THE ROLLING STONES
Historien om Stones börjar med ivriga nykomlingar bland äggkartonger i London.
Den främsta – och längsta – rock’n’roll-berättelsen
börjar bland äggkartonger i Tin Pan Alley.
ROCK’N’ROLL HANDLAR om instinkter, adrenalin, känslor och höftskakningar – men det handlar också om fantasi. Och om vi koncentrerar oss tillräckligt kan vi nog se den svarta skåpbilen svänga av från St Giles High Street till Denmark St och parkera utanför nr 4. Rolling Stones klättrar ut bak, i sällskap med managern Andrew Oldham och ”den sjätte medlemmen” Ian Stewart. Alla har cigg i handen, och Brian Jones håller ett ex av Daily Mirror över huvudet för att skydda sina blonda lockar från januari-regnet. Vilken fåfänga! Dörren till Regent Sound Recording Studios är knappt tre meter bort.
Det är här det börjar, den förmodligen mest upphöjda och utsökt arroganta albumkatalogen i de tvåbenta primaternas historia. Här, idag, börjar de bygga den. För Stones kommer vägen framåt att vara ett liv utan kompromisser, en lektion i självstyre, en paradox av förändring och kontinuitet. Det kommer att bli bråk, missbruk, kriser, dödsfall. Det blir en odyssé med homeriska dimensioner: orkaner från alla håll, rasande blixtkrig, möten med apmän, fallskärmskvinnor och konstiga kattmänniskor. Vill de ändå kasta tärningarna? Dörren till studion stängs bakom dem. Vi har fått vårt svar.
När Stones bokade in i Regent Sound den 3 januari 1964 var de upptagna män. Det nya året hade inletts med en resa till BBC Manchester för inspelning av Top Of The Pops (”I Wanna Be Your Man”) och en tre veckor lång turné i Storbritannien var på gång, där bandet skulle besöka städer som Slough, Maidstone och Kettering. Inspelningssessioner för Stones debutalbum hade åkt ned till andra, om inte tredje, plats på prioriteringslistan för deras skivbolag Decca, som verkar ha varit mer intresserade av singlar på den tiden. En fyra-spårig Stones-ep med samma titel som bandet – med ”Bye Bye Johnny”, ”Money”, ”You Better Move On” och ”Poison Ivy” – släpptes den 17 januari och Decca uppmuntrades av försäljningen. Men redan innan skivbolaget gav dem grönt ljus för ett fullängdsalbum hade Stones spelat in ett tiotal låtar på Regent Sound. De spelade in låtarna i omgångar närhelst deras turnéplan tillät och spikade sin nästa singel (”Not Fade Away ”) medan de höll på. Förhållandena på Regent Sound var enkla. Keith Richards skulle senare komma ihåg: ”Vi gjorde våra tidiga skivor på en tvåspårig Revox i ett rum isolerat med äggkartonger. Det var som en liten demo [-studio] i Tin Pan Alley. ”
Och hur blev resultatet? Tja, att lyssna på de osofistikerade, Oldham-producerade Stones tidigt 1964 är en helt annan grej än att boppa runt i köket till ”Brown Sugar”. Fyrtiosex år med tekniska innovationer har förändrat hur rockmusiken tar sig från en studio till oss. Kraft, basgångar, mellanregister: du kan ju tänka dig. Debutalbumet är i mono och har en tunn, diskant ton. Mick Jagger som 20-åring lät mycket mindre än han skulle göra när han var 22 och 23. Jagger hade bara nyligen börjat skriva med Richards (”Tell Me”), och trots ett par Nanker Phelgegruppkompositioner som förlänger albumet till 33 minuter (”Little By Little”, ”Now I’ve Got A Witness”) var Stones fortfarande i huvudsak ett coverband. Den springande punkten var att deras val av material (”Route 66”, ”Walking The Dog”, ”I’m A King Bee”) visade en brist på avgränsning mellan de amerikanska stilarna de älskade – rock’n’roll, r ’n’b och blues – vilket hade irriterat vissa av Londons bluespurister och fått ett par tidiga medlemmar att lämna bandet, men som hade stärkt beslutsamheten för de fem som återstod. Det här är ett band som vet att de är inne
på något. Och även om de kanske var noviser gjordes tydliga framsteg. ”Carol”, ett Chuck Berry-nummer på sida två, var tio gånger mer energiskt än den skrangliga versionen av Berrys ”Come On” som släpptes som deras första singel sju månader tidigare. Vi kan höra Stones nästan snubbla över sig själva av upphetsning. Den smittande ekvivalenten på A-sidan är ”Route 66”, en motorvägssång om ett land som de ännu inte har besökt, med en snabb, dunkande rytm, en sensationell Wyman-basgång och en sicksackeffekt som är typisk för Stones när Richards gitarriff framhäver oväntade off beats mot Jones ackord.
Även om dessa tidiga inspelningar kanske saknar uppkäftigheten och farligheten som Stones senare alster har – de ser till och med ganska prydliga ut på omslaget enligt dagens standard – är det viktigt att lägga till förbehållet att albumet lyssnades på i ett helt annat sammanhang 1964. Kvinnor som var 14 eller 15 det året kunde förmodligen komma ihåg hur det kändes att sätta på B-sidan (”I’m A King Bee”) och höra Jagger sjunga raden ”Let me come inside” medan Jones slidegitarr efterliknade en rad juckningar. Förmodligen mer intressant än att köpa den nya singeln med Eden Kane. Om det fanns något som en anständighetsgräns så var Jones, som var far till tre utomäktenskapliga barn med ett fjärde på gång, den som var mest benägen att bryta den. Han körar med så våldsam lössläppthet på ”Walking The Dog” att det är svårt att koppla ihop det med den läspande, blonda tönt som vi har sett i intervjuer i gamla nyhetssändningar. Albumet släpptes i april. Det blev omedelbart populärt och låg etta på topplistan i 12 veckor. Dömt med vår tids facit är det frestande att fnysa åt ett par av de sämre låtarna (”Honest I Do”) och f lina åt Jaggers självmedvetna Motown-ismer (”Can I Get A Witness”). Men leendet dör på läpparna när vi möter Stones andra ep, Five By Five, inspelad i Chess Studios i Chicago i juni. Spåret ”Around And Around” är utan tvivel fantastiskt. Richards har hittat ett grymt ljud som kom att fungera för honom i årtionden, och Stones svänger lika rått som vilken amerikan som helst i deras skivsamlingar. Lp:n hade kommit ut i USA i maj, med ett par ändringar i låtlistan, under titeln England’s Newest Hit Makers. Den här versionen av albumet (som börjar med ”Not Fade Away”), som gjordes om och återutgavs 2002, är nu den enda tillgängliga.