”Vi är i en unik position. Ingen har tagit det längre än såhär.”
1986: Keith om att vara hög i domstolen, spela på Live Aid och försöka växa upp.
Rockvärldens ledande familj når medelåldern. En skrovlig Keith Richard, som fortfarande häver i sig två flaskor Jack per intervju, har med sig vapen på turné och har bunkrat en arsenal av HP-sås på sitt hotellrum. Mick Jagger ”låtsas vara Peter Pan”, åtminstone en i Duran Duran är en ”snorig liten skit” och MAT SNOW går Keith på nerverna.
Vad skapar en legend? Scenen var något jag inte ens hade vågat drömma om. Precis innan vi gick in hörde vi ett läckert riff från en slidegitarr bakom den guldkantade dörren till hans svit på Savoy Hotel i London.
”Jag brukade komma hit och bli utkastad, för att sen få en bild publicerad i tidningen. Nu välkomnar de oss med öppna armar …”
Tv:n flimrar ljudlöst, mobilen vaknar till liv var tionde minute och Marlboro-fimphögen växer allt större. En leende hotellpojke kommer in med mer dricka.
Vad skapar en legend?
Jack Daniels Tennessee-whiskey blandat med Coca Cola är hans grej. En flaska är redan tom när jag anländer och när det är dags att gå två och en halv timme senare ligger ytterligare en flaska tom. Han dricker mig under bordet utan problem. Han har bruna ögon och ögonvitor färgade som inlagd lök, och även om hans tal är lika sluddrigt som en pirats rör han sig snabbt och smidigt som en pojkscout, trots att han är en 42 år gammal rockstjärna.
Vad skapar en legend?
Grå pixiestövlar i mocka, rena tajta jeans, en plommonfärgad sidenskjorta, hår i samma färg som aska, en frisyr som är lite rufsigare längst fram, och så den där ringen. Hans fru sedan två år tillbaka, den tidigare modellen Patti Hansen, är upptagen med bebisen Theodora Dupree Richard, som fått sitt namn inte bara efter Keiths morfar, en dansbandsmusiker, men även en bysantinsk kejsarinna från 1500-talet som steg till makten från en enkel bakgrund som en cirkusakrobat och kurtisan. En av
Keiths stoltaste ägodelar är för övrigt ett mynt med Alexander den store avbildad – det är det inte så många som vet.
Vad skapar en legend?
HP-sås, många flaskor HP-sås, noggrant organiserade längs spiselkransen. ”Det går inte att få tag på i New York, så jag tar alltid med mig det. Jag vet faktiskt inte varför jag gillar den, men den är svårare att vara utan än heroin, hehe!”
Vad skapar en legend?
”JAG HAR INGET ATT DÖLJA. Jag har kommit fram till att det är den bästa metoden för att komma överens med folk.” Som alla vet är The Rolling Stones mycket mer kända för sina fritidsaktiviteter än sitt faktiska arbete. Artiklar om avsugningar backstage och knarkskandaler prydde tidningsomslagen på 1980-talet, liksom fallet blev med Billy Wyman efter att han pissat mot en garagevägg 1965, för att inte nämna årtiondets drogskandal mellan 1967–1977.
”Varje gång jag gjorde något dåligt kom det fram och jag hamnade i trubbel. Jag ångrade mig alltid när jag blev påkommen, även om det alltid händer förr eller senare”, säger en man som är väldigt benägen om att skydda sitt bands rykte.
”När jag inte var i domstolen, var jag hög, hehe ... Försök säga ’Guilty, Your Honour’ 25 gånger på Marlborough Street och hålla masken och sedan vandra ut därifrån 260 pund fattigare. Det var ett spel. Det hade inget att göra med rättvisa eller lag. Det handlade om att sätta mig på plats. Och de försöker verkligen och allt äger rum offentligt och, eh … Om de spelade sina kort rätt hade de kunnat sätta dit mig på flera år. Men de försökte sätta dit mig för något jag inte hade gjort och det var där de klantade till det.”
”Även efter alla dessa år har jag fortfarande något av en svag punkt för den engelska polisen – tanken bakom det, du vet vad jag menar? Det är lysande och fungerar i teorin, men nu håller de på att förstöra skiten. Nu kan man lika gärna dela ut vapen till dem allihopa.”
”Om jag går ut från en studio i New York och det står en polisbil utanför ger de mig skjuts hem. De är schysta och undrar hur läget är. Om jag ser en polisbil utanför studion i den här stan sitter det en jävla hund i den. De stackars grisarna i bilen har knappt börjat raka sig och de försöker haffa mig?!?”
Så du blir fortfarande trakasserad?
”Nej, de ber om autografer …”
”JAG TRODDE INTE att jag var dyngrak, men det var jag nog. Jag tror kanske inte att det har någon större effekt på vad man gör. Det beror på, det är nog individuellt. Heorin är dåligt. Jag rekommenderar inte det till någon. Det är idiotiskt egentligen, bara på grund av de saker man måste göra för att få tag på det. Men när man väl slutar ta det är det en jävla fars. När du väl gått igenom det och tar dig ut på andra sidan, då kan man väl få skratta åt det, eller hur? Det är bara när man inte kommer ut på andra sidan som, du vet, då kan man inte skratta åt något.”
”Jag insåg att jag inte hade råd med det. Om jag ska kunna göra vad jag vill göra måste jag få ordning på mig själv. Jag försöker inte tjäna något på att vara en ex-pundare, jag säger inte till någon annan vad de ska göra.”
”Jag hade förmodligen ofta fel. Det kom i vägen för mitt jobb, ingen tvekan om det. I det långa loppet påverkade det jobbet riktigt dåligt eftersom jag, istället för att leva som en popstjärna och vara upplyft av denna sjuka, overkliga status, i själva verket var ute på gatan i jakt på nästa tripp och blev skjuten mot i New York. Om man skulle köpa knark i New York på 70-talet och ville gå ut genom ytterdörren och gå hem och bli hög var man tvungen att ha någon typ av backup för att komma ut genom dörren. Annars drar de tillbaka dig in igen och plockar av dig allt knark, om man inte själv håller ett skjutvapen och ber dem dra åt helvete. Okej, det var lite som vilda västern – och? Det var så det var då.”
Bär du fortfarande vapen i New York?
”Inte i New York, nej. Utanför Staterna, ja, när jag är ute och reser. Gammal vana.”
Har du någonsin avfyrat ett vapen i ilska? ”Ställ inte personliga frågor.”
Hans ögon fryser och jag kan känna hur mitt blod pumpar upp i huvudet. Dags att byta ämne …
”Bob kom förbi vid Ronnie en kväll och jag var där. Det var torsdagskväll och spelningen var på lördagskvällen, tror jag? Jag höll bara på med Stones-albumet …”
Bob är Dylan, Ronnie är Wood och spelningen var Live Aid på JFK Stadium i Philadelphia den 13 juli 1985.
”Bob kommer ner och säger ’Hallåååå mannen, kommer du ner till Philly på lördag? Eller kommer du att kolla på det på tv?’”
”Och jag svarade: ’Varken eller, jag kommer att vara i studion och jobba.’ Efter det försvann han och Ronnie i cirka 20 minuter innan han kom tillbaka ned igen. ’Heeeey, de vill att jag ska spela med Tom Petty-bandet och jag känner inte de snubbarna. Skulle du kunna göra det?’”
”När vi hade kört några riktigt bra genomgångar stannar Bob bilen nere på motorvägen från New York till Philadelphia och säger: ’Vi kör It Ain’t Me, Babe!’. Haha! Jag svarar: ’Låt det inte gå för långt!” Jag kommer ihåg ackorden till ’Blowin’ In The Wind’ och ’Hollis Brown’ och Woody, som är ett stort Dylan-fan, han känner inte till de tidiga grejerna, och där kommer jag: ’Näee, han spelade det inte så, han spelade det så här’. Jag studerade allt det där. Jag menar, jag spelade gitarr redan när jag tog examen från konstskolan och körde mycket Woody Guthrie, så Bob Dylan var ett naturligt nästa steg.”
Ni glänste inte direkt den kvällen …
”Det hade varit fantastiskt om du hade haft möjlighet att höra det. Men efter 24 timmar med kraftigt förstärkt satellitrock väntade vi bara på att snubben med ögonbindeln och den sista cigaretten skulle dyka upp, hehe! Skitsamma, vi hade tre akustiska gitarrer och noll mikrofoner. Det går inte att spela för 90 000 människor med tre akustiska gitarrer och noll mikrofoner, särskilt inte efter att de har använts intensivt under hela dagen. Det kändes lite som ’Då kör vi, plonk, här är ett interludium’ – men det var bättre än någon som säljer glass, eller hur? Det var bara för att ge publiken något, vi försökte inte bevisa något här. Det var väldigt svårt, men du vet, det var kul. Jag hade roligt och vi fick oss ett gott skratt. Och hatten av för Bob.”
”VÄLSIGNA DITT HJÄRTA, HEHE!” Jag avslöjade lite försiktigt, som det stora fan jag är, att Stones lp ”Exile On Main St” från 1972 är en av mina favoritskivor. Trots ett skrockande från hans sida såg den gamla rockstjärnan genuint berörd ut av min uppskattning.
”Jag brukar inte lyssna på våra gamla skivor. Jag studerar dem inte med någon medveten ansträngning för att kunna konstruera någon slags kontinuitet. Vi kör helt på känsla. Jag går in i studion utan några låtar alls, och så länge Charlie, Bill och Ronnie tror på mig och det jag håller på med kommer jag få fram sköna riff. Och om trummorna lyckas plocka upp på det och basen kommer in på ett snyggt sätt, då kanske vi har något. Stones går på känsla, resten är bara strössel.”
”Jag är en låtskrivare, eller hur? Men jag är ingen kompositör. Om du hade bett mig skriva en James Bond-låt, så kan du glömma det. Det går inte. Jag är ingen Paul McCartney, jag kan inte skapa något enligt beställning.”
Ry Cooder, då?
”För mig är det väldigt akademiskt, lite kallblodigt. Om man gör en country-film tar man in Ry. Han kan kasta ihop sånt på en eftermiddag. Han sträcker sig aldrig jättelångt vad gäller melodi eller sång. Han förlitar sig på sitt sound och sin teknik, vilket är vad han alltid faller tillbaka på, du vet.”
”Jag tog mycket från honom. Jag utnyttjade hans fulla värde. Det är där ’Honky Tonk Women’ kommer
ifrån, om du fattar vad jag menar? Hans stämmor, hela jävla köret. Jag tog det från honom.”
När du spelade femsträngsgitarr?
”Ja, banjogrejen. Det gör jag fortfarande. Men han uppfann det inte, inte en chans. Det kallas för Sears Roebuck-stämma och du är tvungen att skicka iväg instrumentet till Chicago eller någon konstig jävla postbox i Baton Rouge och efter sex till åtta veckor får du vad du skickade efter.”
”Det var efter det första världskriget som Sears Roebuck började sälja gitarrer riktigt billigt, istället för banjos för att få ut dem på marknaden. Alla skickade efter en gitarr och när de fick den hade den en extra sträng. Strängen togs bort och sedan stämdes de som en banjo och spelades som vanligt, fast med en låda på större volym. Och så utvecklades det.”
Har du hört Robert Cray?
”Ja, han är bra, men för mig är det Slim Harpo, Jimmy Reed …”
Men de snubbarna är ju döda.
”Det är vad inspelningar är till för, så att man lever för evigt. Men i den här branschen är 97 procent rent skräp, eller hur? Diamanterna är väldigt få och dyker upp väldigt sällan, och ingen kan fortsätta att släppa nytt hela tiden. Om du är tillräckligt omtyckt bland fansen lyckas du hänga kvar … Det är som sådana där små hörnbutiker, som står kvar på samma ställe i 30 år. Den finns där för dig och om du behöver något, vet du var du ska gå. Det är en väldigt enkel sak. Allt du behöver göra är att vara ärlig. Ärlig mot de människor du når ut till och ärlig mot dig själv.”
Kvalitetskontroll, då? Er senaste lp ”Undercover” var tråkig. Det kändes som att den inte ens hände.
”Nej, det gjorde den inte. Den behandlades som någon leksak. Varje gång någon ville göra något och ville komma ut från huset ett tag, drog de ned till studion och började fippla med inspelningarna. Det var det bästa vid kunde göra då. Det är en väldigt svår skiva att fråga mig om. Bortsett från att jag spelade på den hade jag väldigt lite att göra med den, eftersom jag inte ens fick vara i landet där den mixades, men det fick jag leva med. Det var inget fantastiskt album, hur man än ser på det. Saken är den att när man väl är i slutskedet av att skapa ett album är man den som har minst rätt att döma, eftersom man redan suttit på materialet i ett år.”
”Det finns många dalar, men då och då dyker det upp höjdpunkter. Som’ Tattoo You’, som visade sig bli en hit, där vissa av låtarna var över 10 år gamla. Det är vad du får med erfarenhet – lite grejer du kan plocka fram från vinden då och då. Delar av det var uttag från ’Goats Head Soup’, från vintern 1971 i Jamaica. Man försöker bara göra det bästa av det som finns tillgängligt och det spelar ingen roll var det kommer ifrån.”
”Om jag inte hade talat om vilka datum låtarna var från hade ingen kunnat veta. Det gör ingen skillnad, det oroar inte Mozart.”
Stones gör album riktigt långsamt … ”Men vad hade du förväntat dig? Vill du ha ett mirakel varenda jävla dag? Kanske ett halvt mirakel, eller? Vi jobbar inte långsamt, vi jobbar på vårt sätt. Det är inte din jävla ensak om vi jobbar snabbt eller sakta. Vad fan! Vad menar du, långsamt? Klagade någon på Beethoven om hur lång tid det tog honom att skriva ’1812 Overture’?”
Om jag vid det tillfället påpekat för Keith att det faktiskt var Tjajkovskij som skrev ’1812 Overture’, tror jag att han hade slagit ihjäl mig på fläcken.
”Ju mer tid du lägger ned på det, desto bättre blir det kanske, eller? Kom igen. Om jag vill jobba snabbt, så jobbar jag snabbt. Då hade jag väl arbetat för Ford i Dagenham, eller? Arbeta med piskan i ryggen. Det är därför jag är musiker, jag kan inte arbeta så. Om du inte gillar det är det inte mitt problem. Du behöver inte köpa det. Du får det ändå gratis, så vad har du att oroa dig för?”
”Jag gjorde skivor innan du ens var född! Finns det nåt ställe där man bara kan spotta ur sig nya saker? The Rolling Stones – snabba och briljanta! Det funkar inte så.” Jag försöker bara gå dig på nerverna. ”Du lyckades.” Förlåt. ”Oroa dig inte. Du borde vara stolt. Det är inte så många som lyckas gå mig på nerverna. Men vad jag menar är, ok, vi jobbar långsamt, men vad spelar det för roll? Om det tar 40 år att göra ett jävla album, så får det ta så lång tid. Om det krävs 40 år för att göra ett album som jag tycker är bra, då får det göra det. Du kan inte bara säga, ’Låt oss göra två till fyra låtar, nu kör vi!’” Varför inte? ”Jag borde gå till garaget igen, eller hur?” Hade det varit en så dålig idé?
”Och sedan kommer du att vända dig om och säga ’Åh, nostalgi!’. Du kan inte förneka att det är så det ser ut idag, det är bara verkligheten. Det har inget att göra med den perfekta rock’n’roll-himlen där killar bara dyker upp. Vi gör det hela tiden, jag har kassetter fulla av det. Jag kan göra bättre album på den där maskinen (pekar på min Walkman) än de allra flesta kan i stadens bästa studior.”
Så varför släpper ni dem inte?
”För att, snälla du, skivbolaget hade slängt tillbaka dem på mig.”
Men Springsteens Nebraska-album då? ”Tja, åk iväg till Nebraska och se hur du gillar det. Jag gillar Bruce. Han är en trevlig, bra jävla grabb du vet. Han är ingen lysande artist. Jag har sett de allra bästa arbeta, som Joe Text, Solomon Burke, James Brown, Otis Redding, Curtis Mayfield And The Impressions, Chuck Willis, Sam Cooke, Bobby Womack – jag har sett de bästa av de bästa. Självaste jävla Count Basie, vet du vad jag menar? Så kom inte här och snacka om Bruce Springsteen!”
”Han är en schyst kille och han håller ställningarna tills något bättre dyker upp. Om det hade funnits något bättre för tillfället hade han fortfarande kört på klubbarna i New Jersey. Kom igen, det finns bättre. Om du ser dig omkring upptäcker du snabbt att det finns bättre. Och han skulle vara den första att säga det. Jag skulle hellre ha Sam Cooke än The Rolling Stones, om du fattar? Men på grund av frånvaron av något bättre, fyller Bruce hålet. Vad har du mer?”
JAG GISSAR ATT det förstör Keiths chanser att bli inbjuden till att spela på Bruces nästa lp. Men tillbaka till det nya Stones-albumet med titeln ”Too Rude” (släpptes som ”Dirty Work”).
”Det albumet tog 10 månader att göra. Efter två år ute på vift var det fan inte dåligt. Vi tar så lång tid på oss som vi behöver, vi har tillgång till den lyxen, för att vi jobbade för den lyxen. Och anledningen till varför resten av banden också kan göra så idag, är för att vi jobbat för den lyxen. Vi sa ’Fan heller, vi ska inte ha någon A&R-snubbe från Decca, vi ska själva styra våra spår, så att vi har full konstnärlig kontroll. Det är därför det blir bra album och det är därför det är fullt med massa slemmiga glin nuförtiden som inte har någon aning vad de håller på med. Så kom inte med den skiten till mig.”
”Speciellt med detta album försöker vi köra så. Boom. Två tagningar. Alla andra verkar tycka att det är väldigt underhållande. Duran Duran kommer in över dagen, kliver in mitt i vår jävla session och säger: ’Vad gör ni alla i det där rummet tillsammans?’ Det kallas att spela musik. Det är det enda sättet vi spelar in på, din snoriga lilla skit.”
”Jag brukade använda vad som fanns till hands. Det finns ingen mening att att försöka dra tillbaka saker, utan vad man behöver göra är att använda sig av det som finns tillgängligt och försöka balansera det. Väldigt svårt. Tro mig, om det var enkelt, hade jag gjort det.”
”Det här är ett band, jag spelar in ett jävla band. Och jag försöker göra den bästa Rolling Stones-skivan jag bara kan. Antingen gillar du det eller så kan du dra, jag bryr mig inte ett skit. Jag försöker göra det bra för alla – för bandet, mig själv. Alla går därifrån nöjda, inklusive kunderna. För det finns ingen poäng med att spela musik i ett tomt rum, eller hur?”
”Vi befinner oss i en unik position där vi kan se om den här grejen kan växa och bli ännu större. Ingen har tagit det längre än så här. Vi känner killar i relaterade grenar, som Muddy Waters, sedan har vi Chuck and Bo och Stones, som har en möjlighet att eventuellt (och om de vill) göra detta till något istället för att det blir något bortkastat. Man behöver inte spatsera omkring och springa flera kilometer runt i en stadion i en fånig fotbollsdräkt för att bevisa något. Det finns ingen poäng med att låtsas vara Peter Pan.”
Är inte det vad Mick gör?
”Mick kanske kommer att växa upp han med! Det är min tanke och jag säger att, om de vill det, så kan de det. Jag påstår inte att de hade varit framgångsrika med det, det är helt ny mark.”
”Anledningen till varför vi fortfarande hänger ihop är att vi fortfarande är här – mer eller mindre – och fortfarande spelar. Jag tror att vi fortfarande har mycket kvar att erbjuda. Det enda skälet att ingen lyckats nå denna punkt inom rock’n’rollen tidigare är att publiken aldrig kommit hit. Jag menar, du är lika gammal som din publik och vi kommer alla att åka till himlen tillsammans, du vet ...
... Ett steg i taget.”
”VI JOBBAR INTE LÅNGSAMT, VI JOBBAR PÅ VÅRT EGET SÄTT. DET ÄR INTE DIN
JÄVLA ENSAK. VAD FAN!”