”Låt Mick hålla på. Det gör ingen skillnad för vad vi gör.”

2020-06-02 -

2008: Martin Scorseses film Shine A Light visar att 2000-talets Stones är tillbaka …

En ny vind sveper in, ett hyllat album släpps och en Martic Scorsese-film kommer! Efter att ”Shine A Light” blev klart fick ANDREW MUELLER en pratstund med Mick och Keith om 2000-talets Stones och deras komplexa relation. ”Mick är maktgalen”, säger Keith. ”Det finns inget vi kan göra åt det.”

”IGÅR tog jag hundarna till skönhetssalongen”, säger Keith Richards från hemmet han haft de senaste fem åren på Turks och Caicos Islands i Karibien, norr om Kuba, där man kan föreställa sig att han ligger på en solstol med ett stort glas fullt av något kallt och starkt i handen och lyssnar på vågorna som slår in över stranden i bakgrunden. Men hundarna?

”Jag har en labrador och en liten rackare från Ryssland. Han var herrelös i Moskva och lyckades ta sig in i mitt omklädningsrum. Han heter Rasputin. Det var nästan tio år sen.”

Jag är ingen expert på sånt här, så jag kan inte låta bli att undra hur han lyckades få med sig en herrelös hund från Moskva på 90-talet?

”Tja, det är ganska intressant”, säger Keith, redo med en typiskt anekdot med raspig röst. ”Jag ringde en jag kände, en gitarrspelare som brukade jobba i ett KGB-band. Jag berättade för honom om den här hunden och undrade om det gick att lösa. De tog hand om honom i sex veckor, fixade alla sprutor och sedan skickade de över honom. Det ska tydligen ha orsakat en skilsmässa, men det är en annan historia.”

Det är det säkerligen. Nu är vi här för att prata om andra saker, bland annat ”Shine A Light”, Martin Scorseses film som dokumenterar två konserter på New Yorks Beacon Theatre med en kapacitet på 2 800 åskådare i oktober 2006. Med tanke på mängden Stones-livematerial – från ”The Stones In The Park” till ”Cocksucker Blues” och dvd-souvenirer från lite senare turnéer är det kanske inte så underligt att fundera på vad ”Shine A Light” kan bidra med, som de tidigare filmerna från de senaste 45 åren inte redan lyckats få med?

”Varför skulle vi vilja spela in ytterligare en liveshow?”

Keith funderar kort, innan han snabbt svarar på sin egen fråga. ”Martin Scorsese.”

”Min idé för den här filmen”, säger Mick Jagger nästa dag, ”var att vi skulle filma showen i Rio, på stranden. Jag tänkte att det skulle bli en perfekt film att spela in, eftersom det hade sett fantastiskt ut – med Rio i bakgrunden, med alla tjejer som vandrar upp och ned längs stranden, perfekt. Jag pratade med Martin Scorsese om några andra projekt och frågade om han ville göra det, men han sa nej. Han sa att han inte ville köra på något stort, utan han ville göra en småskalig och intim Stonesfilm. Han övertalade mig att göra inspelningarna på teatern. Martins idé var att göra en konstfilm, med en intim känsla. I slutändan var det han som ångrade sig, då det hela blåstes upp till Imax, så vi borde definitivt ha gjort Rio-showen.”

”Shine A Light” är mer av en hyllning, snarare än en vanlig dokumentär, och inkluderar gästframträdanden av till exempel Jack White, Christina Aguilera och Buddy Guy – som verkligen stal showen.

Vi får även en introduktion av Bill Clinton, som till och med tog med sig sin svärmor backstage för att få träffa bandet.

Scorsese illustrerar bandets backstory med vackra (och ofta roliga) arkivfilmer. Det är till stora delar ett montage av The Rolling Stones många möten med pressen genom åren, en process som i efterhand kan kännas både absurd och långdragen – årtionden av bländade och förbryllade reportrar som försökte svansa efter Jagger och hans högdragna, retliga sida och Richards korthuggna hånfullhet.

Men mest av allt utstrålar ”Shine A Light” de fyra männens äkta, hjärtevärmande glädje över att få uppträda, män som (man kanske skulle kunna tro) haft mer anledning än någon annan att tröttna på hela grejen. Filmen fungerar också som en slags klagosång för en bestående, men ofta berömt tuff, vänskap.

Det gäller speciellt Keith Richards och Mick Jagger, som är delägare av en av de mest kända låttexterna genom tiderna. De har känt varandra i mer än ett halvt sekel nu, efter att ha mötts på Wentworth Primary School i Dartford 1951. Under de senaste 57 åren har de hamnat i flera slagsmål, varit osams, varit med i drogskandaler och mer, från Redlands till Toronto, Marianne till Anita. ”Shine A Light” förstärker de roller de spelat i allmänhetens populära fantasi – Jagger som den hyperaktiva narcissisten på scenen och arbetsnarkoman och organisatör vid sidan om, och Richard som den raffiga farbroderliga buckanjären. Det kändes därför som en bra idé att fråga de båda om vad ”Shine A Light” hjälpt dem se i sig själva och varandra.

Keith började, trots att han ännu inte sett den färdiga filmen. ”De skickade dvd:n, men jag ville se den på bio – det är ju Marty!”

Han visste om arkivfilmerna som fanns med genom filmen.

Som en av få personer vars hela vuxna liv finns på film, vad tycker du om den unga Keith Richards när du ser honom nu?

Jag har tänkt på det när jag har kollat. Det är inte första gången jag konfronterats med min ungdom, men jag känner mig bekväm med honom. Jag vet hur han var på den tiden och det är inte så annorlunda från hur det är nu. Vi har gjort ett par stora missar, men bortsett från det är vi ganska konsekventa.

Finns det något du önskar att du kunde säga till honom?

Ja, jag hade sagt åt honom att lägga av med knarket. Det är mitt råd till alla yngre som håller på med den typen av saker. Jag ger upp, det är verkligen inte värt det. Jag förståååår fascinationen, men det är inte värt det, kompis.

Filmen förstärker även idén om en klyfta mellan kontrollfreaket Jagger och dig, den älskvärda goda snubben. Det är inte första gången detta har presenterats, så hur väl stämmer det egentligen?

Där det finns rök, finns det eld. Och Mick är en galning. Han kan inte gå upp på morgonen utan att veta på en gång vem han ska ringa.

Samtidigt vaknar jag och tänker mest ”Tack gode Gud att jag är vaken” och väntar tre eller fyra timmar innan jag gör något. Mick … Ja, han är maktgalen och det är inget vi kan göra åt det. Jag vill inte göra något åt det. Låt honom fokusera på det. Det gör ingen skillnad för vad vi gör.

I filmen får vi se hur Mick väljer alla låtar och fortsätter med att justera setlistan – är det så?

Det måste vara så. Hör här, han är den som måste gå ut där och sjunga det. Ur min synvinkel, från bandets synvinkel, är det frontmannen som bestämmer vilka låtar vi ska köra. Han kanske säger ’Den där har för hög ton för mig ikväll, jag fixar den inte’. Det finns många fysiska saker som

”JAG BRYR MIG INTE ETT SKIT OM VAD DE SÄGER OM MIG, MEN NÄR DE HACKAR PÅ BANDET, DÅ STÅR JAG REDO MED SVÄRDET

OCH SKÖLDEN” KEITH RICHARDS

kan hamna emellan. Jag kan göra små justeringar här och där. Jag kan säga ’Ändra den där till den, eftersom de är i samma ton, även om du inte insåg det’, bara för att flytta runt det lite, men annars försöker jag bara göra det enklare för Mick. Ett bands jobb är att få frontmannen att känna sig självsäker. Om han känner att det finns klyftor bakom honom kommer han inte få känslan och tja, det är hela grejen med ett band. När du väl är uppe på scen är det en för alla, alla för en.

Med det sagt verkar det som att filmen lägger stort fokus på Jaggers fysiska närvaro … Ursäkta att jag skrattar. Vad tycker ni om det fokuset på honom?

Han är lite fåfäng, låt oss säga det så.

Det är inte särskilt ovanligt bland huvudsångare …

Tja, vad hade du förväntat dig? Vi vill väl ha en fåfäng kille där framme, eller? Oavsett får bandet jobbet gjort. Fåfänga kan inte bära ett band, men ett band kan bära lite fåfänga.

Har han någonsin försökt få dig att börja sin fitnessfilosofi?

Nej, fy fan. Alla är olika. Jag tror en stor del av Micks besatthet kring det fysiska faktiskt är mental. Det är bara så han är. För mig räcker det med att göra en Rolling Stones-spelning i två timmar en kväll och det räknas som träning. Sedan blir det ju lite rajtantajtan med damen hemma i sängen också, du vet?

Öhhh … Okej.

Vad jag försöker säga är att jag försöker kombinera mitt jobb, vad det nu är, med mitt hemmaliv utan att det blir allt för stora skillnader. Jag funkar ungefär lika oavsett vad jag pysslar med.

Är det svårt att hitta balans mellan de två? Det tar kål på mig, kompis. Men jag är van.

Vi får se ett fantastiskt klipp mot slutet med dig, Mick, Charlie och Ronnie där detaljerna i era ansikten är i fokus. Jag kom att tänka på den raden från Orwell, att en mans ansikte vid 50 års ålder har fått vad det förtjänar. Tror du att det påståendet stämmer för Stones?

Han hade förmodligen rätt, även om han aldrig kom särskilt mycket längre själv, eller ens så långt.

Jag tror inte det … han blev 47, om jag minns rätt.

Så går det för burmesiska poliser antar jag.

Det lyfte dock fram den något unika situationen du befinner dig i och det faktum att du kartlägger ett nytt territorium. Vi har ingen aning om hur rockstjärnor i pensionsåldern kommer att se ut eller vara.

Rock har egentligen bara funnits sedan, typ, 1956, så det beror helt på vilka som lyckas hänga kvar så länge. Vi satsar inte på att hålla längst genom tiderna, det råkar bara vara så att vi tycker om vad vi gör och vi gör det fortfarande bättre än de allra flesta. Det tar lång tid att lära sig rock’n’roll, roligt nog.

Är du fortfarande överbeskyddande när det kommer till Stones rykte? Jag undrar eftersom du skrev ett ganska omtalat brev till en svensk tidning förra året för att diskutera en dålig konsertrecension.

Det var ett riktigt as. Snubben har något emot mig och jag bestämde mig för att svara honom. Jag bad honom bara att hålla käften. Det var bara så onödigt och falskt, och jag tittade igenom alla andra recensioner från samma spelning och de är raka motsatsen. Då tänker jag att den här killen har någonting emot mig ... Jag vet inte, jag kanske råkade ligga med hans tjej eller något … (Brevet skrevs till DN och handlade om Markus Larssons recension i Aftonbladet.)

Jag måste säga att jag blev lite överraskad när jag hörde det, för jag tänkte att om det finns någon musiker som inte bryr sig om vad folk skriver om honom, så skulle det vara du.

Jag bryr mig inte ett skit om vad de säger om mig, men när de hackar på bandet, då står jag redo med svärdet och skölden. Vet du hur många gånger folk har hackat på mig eller? Shit, jag är nog en expert på det vi det här laget. Jag bara bestämde mig för att fräsa ifrån åt den här killen. Han är ju bara en svenne, trots allt.

Så du försvarar bandet, men inte dig själv. Absolut. Jag kan ta vad som helst. Jag har hört allt, fler gånger än någon förtjänar. Men när någon snackar skit om bandet som helhet, då kan den dra. Det förtjänar att svaras på.

Ligger lojaliteten hos The Rolling Stones som en idé eller hos grabbarna i bandet?

När du kört något så här länge och lyckats sätta ihop ett band där alla kommer överens är fantastiskt. Kommer det något rövhål som säger att alla är värdelösa, då måste du göra något, eller hur? Jag menar, jag kunde fan ha skjutit honom.

Han kanske reflekterade över vad många människor antar, att det inte riktigt är lika spännande för er längre.

Det måste det vara. När vi väl står på scen är det bara att köra. Vi är The Rolling Stones, vi vill ge dem den bästa showen någonsin och vi vill ge oss själva den bästa showen vi har i oss. Vi vill alltid imponera på oss själva.

Har ni dagar när ni känner att ni bara inte kommer igång och bara vill dra hem?

Aldrig. Även om du känner så innan du kliver upp, får du alltid en fantastisk kick när du väl är där uppe. Även om du inte känner för att göra det innan förändras det så fort första låten drar igång, vilket är fantastiskt.

Steve Van Zandt sa att du aldrig riktigt kan komma ihåg hur det känns att stå på scen framför tusentals människor och att det är därför det fortfarande är så spännande.

Det stämmer. Du bara hoppas på att känslan är där och än så länge har den varit det. Det skapas alltid en speciell energi när bandet spelar ihop. Det är som att släppa ut tigrarna.

Det brukar alltid sägas att de största banden är som bäst när de spelar tillsammans, att de blir mer än bara summan av deras delar, något som brukar bli tydligt om någon gör något utan bandet och det sällan blir lika bra. Absolut. Det är väldigt sällsynt att du kan sätta ihop ett gäng killar och skapa något. Visst, du kan sätta ihop fantastiska musiker, skapa superband, men det skapar inte en grupp. Det klickar inte, eller så har de inte varit tillsammans tillräckligt länge. Erfarenhet hjälper.

Har du någonsin kvällar då du kliver av scen och känner att du sög?

Nej … Vi går ut där varje kväll med målet att försöka toppa den förra.

Stunderna när det bara är ni fyra i ett rum, vad pratar ni om?

Ha ha ha. Bra fråga, Andrew. Vi pratar om musik. Charlie kan komma fram till mig och säga: ’Jag tror jag måste ändra det här i den låten’. Bara småsaker, du vet. Man försöker vara Mozart, även om man aldrig kommer att bli det.

Tillbaka till filmen. Jag tyckte det var en fin stund när du gav Buddy Guy din gitarr efter hans gästspel …

Det gjorde jag. Han var helt fantastisk den kvällen, så jag sa: ’Den här är din, kompis’. Det var en av mina favoriter, men han bara glänste den kvällen. Jag har massor av andra gitarrer, men den var speciell, och jag bara kände att jag borde ge den till honom för allt han har gett till alla andra.

Det känns som att det fanns en bestämd hierarki. Det kändes som att Jack White och Christina Aguilera var alldeles utom sig av att vara på scen tillsammans med The Rolling Stones, medan The Rolling Stones kände samma sak för att vara uppe på scen med Buddy Guy.

Jag antar det. Buddy Guy kommer från vår generation. Vi lyssnade på Buddy innan vi hade något alls. Han har lite högre rang än oss. Inte så mycket, men Buddy Guy är … Buddy Guy. Vi snackar om en av de största här. De andra, Jack White … Cool kille, kommer förmodligen bli helt okej. Den andra kommer jag inte ens ihåg.

Christina Aguilera. Jag tyckte att hon var jättebra.

Ja, väldigt trevlig. Härlig tjej. Snygg röv. Men du har inte jättemycket tid för interaktion om du bara har en låt och då satsar vi på att blåsa av perukerna. Att spela framför Stones är en överraskning för vissa människor.

Jack White såg livrädd ut.

Han gjorde ett bra jobb. Det är ganska svårt att kliva fram framför något sådant.

Gåvan till Buddy Guy kändes som en slags idolhyllning. Känner du fortfarande att du har något att lära om gitarrspelande?

Du blir aldrig fullärd. Den där grejen är som världens värsta älskarinna.

Hur ofta spelar du bara för dig själv?

Vissa dagar typ inget. Andra dagar kan jag vakna upp mitt i natten, när det är helt knäpptyst runtom och bara sitta och spela i timmar.

Har du någonsin lyckats bli van med tanken på att du skrivit tre eller fyra låtar – eller ja, tre eller fyra riff – som förmodligen kan spelas av alla som äger en elgitarr?

Ett måste.

Bland annat ”Satisfaction” är en av de första saker alla lär sig.

Den är ganska enkel.

Det är den, men känns det inte konstigt? Skojar du? Det värmer. Det finns andra som vill spela det jag gjort. Det var så jag började. Tanken på att man passat det vidare, som någon slags trubadurgrej … Ja, det värmer såklart.

När du spelar de där låtarna som alla kan live, har du en känsla av att du tar dem tillbaka och stampar in ditt märke på dem?

Nej, jag har aldrig sett det så. Jag bara ser mig omkring och ser till att alla är i synk. Det är först senare som man hinner reflektera. Man måste dämpa sitt ego med allt sånt, så mycket man bara kan. Om man inte är huvudsångare då, då kan man boosta sitt ego till max. Som en del av bandet följer man bara sångaren, vart han går, vad han gör … Det är ingenting man egentligen tänker på, bara något man gör. Det är konstigt.

Så du känner inte någon typ av äganderätt till låtarna?

Nej, inte på det sättet. Jag är väldigt stolt över dem. Eller ja, några av dem. Men jag har liksom släppt dem. Som låtskrivare är jag dock intresserad av vad andra kan hitta på med dem. Har du några speciella favorittolkningar? Otis Reddings version av ”Satisfaction” slår aldrig fel, eller Aretha Franklins. Det finns massor av andra, men låt oss stanna där. Efter det kändes det som att jag verkligen hade lyckats som låtskrivare.

Du har väl rätt till en viss grad av självbelåtenhet vid det laget, antar jag …

Tja, inte riktigt självbelåten. Det är bara att man gått med i en ny klubb, eller nej, att man blivit ett riktigt proffs. Jag menar, jag har alltid känt mig som en jävla amatör.

Det är ett bra tecken dock, när framgångsrika personer känner att de kommer undan med vad som helst.

Jag menar, jag visste att jag var bra, men jag hade ingen aning om något av den här skiten. Helt plötsligt var jag 19 och en jävla stjärna. Det förändrades aldrig.

En annan sak som jag tyckte filmen visade väldigt tydligt var den rena glädjen av att spela musik.

Du kan inte fejka det. Du kan inte låtsas vara glad, glöm det. Det må vara en film, men vi spelade inte framför kameran.

Har någon presenterat idén om en dokumentär om Keith Richards?

Det har kommit en hel drös förslag, men jag tar inget seriöst. Min historia går inte att återberätta.

Så du har alltså inte funderat på vem som hade fått huvudrollen.

Nej, jag har ingen aning. Det finns nog ingen grabb som hade klarat det.

Har det gått några diskussioner kring nästa Stones-projekt?

Nej, inte för tillfället. Jag tror att alla fortfarande försöker landa efter den senaste turnén. Det tar runt fyra eller fem månader att komma ned efter allt det där adrenalinet. Verkligen? Fortfarande?

Det är egentligen inte förrän de senaste två, tre veckorna som jag slutat vakna upp i tron att det är speldag eller resdag. Det tar så lång tid, ja. Jag är alltid förberedd på det, men du måste fortfarande

”DU BLIR ALDRIG FULLÄRD. DEN DÄR GITARREN ÄR SOM VÄRLDENS VÄRSTA

ÄLSKARINNA.”

gå igenom det. Det är som en lång avvänjning. Speciellt efter två år. Du blir så van med det där adrenalinruset, så när det försvinner … Det är inte riktigt lika illa som knark, men det är illa.

Hur har din tid efter turnénvarit hittills?

Jag åkte raka vägen ned till Sussex och spenderade två månader nere i Redlands, där jag hängde med mina polare, barn och barnbarn. Hela min familj bor där i krokarna nu, så jag bara ligger där och de föder mig.

Vilket av dessa två sinneslägen – turnéadrenalinrus eller hemmalivets lugn – känns mest normalt för dig nu?

Ett normalt liv är en fin idé, men finns det något sådant för någon?

Okej, en seriös fråga. Tror du att Micks hyperaktiva sida, som du nämnde, är hans sätt att hantera allt på?

Jag vet inte. Det kanske är hans metod. Vi alla hanterar det på olika sätt. Jag går in i ett komalikt läge. Mick måste hålla igång med det ena eller det andra. Jag vet inte riktigt. Jag har aldrig gått till botten av det.

Spenderar ni någon tid tillsammans utöver tiden med bandet?

Vanligtvis ignorerar vi varandra i flera månader och sedan kommer det där telefonsamtalet där någon säger: ’Jag har den här låten …’. Någon får ett kli eller ett slags sug. Det är alltid så det börjar.

Hur skulle du säga att ni kommer överens nu, jämfört med förr i tiden?

Allt det där med att Richards och Jagger är i luven med varandra … Visst, vi hade en del dispyter, men vilka har inte det? Har du haft en bror så länge? Det är självklart att vi kommer att tjafsa, men allt förstoras upp. Jag tror att vi alla är över den typen av skit nu. Michael är ett väldigt, väldigt slutet kapitel och jag låter honom hålla den delen av sin bok stängd så länge han inte vill öppna upp om det. Jag älskar att arbeta med honom när han känner för det. Jag skulle aldrig göra något för att provocera honom, men på samma gång … Vad gör man med en snubbe som han? Jag antar att hemligheten är att ge varandra tillräckligt mycket utrymme. Vi är vana med varandras brister och vi kan leva med dem.

Vad tyckte du om skildringen av dig i Ronnie Woods självbiografi?

Cirka 50 procent fel. Jag läste delar från den i tidningarna förra året. Den mäter sig, tja, inte jättebra med Bill Wymans bok. Jag vill inte lyssna på den skiten. Ronnie har en stor käft. Jag älskar snubben, men han snackar för mycket. Jag menar, jag kommer inte ihåg att Ronnie någonsin dragit ett vapen mot mig. Några av dessa berättelser var så långt från verkligheten att jag bara gav upp och skrattade.

Vilken är din favorithistoria om Keith Richards?

Jag har inget emot den där med blodet, eftersom det var jag själv som startade den. Jag var på väg till Heathrow för att åka till Schweiz. Jag skulle till en klinik, för att bli ren, men jag slängde ur mig att jag skulle få mitt blod utbytt, eftersom jag blev förföljd av paparazzoer. Det är sjukt hur länge det hängde kvar, eller hur?

Eller som den där om att jag skulle ha snortat min pappa. Ni dumma satar faller ju för vad som helst (se sida 129). Vad lyssnar du på just nu? Jag gillar blues. Lite countrymusik också. Jag gillar inte så mycket av det senaste. Jag gillar helt ärligt inte cd-skivor. De låter tunna enligt mig. Jag har inte ens lyssnat på The Arctic Monkeys. Jag känner till dem, men jag vet inget de har gjort. Jag gillade inte Oasis, gillade inte Sex Pistols, jag gillar inte något av de engelska rockbanden egentligen. Alla är skit.

Så du var inte på Led Zeppelinåterföreningen …

Hade de en? Ser man på, bra jobbat Jimmy och Robert. Fan, ”Stairway To Heaven” klickade inte för mig alltså. Jag har hellre ”Honey Bee” av Muddy Waters. Och Jimmy kommer förstå vad jag menar. Vad är dina kommande planer? Så mycket avslappning på ön som möjligt. Jag ligger här i solen i en gassande hetta. Jag har mina hundar och några polare med mig och vi bara hänger och njuter av vädret. Fiskar ibland.

Finns det någon särskild höjdpunkt från A Bigger Bangturnén som etsat sig fast i minnet?

Det är en svår fråga, efter så många

”ALLA FÖRHÅLLANDEN HAR MED- OCH MOTGÅNGAR. SAKEN ÄR DEN ATT INTE ÖVERDRIVA MOTGÅNGARNA ALLT

FÖR MYCKET.” – MICK JAGGER

spelningar. Vi gillade verkligen Dome i London (han menar O2). Fantastisk akustik. Gillade verkligen att spela i det rummet. Riktigt kul att spela inför en London-publik igen.

Vi talade tidigare om att yngre bör skippa knarket, men oroar det dig någonsin att du – speciellt en yngre version av dig själv, som såg ganska cool ut och gjorde några riktigt suveräna skivor – fungerar lite som ett lockbete att börja med det?

Gah. Det är svårt. Jag är ett exempel åt båda håll. Det finns inget jag kan göra åt det nu. Du kan inte framställa dig själv som ett exempel. Det viktiga är att jag är här nu. Jag gick igenom det hela och kom ut på andra sidan och bla bla.

Varje generation går igenom samma sak, på ett eller annat sätt. De ändrar bara favoritdrog. Jag känner inget ansvar för det. Jag tror absolut att det statuerades exempel med oss. Allt vi gjorde var att bli haffade några gånger och pissa mot en garagevägg, men det var då och detta är nu.

Det finns också en punkt som filmen förstärker – att det aldrig kommer att finnas fler karriärer som varar i en era, att det aldrig kommer att skapas fler band som håller ihop i flera årtionden.

Jag vet inte, men jag förstår vad du menar. Musikens värld skiftar snabbt och det är likt en kula av förvirring.

Jag menar mer utgångspunkten, baserat på det faktum att alla med en elgitarr kan spela ”Satisfaction” eller ”Jumpin’ Jack Flash” nu för tiden. Det är svårt att föreställa sig att nya låtar som skrivs kommer att finnas kvar lika länge.

Det beror helt på hur bra de lyckas hänga kvar. Det har varit väldigt få band som lyckats göra det. Jag tror vi är där uppe med Count Basie och Duke Ellington, som till och med bytte medlemmar. Jag antar att vad som är häpnadsväckande – inte för oss, men från ett perspektiv utifrån – är tanken på att rock’n’roll brukade vara för människor i åldern 18 till 25, sedan var du ute ur leken. Vi har aldrig sett på det så. Även om vi tänkte ’Åh, herregud, två år som mest’ precis när vi började och sajnade vårt första skivkontrakt. Men sedan hände saker som gjorde det möjligt att fortsätta och ingen av oss är egentligen bra på något annat. Det handlar egentligen om att behålla sitt jobb.

När ni först åkte till USA, för över 40 år sedan, betraktades ni som förskräckliga barbarer som bar förebud om kollapsen av civilisationen som vi kände den, speciellt i södern …

Du kan bli gripen för att vara tjej där nere …

Och sedan, 2007, introducerades ni på scenen av en tidigare president från Arkansas. Vilket stort inflytande vi hade. Verkligen. Så vem vann till slut? Rocken eller etablissemanget?

Jag vet inte. Pågår det verkligen en kamp mellan de två?

Verkade det inte så på 60-talet åtminstone?

Ingen startade rocken för att bekämpa etablissemanget. Berätta det för Little Richard, eller Elvis, eller Jerry Lee Lewis. Bekämpa etablissemanget? Fan ta det, jag ville bara vara fri. Vi ville ha ett jobb där vi inte var tvungna att säga ’Ja, sir. Nej, sir’.

Så vad tyckte ni om folk som såg på er som fotsoldater i något slags kulturellt korståg?

Vi trodde bara att de ville manipulera oss eller vrida vad vi gjorde åt deras håll. Jag var inte intresserad i något uppror som en politisk grej. Jag ville bara ha utrymme nog att röra mig fritt.

Slutligen, när vi ändå är inne på ämnet ’yes, Sir’ …

Det överraskade mig (att Jagger accepterade att bli adlad 2003). Det gör det fortfarande. London School of Economics, jag trodde att han skulle förakta en sådan liten, fjuttig present, men sedan talade Charlie om för mig att han hade velat det i flera år. Det hade jag ingen jävla aning om. Nej, jag trodde verkligen att Mick skulle avfärda något sådant rätt lätt, men de faller alla i slutet, gör de inte?

DAGEN EFTER jag talade med Keith Richards har jag Mick Jagger i andra änden av mobiltelefonen och upplevelsen av att intervjua honom så kort efter Keith bekräftar tydligt de uttalade stereotyperna av deras karaktärer. Richard pratar glatt på i nästan en timme och verkar villig att delta i riktiga samtal om nästan vad som helst, medan tiden på telefon med Jagger är kort och tvär. Som om han är på väg mellan olika möten och det är nästan omöjligt att få något ur honom om ämnen han inte vill diskutera.

Jagger är ändå på ett relativt gott humör, men fortfarande oemottaglig för något utöver de mest ytliga frågorna och ger alltid intrycket av att han har bråttom och har någon annanstans att vara – efter cirka tio minuter avslutas alla svaren med: ”Är vi klara nu?” eller ”Räcker det?”

Det blir också snabbt klart att (något som återigen bekräftar deras populära stereotyper), medan Richards ännu inte har sett den färdiga filmen, har Jagger hängt över Scorsese genom varje klippning och redigering och vakat noggrant över processen.

”Jag har sett den i alla dess olika stadier”, bekräftar hann. ”Från den första till den sista versionen.”

Öppningssekvensen i ”Shine A Light” betonar idén om att Jagger är något av ett maniskt kontrollfreak. Vi får se honom på ett flygplan, där han går igenom listor av låtar och går in på detaljnivå om bakgrunden och vägrar att dela med sig av setlistan till en förtvivlad Scorsese tills det bara är några få sekunder innan draperiet åker upp. Det är kring detta vi väljer att starta ta upp samtalet …

Det är en film.

Så det finns ingen sanning bakom det?

Jag tycker inte att jag hanterar saker på mikronivå. Någon måste göra setlistorna och vem annars ska göra det? Marty hade vissa nummer i åtanke, men det var mycket av det som vi aldrig spelade eller inte ville spela.

Det är en väldigt intim skildring av er på scen och sättet ni interagerar med varandra på. Med tanke på ditt bands historia speciellt, oroade det dig något att placera dessa relationer under sådan lupp?

Inte direkt.

Något som framkommer tydligt i filmen, mellan er fyra, är den totala glädjen ni känner för att stå på scen, vilket är ganska glädjande att se efter all denna tid …

Jag är glad att det märks. Det var en bra spelning. Jag menar, det hade kunnat vara en hemskt kväll, där alla hackade på varandra. Men då hade vi ju inte använt det materialet heller, men sådana kvällar är väldigt ovanliga. Jag tror att

filmen representerar en typisk konsertkväll.

Har relationerna i bandet förändrats mycket sedan de tidigaste åren vi får se i filmen, eller tror du att det är en i stort sett konstant dynamik som gjort att ni hållit ihop så länge?

Jag är inte alls så säker på att det är samma dynamik.

Hur har den förändrats?

Tja, det är ju andra människor till att börja med. Vissa är döda och andra är inte med längre. Så det är en annan dynamik. Vi har exempelvis inte Bill eller Brian med oss längre. Det finns några saker nu som är likt sig som det du ser från 1964, men det var så länge sedan, du kan inte förvänta dig att jag ska komma ihåg.

Vad tänker du när du ser på den 45 år yngre versionen av dig själv?

”Så snygg. Inte undra på att de blev framgångsrika!” Tja, det finns en slående likhet med min egen son, James. Vilket är fantastiskt. Min yngre son trodde faktiskt att det var James när han såg en bild.

Vad skulle du säga till den tonåriga Mick om du fick chansen?

Det är en rolig fråga. Jag skulle förmodligen varna honom för vad som är på ingång. Det fanns en otrolig naivitet där. Jag har sett alla de där tidiga videorna innan och vi tillbringade såklart en hel del tid med att välja bland dem. Jag försökte hitta klipp som inte setts så mycket, men fortfarande visade allt det vi ville få sagt med de olika tidsperioderna. Så de var ganska roliga att gå igenom. Marty och jag hade många diskussioner om dem.

Sedan har vi naiviteten hos media som försöker förstå dig. Det där World In Action-materialet var riktigt roligt att se.

Tja, det var en helt annan tid. Med de där presskonferenserna och killarna som stod redo med sina kameror och något mer hänsynsfulla – men samtidigt inte. Det var bara en helt annan attityd. Jag vet inte riktigt.

De visste inte riktigt vad de skulle göra med dig.

Nej, de hade ingen aning. Det var helt nytt för dem. De hade The Beatles, antar jag, men det var samtidigt.

Innan det sade popstjärnor tja, ingenting. Jag tror inte att de någonsin hade gjort presskonferenser tidigare.

När jag frågade Keith sa han att idén om att Stones skulle vara några slags legosoldater i ett uppror alltid förvirrade honom.

Jag tror Keith har rätt om det. Vi planerade aldrig att göra det, men vi fick liksom upproret upptryckt i ansiktet på oss.

Var det svårt?

Ja. Det var både reaktionen från folket, som vi inte förväntade oss – deras chock och förfäran, plus såklart det faktum att pressen älskade det och byggde upp det hela ännu mer. Vi var inte redo för det. Vi bara spelade. Vi hade inga åsikter, men helt plötsligt var vi tvungna att skaffa oss åsikter om allting och ta itu med det faktum att vi valts ut för att spela de här rollerna. Vad var det värsta med det?

Vi blev förolämpade en hel del. Människor gjorde narr av oss, speciellt i USA. Vi var tvungna att bygga upp ett slags skal, eftersom det sårade oss och vi inte var redo för det, eftersom det inte var vad vi hade tänkt att göra.

Känner du dig fortfarande beskyddande över ditt bands rykte. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, bryr du dig fortfarande om vad folk tycker om er?

Err, nej.

Du kände dig alltså inte frestad att skriva under Keiths svarsbrev till den där svenska tidningen du med?

Jag brydde mig personligen inte om det, men av någon anledning verkade Keith ta illa upp av det. Jag vet inte.

Känner du dig mer bekväm över att vara den typen av band som introduceras av tidigare presidenter?

Du kan inte ha det på båda sätten. Nu är vi ganska respektabla av oss. Jag antar att du får den typen av patina om du lyckas hänga kvar tillräckligt länge.

Bortsett från det faktum att du är frontmannen, var det din avsikt att filmen skulle bli en sådan hyllning av din fysiska närvaro?

Jag kan inte riktigt se det så, även om jag sett den så många gånger, från pyttesmå redigeringsrum till Ziegfeld Theather. Jag tror inte riktigt att jag kan se den objektivt. Jag menar, jag försöker mitt bästa att vara objektiv i mina klippförslag och grejer, men det kan vara svårt att se den stora bilden ibland.

Detaljerna är rätt så obarmhärtiga – varje liten rynka, varenda läpprörelse syns.

Jag tror det är vad Marty ville ha och uppenbarligen ser jag det jag med. Jag tycker det är intressant.

Är du alltid medveten om vad du gör där ute? Är det alltid ett beräknat framträdande eller går du bara på känsla?

Man skiftar mellan de två. Man måste vara medveten om vad man håller på med. Det är ingen utomkroppslig upplevelse, men samtidigt kunde Marty säga: ’Var kommer du att vara på scenen på det fjärde numret?’ och jag fungerar bara inte så. Jag kan vara någonstans om du vill det, men jag kan inte säga något med säkerhet i förväg.

Om du känner till ramarna riktigt bra, kan du improvisera inom dem. Sen har man dessa … konstiga stunder, men för det mesta vet man exakt vad man håller på med. Det är lite som att spela fotboll – och hur förklarar du det? Du gör många saker samtidigt, men eftersom du har gjort det så mycket sitter det liksom inpräntat i hjärnan, så det är inte en helt medveten process.

Det här kan låta som en fånig fråga …

Jaaaaa …?

… men hur annorlunda tror du att saker och ting hade varit för Stones om medelåldern inte hade behandlat er så väl – om ni exempelvis blivit feta eller skalliga?

Tja, jag har fortfarande hår på huvudet, så det hände ju inte, eller hur? Det är en riktigt fånig fråga.

Är det något särskilt som gjort att ni kunnat upprätthålla förhållandet mellan medlemmarna, bortsett från några väl omskrivna incidenter?

Tja, nej. Det beror på många, många saker. En vilja att kompromissa – om du är med i ett band måste du göra det en hel del, även om det kan vara drygt, men det är nödvändigt. En vilja att fortsätta kämpa oavsett. Men också att det finns en äkta kärlek för vad ni gör och att människor gillar vad ni gör. Det är en väldigt viktig del av det hela. Om människor inte gillar vad du gör, skulle du inte göra det.

Har förhållandet mellan dig och Keith blivit enklare med åren?

Nej.

Men ni måste ha kommit till någon typ av förståelse nu.

Tja, alla långa förhållanden har sina mot- och medgångar. Saken är att inte överdriva motgångarna för mycket. Vi har inte direkt haft några bråk under den senaste tiden. Jag skulle kunna gräva upp några från det förflutna, men det hade ju varit ganska tråkigt.

Jag vet att ni precis har blivit klara med en enorm världsturné, men har du hunnit börja tänka på vad nästa grej blir?

Jag tänker alltid på nästa grej. Jag har några idéer, men jag vet inte om de kommer att fungera. Hur som helst, är vi klara?

Det är upp till dig.

Det var trevligt att pratas vid.