THE ROLLING STONES NO 2
Englands nya hitmakare bänder in r’n’b-musik i USA igen.
Englands senaste, bråkiga hitmakare bänder in r’n’bmusiken till USA igen, via ett stopp på Chess Studios.
IBÖRJAN PÅ 1965 låg Stones i framkant av sig själva. När deras andra album tog fart på listorna hade de redan spelat in en singel som kristalliserade deras bad boy-mytologi mer fullständigt än någonting på deras nya lp. ”The Last Time”/”Play With Fire” var den första i en lång serie kaxiga låtar av Jagger/Richards. A-sidan utvecklar sina Themsenbluesgångar, B-sidan framkallar den festglada överklassens London i vars kretsar de alltmer rörde sig.
NO 2 var däremot ett album som nästan helt var riktat mot Amerika, och den växande kärleksaffären mellan Stones och USA. Kärleken var ömsesidig. Stones gillade friheten i Staterna, dess rika guldådra med blues och soul, och inspelningsstudiorna där. Unga Amerika älskade Stones egenart, den okammade lössläpptheten – ett hotfullt steg vidare från Beatles – som var så oförenlig med amerikansk konformism. Och naturligtvis älskade det unga Amerika Stones musik, även om det mesta fanns tillgängligt i överlägsen form precis utanför dörren. För Stones publik var det svarta Amerika emellertid en mer avlägsen (och mer skrämmande) plats än London eller Liverpool.
Inte bara var materialet på NO 2 lånat från musiker som Chuck Berry och Solomon Burke, med ett par Stones-kompositioner i mixen, mycket av det hade spelats in under Stones två USA-turnéer 1964, antingen i Chess Studios i Chicago eller i RCA:s L.A.-studior. För Stones var Chess ett mål för helig pilgrimsfärd, och den lätthet med vilken teknikern Ron Malo lade till muskler i deras ljudbild var en uppenbarelse. RCA:s Hollywood-studior, som Phil Spector rekommenderat, var överdådiga och erbjöd inspirerande hjälp av arrangören Jack Nitzsche. I jämförelse med båda var ekot från Londons äggkartongisolerade Regent Sound primitivt.
De inspelningssessioner som Stones hunnit med gjorde det möjligt för dem att släppa två brittiska album på ett år, och tre i USA, samtidigt som de kunde upprätthålla ett stenhårt turnéschema. I USA gjordes 12x5-ep:n med material från NO 2 , medan The Rolling Stones, Now! var NO 2 plus b-sidor och lite överblivet material. Det spretiga urvalet till NO 2 gjorde den till en mer ojämn och mindre angelägen produkt än deras första lp, men den gick ändå till toppen av listorna och låg kvar där i f lera månader.
Precis som på deras debut insisterade manager Andrew Loog Oldham på ett omslag som var bara bild och ingen titel, och han gav David Bailey i uppdrag att ta bilden. Baileys halvmörka foto visar Stones som farliga unga lorder, snyggt klädda som amerikanska Ivy League-studenter, med Jagger placerad i bakgrunden för att ta udden av eventuella anklagelser om nepotism från kompisen Bailey. Omslagets budskap var enkelt: bråka med oss på egen risk.
Loog Oldhams liner var provocerande på samma sätt. Skrivna på ett slags Clockwork Orange-språk presenterade de Stones som ”hip malchicks who prance the street newspaper strewn and grey”. Och dessutom hade Oldham ett råd till den som är pank: ”See that blind man, knock him on the head, steal his wallet, and lo and behold, you have the loot. If you put in the boot, good. Another one sold.” Som förväntat orsakade detta ramaskri, om än f lera månader senare då frågan togs upp i det brittiska parlamentet och den anstötliga passagen uteslöts från framtida pressningar.
Problem följde Stones som en trogen hund och deras spelningar ledde till upplopp överallt där de spelade: Frankrike, Australien, Nya Zeeland, Sverige. De blev hånade för sitt utseende, utskällda för sin moral och gripna av polis för att ta en kisspaus vid en garagevägg – Loog Oldham
gnuggade händerna åt alla kontroverser. Till skillnad från Sex Pistols och deras hån mot kungafamiljen ett dussin år senare är det dock svårt att se sammanhanget mellan den offentliga upprördheten och Stones triumfatoriska r’n’b. ”Everybody Needs Somebody To Love” är knappast ett antisocialt budskap. Ändå bar Stones coverversioner av svarta amerikanska hits en sensualitet, vitalitet och otålighet helt i strid med ett Storbritannien som fortfarande försökte kämpa sig ut ur grådasket.
Många av Stones coverversioner var ändå okända för de f lesta utom en liten klick entusiaster – få hade hört Irma Thomas gospeltyngda ”Time Is On My Side” eller ens Otis Reddings ”Pain In My Heart”. Dessutom försåg Stones sitt material med sin egen, originella krydda. Deras besättning, som dominerades av Richards och Jones dubbla gitarrer, gav alla låtar utom deras Chuck Berry-covers en spretig och skakig ljudbild, och även om Jagger vördnadsfullt apade efter sina källor, var hans ljusare ton och engelska mockney-uttal vänliga mot tonårsöron. Gruppen klarar sig med tillförsikt genom öppningslåten, Solomon Burkes ”Everybody Needs Somebody…”, sedan spränger de genom
Chucks ”Can’t Catch Me” och ”Down The Road” (inspelad i Chess Studios, där maestron själv gav sin välsignelse) och vacklar inte på den långsammare, mer krävande och känslosamma ”Time Is On My Side”, som Jagger påstås ha tillägnat sin flickvän, modelenl Chrissie Shrimpton.
Muddy Waters ”Can’t Be Satisfied” – rå och ödesmättad i originalversionen – görs mjukare av Jagger och tillförs en fantastisk slidegitarr av Jones. Under The Boardwalk” av The Drifters drar också nytta av Brians 12-strängade akustiska gitarr, i övrigt är det rörigt – Stones har aldrig lyckats med övertygande stämsång. Alvin Robinsons komiska ”Down Home Girl” fungerar bättre, dess rytm accentueras av lekfulla gitarrstämmor – här är roten till senare pastischer som ”Dear Doctor”. Dale Hawkins ”Suzie Q” är ett bortkastat sista spår, även om det är en
påminnelse om att Stones var bäst av de r’n’b-band som spelade den sortens musik i Storbritannien.
De tre originallåtarna visar att Mick och Keith fortfarande höll på att lära sig sitt hantverk. ”What A Shame” är en svag blues. Ian Stewarts piano hjälper till och Mick spelar munspel okej, men ”You might wake up in the morning and find yourself dead” är en textförfattare på tomgång. ”Grown Up Wrong”, med kärnan till en god idé i titeln, är tam på samma sätt, även om Bill Wyman försöker injicera en viss angelägenhet så gott han kan. ”Off The Hook” är en helt annan sak. Micks sångtext, som svävar halvvägs mellan blues och pop, erbjuder en lekfull, Chuck Berry-aktig vinjett om den moderna uppvaktningens förtretligheter, medan dess hypnotiska gitarriff och smittsamma refräng förebådar större triumfer. ”Satisfaction” ligger nu bara några månader in i framtiden.