IT’S ONLY ROCK’N’ROLL
Ett band som återföds igen säger farväl till Mick Taylor.
Återfödda igen, som falliska kungligheter. Farväl dock till den pojkaktiga gitarrhjälten.
DET KAN VARA den mest sarkastiska albumtiteln genom tiderna. Det är åtminstone säkert att gruppen som myntade den inte hade någon önskan att uttrycka någon form av ödmjukhet, ursäkt eller självförminskning. Se bara på omslaget: en Guy Peelaert-tablå som skildrar Jagger, Richards, Watts, Taylor och Wyman, uppklädda till tänderna och struttande nedför en trappa klädd med röd matta, omgiven av dussintals tillbedjande nymfer som har blommor i håret, löst draperade genomskinliga klänningar (det är svårt att veta varför de fem dansande barnen i förgrunden är där – kanske som någon slags offer).
Detta är ett band som enbart under de föregående fem åren har gett ut en serie album som alla andra rockskivor för alltid kommer att jämföras med. De är rikare än vissa banker, mer kända än de flesta kungligheter, har troligtvis redan haft roligare än någon annan kvintett människor någonsin och har knappast hunnit känna av att klockan tickar ännu. De första inspelningssessionerna för det som kommer att bli It’s Only Rock’n’Roll, i Musicland Studios i München i november 1973, infaller mellan Mick
Jaggers och Keith Richards respektive 30-årsdagar.
Till och med jämfört med den skyhöga standard Rolling Stones hade satt i slutet av 60-talet och början av 70-talet, är It’s Only Rock’n’Roll – det första Stones-albumet producerat av Jagger och Richards, under deras delade pseudonym The Glimmer Twins – fruktansvärt nöjt med sig självt. Och inte utan anledning, om man ska vara rättvis. Särskilt Jagger verkar uppeldad av oro över att det fullkomligt fantastiska med att vara Mick Jagger undervärderas av de som haft oturen att ha fötts som någon annan: öppningslåten (”If You Can’t Rock Me”) och titelspåret, båda varaktiga låtar, är stolta, falliska utblickar från den förgyllda parnass på Olympus vars tillfartsväg verkar vara igenkorkad av en kö av ivriga kvinnor.
Ingen av låtarna är enbart skryt: båda verkar riktade till någon oförklarligt petig kvinna som inte är helt övertygad om hans förträfflighet (”If you can’t rock me, somebody will,” ”I bet you think you’re the only woman in town ” etc.). Att döma utifrån den svalt brådskande pulsen på gitarrerna som ligger till grund för båda, är emellertid ingen av låtarna avsedd som ett erkännande av sårbarhet. It’s Only Rock’n’Roll var det sista Stones-albumet på vilket Keith Richards samarbetade på gitarr med Mick Taylor, som hade ersatt Brian Jones 1969 (ett spöke från Stones framtid visas i albumets linernotes, där en viss Ronnie Wood tackas för ”Inspiration”). Albumet innehåller skäl att sörja Taylors avgång, såväl som bevis för att det var på tiden. På albumets upbeatlåtar, där Stones skapar ett soundtrack åt Jagger som en stridslysten påfågel, låter gitarristerna som en lika samspelt och farlig duo som Butch och Sundance. Även Stonesblåkopian ”Dance Little Sister”, som förmodligen är en idé på två och en
halv minut uttänjd till fyra minuter, räddas av deras lättsinniga energi, och det är Richards och Taylor i samspel med Billy Prestons piano, som verkligen gör den sprudlande avrivningen av The Temptations ”Ain’t Too Proud To Beg” till en kandidat för den hett omtvistade utmärkelsen för Stones finaste coverversion.
På de relativt dystra balladerna är det emellertid Taylor som är mest skyldigt till att allt blir överkokt. Detta kan ha varit ett medvetet eller omedvetet sätt att hämnas. Taylor har alltid hävdat att han åtminstone borde ha delat låtskrivarackreditering på den vackra ”Till The Next Goodbye” och den spretiga ”Time Waits For No One”, men hans solospel på sistnämnda låt är särskilt tjatigt, till den grad att det liknar en övning i envist trots. Den gradvisa uttoningen till Charlie Watts prosaiska skarptrumma låter i detta sammanhang som att resten av bandet gav upp och vandrade iväg.
Det är förhoppningsvis en tröst för Taylor att detta inte representerar den mest groteska hybrisen som finns bland albumets tio spår. Det värsta här är något av det värsta som Stones någonsin har spelat in. ”Luxury” är en reggae-drypande krönika om arbetarens lott, med en sådan skriande brist på empati att den framstår som hånfull, och som levereras av Jagger i ett pinsamt försök att efterlikna en jamaicansk accent. Hans misslyckade filmexperiment fram till denna punkt (Performance, Ned Kelly) borde ha övertygat honom eller någon med vetorätt att han var dåligt rustad för att spela någon annan roll än Mick Jagger.
Vilket på It’s Only Rock’n’Roll låter som en toppenroll, vare sig det handlar om att kanalisera glädjen över att kunna komma undan med den fräsande och med flit grova ”Short And Curlies”, eller lyxa till det i melodramat ”If You Really Want To Be My Friend”. Den senare, en tveeggad hängivenhetsförklaring, är en av Jaggers finaste sånginsatser, där han höjer sin egen standard med hjälp av de överdådiga
körstämmorna i Philadelphia-soulgruppen Blue Magic. Det krävs en artist med en så omfattande räckvidd som hans ego har att pressa fram äkta patos ur rader som ”If you really want to understand a man/ Let him off the lead sometimes, set him free”, de flesta av oss andra skulle tveka innan de hade fräckheten att påstå för någon att vår trolöshet i slutändan var till deras eget bästa.
It’s Only Rock’n’Roll är verkligen inte felfri – särskilt sista låten, ”Fingerprint File”, är ett förebud om en del av den onödiga uppblåsthet som tyngde några efterföljande album. Men vid albumets frekventa höjdpunkter är det magnifikt – en skarp, okrossbart säker flirt med självparodi, flinande oemottagligt för andras åsikter, eller för något slags intrång av verkligheten överhuvudtaget. Om Nero hade spelat elgitarr istället för fiol hade det definitivt låtit så här.