AFTERMATH

Poplåtar och garagerock när Jagger/ Richards-maskinen lägger i en högre växel.

Poplåtar, garagerock, exotism och massor av ”dumma

brudar”. Maskinen Jagger/Richards går varm.

AFTERMATH ANSES OFTA som Stones motsvarighet till Rubber Soul, som släpptes fyra månader tidigare. Men medan Beatles alster markerade en tydlig mognad och en påtaglig glidning mot regnbågskreativiteten i deras sista fas, känns mycket av Aftermath, trots dess titel, fortfarande nedtyngd av bagage från deras amerikanska blues och soulinspirationskällor. Och där andra ikoniska album från tiden är präglade av en enhetlig känsla, avsikt och stil, kan Stones fjärde album i värsta fall framstå som ett hopkok: popdängor (”Out Of Time”, ”Take It or Leave It”), bluesig garagerock (”High And Dry”, ”Doncha Bother Me”), ironiska madrigaler (”Lady Jane”), försumbara utfyllnadslåtar (”What To Do”) och rikt strukturerade låtar som rankas som gruppens bästa (”Under My Thumb”, ”Think”, ”Goin’ Home”). Bortsett från den förlängda instrumentala codan i ”Goin’ ’Home” finns det inte mycket här som förebådar, som Rubber Soul gjorde, den psykedeliska våg som var i antågande.

I själva verket är albumets produktionsvärden relativt enkla – lager på lager med roots-aktigt akustiskt gitarrstöd med förvånansvärt lite förgrundsgitarr från Keith Richards. Den extra krydda och klangfärg som genomsyrar skivan beror främst på den kryddmix som Brian Jones, Ian Stewart och Jack Nitzsche förser den med i bakgrunden med marimbas, bjällror, cembalo, dulcimer, sitar och orgel. Men enligt senare rapporter gick Jones experimentella anslag allt mer stick i stäv med bandets mentalitet. Jones blev ”en belastning”, enligt Richards i en intervju från 1979, som pulade med sitt i utkanten och lämnade huvuddelen av gitarrjobbet till Keef själv.

Det är frestande att uppfatta Aftermath som soundtracket till ett band i konf likt, som strävar efter att lägga in rätt växel året innan de större sprången framåt (och i sidled) som var på gång under de kommande 12 månaderna med Between The Buttons och Their Satanic Majesties Request. Om det finns något förenande tema så är det en genomgående och, för moderna öron, ganska gammaldags känsla av valpigt, taggigt kvinnohat. Kvinnor är de slöa, pillerknaprande hemmafruarna i ”Mother’s Little Helper” för vilka ”life is just much too hard today”, den korkade slampan i ”Stupid Girl”, den ”föråldrade” modedockan i ”Out Of Time” eller den kuvade trofékvinnan i ”Under My Thumb”. Den höviska kärlekstonen i ”Lady Jane” – troligtvis inspirerad av Jane Ormsby-Gore, från de snobbiga hippiekretsarna i West London – vägs upp av ironin att titeln också var Jaggers smeknamn på vaginan. Dessa ligger så långt ifrån drömmande romantik som det går att komma, där kvinnor inte är den lockande ”du” som i otaliga popballader, utan objekt som utsätts för hån och förlöjligande.

Men trots sin macho kaxighet är ”Under My Thumb” ett briljant genomfört rocknummer, med de högoktaniga och krossande uppväxlade ackorden som skulle känneteckna Beggars Banquet och Let It Bleed, ångande elorgel och ett minnesvärt virvlande marimba-riff från Jones. När det gäller det lyriska var det ”en spinoff från vår miljö ... hotell och för många dumma brudar”, förklarade Richards. Jagger beskrev den som mer av en sexuell hämndlåt: ”Hela idén var att ... Jag var under henne, hon hunsade mig. Så hela idén är absurd, det enda jag gjorde var att vända på steken. I verkligheten var det ... att försöka ’ge igen’, du vet, mot att vara en ’förtryckt man’.”

Inspelningarna till albumet, som ägde rum i december 1965 och början av mars 1966 på RCA

Studios i Hollywood, beskrivs som ovanligt avslappnade jämfört med tidigare inspelningar, vilket märks i en slags fransighet i kanterna på spår som ”Flight 505” och en och annan falskklingande gitarrsträng. Mellan dessa sessioner turnerade Stones i Australasien, och Jones köpte en sitar och ett antal andra exotiska slagverk under en mellanlandning på Fiji. Den elförstärkta sitaren ger den distinkta huvudlinjen i ”Mother’s Little Helper”, såväl som kärnljudet i ”Paint It, Black”, som spelades in samtidigt och gavs ut som det första spåret på lp:ns amerikanska utgåva, som skiljer sig avsevärt från den brittiska versionen. Hans hackbräde från Appalacherna – en present från Richard Fariña – ger en passande antik piff till ”Lady Jane” och ”I am Waiting”, medan han fortfarande kan lira övertygande järnvägsbluesmunspel på ”Goin ’Home” och hoedown-låten ”High And Dry”. Den folkmusikaktiga ”I Am Waiting” uppnår en ömhet som gruppen sällan skulle eftersträva i framtiden. ”Doncha Bother Me” och ”Goin ’Home” är senigare saker, den förra är en värdshusblues med cheesewire-slide från Richards, den senare är en 11-minuters hothouse jam som jitterbuggar mellan 3/4- och 4/4- takt, drypande av tremologitarr och funkiga basuppercuts.

”Take It Or Leave It” och den obetydliga slutlåten ”What To Do”, med sina löddrande akustiska rytmgitarrer och stämsång är, ärligt talat, bleka imitationer av den typ av urblekt popterritorium som Beatles redan hade lämnat bakom sig på Beatles For Sale. På B-sidan är det bara ”Think”, med ”Satisfaction”-fuzz och Wymans bas i clinch med Watts rytmiska trummande, som förebådar den kommande skrällen. Allt bidrar till den allmänna känslan av inkonsekvens, misstanken om att ingen riktigt stod vid rodret på grund av den växande schismen mellan Brian Jones och resten av bandet.

På den första lp:n med bara Stones-original håller Keith Richards låg profil, medan Jaggers prestationer, även på sämre låtar, är genomgående starka. Arbetstiteln var ”Could You Walk On water?”. Och det gjordes faktiskt en omslagsbild där bandet står upp till halsen i en sjö. Decca, som var rädda att kristna skulle bli arga, vägrade godkänna den. Aftermath var ett modigt steg framåt, men de verkliga undren lät ännu vänta på sig.