kostade mig ingenting. Jag slog mig ihop med ett gäng som gjorde samma sak och vi levde loppan, hade bara kul och gjorde ingenting.”
Så småningom återvände han till England, men Brian var fortfarande inte sugen på ett fast jobb. ”Jag skaffade några ströjobb här och där när jag behövde pengar, men jag var inte intresserad av något – jag hade ingen verklig ambition. Så länge jag inte var helt pank var jag nöjd.”
Så kom r’n’b och det dröjde inte länge innan Brian konstaterade att musiken tog upp mer av hans tid än det jobb han hade för ögonblicket. ”Jag brukade lämna jobbet tidigt för att gå och repa, antingen med ett band eller ensam. Jag brukade gå på klubbar och lyssna på r’n’b-band. Jag kom till London på uppdrag av Alexis Korner. Han startade hela grejen och borde vara på toppen nu. Tyvärr är han inte det”, förklarade han. ”Han presenterade mig för Mick och Keith på en klubb i västra London, och det är verkligen sant att han på sätt och vis är ansvarig för Rolling Stones uppkomst eftersom han presenterade oss för varandra. Jag lärde känna Alexis när han kom till Cheltenham med Chris Barber. Vi blev vänner eftersom vi gillade samma saker.”
Det berömda mötet mellan Brian, Mick och Keith ledde till ett av de mest fantastiska brittiska banden någonsin. Men även om de idag hyllas över hela landet har det inte alltid varit fallet.
”Vi spelade vår typ av musik och folk ryckte typ på axlarna åt r’n’b. Ingen ville veta av det”, påpekade Brian när vi satt på trappan bakom scenen i en teater i London. ”De gjorde oss verkligen ledsna, men vi hade ändå en optimism som lyckligtvis fick oss att fortsätta, och även om vi ibland kände för det la vi aldrig av.” Sedan åkte Stones till Richmond och den före detta lastbilschauffören och arkitektassistenten Brian Jones fick spela musik som han gillade utan att behöva bry sig om huruvida folk gillade den eller inte. Sedan kom tre singlar – var och en bättre än förra – en knockout-lp, en ep som blev en raket på singellistorna och chockade alla samt massor av turnéer.
”Nu åker vi till Amerika nästa månad och jag har äntligen bevisat för de människor som sa att jag alltid gjorde fel att jag har haft rätt hela tiden. Jag har kommit någonstans genom att göra saker på mitt eget sätt. Det har varit kul och vi har skrattat mycket.”
IAN STEWART | OM MAN SÅG Ian Stewart gående längs någon gata skulle man förmodligen inte titta två gånger. Han är av medellängd, hade skägg tills för några veckor sedan och har normallångt hår. Men en sak som gör honom annorlunda än resten av befolkningen är det faktum att han och Rolling Stones den här veckan har gett ut en ep som klättrar i full fart på topplistan. Stew är i själva verket Stones road manager, men på ep:n ”Five By Five” spelar han orgel. Han är inne och lirar på lp:n också, den här gången på orgel och piano. Han är inte den som solar sig i rampljuset och när Stones inte jobbar, som den här veckan, är han inte alltid lätt att hitta. Jag spårade så småningom upp honom i ett hus på London-Dorkingvägen.
”Jag delar den här kåken med två vänner” berättade han. ”Den står på egen tomt så vi kan väsnas så mycket vi vill. Och det gör vi. Jag har precis anslutit min skivspelare till en stor förstärkare. Man behöver bara röra vid volymkontrollen så brakar det till.”
I ett hörn i Stews rum står orgeln han använde på Stones-lp:n. Den har inte spelats på sedan dess.
”Jag får inte så mycket tid till det”, förklarade han. ”När vi spelade in ep:n i USA använde jag en Hammond som studion hade. När vi är här är vi nästan alltid hemifrån och jag kan inte ta den med mig.”
Stew är förmodligen den sjätte Rolling Stones-medlemmen, men han är inte så uppenbar för allmänheten som han var förut. När Stones började som band för länge sedan spelade Stew med dem. ”Jag gick med innan Charlie eller Bill och när vi skulle ha en ny trummis föreslog jag Charlie till Brian”, förklarade han över en kopp kaffe.
”Vi spelade sådant som ’Poison Ivy’ och ’Love Potion No 9 ’på den tiden, inte som nu. För ungefär ett år sedan lämnade jag bandet på grund av ett par saker och Stones fortsatte med fem medlemmar istället för sex.”
Stew slutade just när publikhysterin började för Stones. Numera är det mycket värre, och sönderrivna kläder och folk som drar dem i håret är en del av livet för dem. ”Jag vill inte att folk ska peka på mig på gatan och slita mig i stycken, så jag har det bättre så här. Jag vill inte åka till platser som Ad Lib Club på kvällen heller, så jag är nöjd med de småslantar jag får från skivan”, påpekade Stew.
Vi fick besök av Spikey, Stews unga, långhåriga assistent. Spikey älskar publikhysterin som Stones upplever och vill gå med i ett band och spela tamburin och maracas.
”Det kan han gärna göra”, sa Stew tyst.
Jag vet inte vad majoriteten av Stones-fansen tycker, men enligt min mening är ”Now I’ve Got A Witness” ett av de bästa spåren på lp:n. Och när det gäller det nya ep:n är den en fullträff. Och orgeln hjälper definitivt.
”Jag tror inte att jag är en särskilt stor organist”, kommenterade Stew. ”Jag tror att jag är okej, sedan hör jag någon annan och då tycker att jag är dålig. Long John Baldrys pianist är fantastisk och en som är väldigt, väldigt bra är Nashville Teens pianist.”
Fråga Stew vilken organist han gillar bäst och han svarar skämtsamt: ”Eric Easton. Han är landets bästa bioorganist.” Eric är en av Rolling Stones managers. Sedan blev han allvarlig och nämnde några namn som 99 procent av popfansen inte känner till. Han sa att han inte har hört så mycket av Jimmy Smith, så han kan inte bedöma honom.
”Jag tror inte att hälften som har köpt ep:n vet att det är orgel på den”, sa Stew lite överraskande. ”Om man sätter på den och bara låter den spela kan man inte riktigt höra orgeln. Men om man går upp på övervåningen så hör man. Jag vet inte varför, det verkar bara slå igenom mer där. När min mamma lyssnade på den, sa hon: ’Är du med?’.
Att vara en Rolling Stone – även om det är på deltid – har sina fördelar. På skänken finns en stor bunt med r’n’b-skivor som Stew har köpt och i garageuppfarten utanför bakom den läppstiftsprydda Stones-skåpbilen står Stews nyinköpta Jaguar.
”Det är något som Stones-killarna inte har”, skrattade han. ”Två av dem försökte få jaggor försäkrade och försäkringsbolagen ville ha 250 pund var!”