”Folk kan inte tillåta sig att vara intoleranta längre.”
1969: Om Brian Jones död och Mick Taylors debut i Hyde Park
En händelserik sommar för Stones, med Mick Taylors ankomst, Brian Jones död, Hyde Park och ”Honky Tonk Women”. I juni 1969 introducerar Mick Jagger det ”nya” bandet för CHRIS WELCH. Och i augusti lyssnar NICK LOGAN på Keith Richards förutsägelser om våld, upplopp och att bandet kommer att fortsätta ”spela i våra rullstolar”.
VAD FÅR Mick Jagger att springa, hoppa, studsa, le, rynka pannan, jobba, ducka, snäsa, omfamna, älska – vad gör honom mjuk och hård? Popens mystiske grabb är en mystisk man. Som en sherrysavaräng eller haschkaka är han söt men med en kick. Herr Jagger går för närvarande genom ett projekt med att återuppfinna Rolling Stones. Nyligen har de fräschat upp sig med tillskottet Jimmy Miller som skivproducent.
Efter turnéstopp, avslutade samarbeten med management och utgivning av skivor som inte varit så framgångsrika som de borde ha varit – för att inte tala om enstaka tillfällen av klammeri med rättvisan – har Stones i själva verket hållit fast vid verkligheten med nöd och näppe.
Micks styrka, drivkraft och arbetsförmåga har gjort att Stones inte bara har överlevt mer än de flesta grupper någonsin har gått igenom, de har dessutom hållit sig kreativa och entusiastiska.
Där andra kanske skulle ge upp är de angelägna om nya projekt. Det överraskande nytillskottet Mick Taylor, ”en okänd gitarrist från John Mainalls Jazzband”, som vissa nationella tidningar skrev, blir en nytändning som ska få Stones att fungera som turnéband igen. Det blir full gas!
Kanske besöker de inte direkt Ken Colyer’s Club för bluessessioner på söndagseftermiddagar, men vid Cyril Davies spöke kan vi förvänta oss en gratis konsert någonstans inte tusen mil från London ganska snart! Och den grupp som lanserade den brittiska r’n’b-vågen i början av 60-talet, och skapade ett klimat för både blues och progressiva grupper i dag kommer tillbaka – för att spela musik och ha kul.
Hur blir det, Mick? ”Fantastiskt – du kommer att bli helfrälst! Det är bara så tajt, det kommer att bli fantastiskt.”
Mick hoppade omkring i vita byxor, tackade nej till cigaretter och lyssnade på rock’n’roll på kontorets skivspelare. Efter att ha sett nytagna fotografier som fick honom att se flera hundra år gammal måste det sägas att Mick såg väldigt frisk och mycket ung ut.
Bill Wyman som var i närheten förklarade: ”Det är för att han har slutat röka. Jag slutade för ett par månader sedan och gick upp tre kilo.”
Och han såg också otroligt ung ut, men nu får det räcka med hälsorapporterna.
Mick stannade bara upp för att hälsa på en förbipasserande kvinnlig reporter och sa glatt: ”Mick Taylor lär sig saker väldigt snabbt och han kommer bra överens med Keith. Förresten, jag läste allt i tidningarna att Brian var vår förstegitarrist – jag anser inte att han var det. Mick Taylor har gått i John Mayall-skolan, och när jag fick reda på att han hade slutat tänkte jag att jag skulle försöka ta tag i honom. Jag fick honom att komma och spela med oss och han var ganska bra, sedan kom han en gång till och då var han väldigt bra. Jag känner inte Mick så väl att jag kan påstå att han är lika bra som Eric Clapton, men hur som helst, det är inte vad Rolling Stones handlar om.”
Stones spelar gratis i Hyde Park 5 juli 1969. Notera managern Allen Klein i mitten, framför congatrummorna.
”Skulle de nya Stones göra en konsert på Ken Colyer Club?”, frågade jag utan att mena något med det.
”Jag vill inte tillbaka in i livmodern. Vi vill göra något nytt. Jag är inte intresserad av att vi ska upprepa oss själva. Det nya bandet kommer inte att bli som tidiga Stones. Det gäller att fortsätta och att göra något nytt.”
Stones verkar gå igenom en extremt verksam och kreativ period. ”Det är så vi vill jobba – i faser. Det är lugnare för mig, för jag gillar att ta det lugnt då och då, och syssla med något annat. Keith och jag har skrivit ungefär 24 låtar nyligen. En del av gruppen vill spela de gamla låtarna, och vi kommer antagligen spela många av låtarna på det senaste albumet. Faktiskt innehåller detta album saker som vi kan spela på scenen.”
Stones senaste uppträdande var en konsert för ett år sedan. Deras nästa blir i Rom, 25 och 26 juni. Var Mick nervös? Och varför just Rom?
”Det gör mig inte nervös – det är naturligt för mig att gå på scenen. Vi valde Rom för konserten eftersom det ser bra ut visuellt. Och det andra skälet, som jag inte har berättat för någon annan, är att jag inte var nöjd med Rolling Stones-delen av Rock And Roll Circus-filmen som vi gjorde och vi vill göra om den i Colosseum, som var världens första cirkusarena.
”Filmen bör ha premiär i september samtidigt med nästa lp. Vi ville få ut skivan i juli, men skivbranschens moguler säger att det är en dålig månad eftersom alla fabriker som gör skivor är på semester. Vi har faktiskt gjort två album och det första kommer ut i september. Två av låtarna kommer att ha Mick på gitarr.”
Vad ska Brian Jones att göra nu?
”Jag vet väldigt lite om det – det är bättre att du frågar honom själv. Jag antar att han bara ville göra något annat och det har han gjort länge. Jag hoppas att det blir något av det han sysslar med.”
Mick var med Marianne på Blind Faithkonserten i Hyde Park. Hur reagerade han på deras föreställning?
”Jag tyckte att de var väldigt trevliga. Jag var precis bakom scenen och jag kunde inte se dem, men jag tyckte att de var väldigt ansträngda på något sätt. Jag tror att de kommer att bli mer samspelta och Ginger [Baker] var fantastisk. Han är en härlig trummis – den bästa trummisen jag någonsin har hört. Jag blev lite förvånad över att Steve [Winwood] inte spelade gitarr. Jag skulle önska att han hade ställt sig upp och spelat – jag älskar att se Stevie vicka lite på rumpan.”
Chris Welch
Bortsett från enstaka glimt av en Stonesmedlem och medvetenheten om att vad som helst kan hända när som helst, är Rolling Stoneskontoret ungefär som vilket kontor som helst. Trevliga, småpratande flickor som hämtar te, män i kostym och vit skjorta med upprullade ärmar, en med kort spretigt hår som skulle ha kunnat vara pappan till ett skinhead. Jag väntade på Keith Richard. Mick Taylor, som intervjuades i styrelserummet, släntrade ut i ett skrynkligt vitt plagg som påminde om en nattskjorta, mumlade ett lite grinigt ”Hej” och gick in i nästa rum. Bill Wyman kom in i färgrik skrud efter den långa blonda Astrid, hämtade meddelanden i receptionen och fortsatte in till den inre helgedomen.
”Skulle jag vilja vänta i styrelserummet?” Mick, som hade träffat tillräckligt med journalister för dagen, var också där inne och väntade på Keith medan han spelade Bonnie & Delaney-skivan så lågt att det knappt var hörbart. ”Nej, intervjuer stör mig inte”, sa Mick och intog en sittställning med knäna uppdragna under hakan. Men inte med landstäckande dagstidningar. ”De är så omedvetna om vad som händer” grimaserade han. ”De enda de är ute efter är skandaler.”
Bill vandrade in och Mick ville veta om Charlie var tillbaka från Grekland. ”Ja, han ringde mig häromnatten. Vad ville Charlie? Astrid? Astrid. ASTRID. Ja, det stämmer, han fick sitt hus försäkrat av någon snubbe som var bra och han trodde att jag kanske vill anlita honom.”
Husförsäkring? Är Rolling Stones vara vanliga dödliga trots allt?
När Bill gav den godmodige Taylor små gliringar som ”Ska du gå och pyssla lite med trädgården?”, gissade Mick att man skulle få vänta länge på Keith och var just på väg att lufta sina synpunkter på skinheads, när det plötsligt brakade in en glädjestrålande figur i vidbrättad svart hatt, lila väst och gröna byxor. ”Jag är helt utbombad”, tillkännagav den orakade Keith lite andfådd efter att ha dråsat ner på en stol.
Stones-typiska artigheter utbyttes mellan de två bandmedlemmarna och inspelningssessioner avtalades. ”Har du pratat med Mick?”, frågade Mick när de var klara. ”Ja, han är uttråkad. Det finns inget att göra där och han vill komma tillbaka.”
EN KEITH RICHARD-intervju är en sällsynt händelse, eftersom det är nästan två år sedan han senast talade med pressen. Varför? ”Jag orkade bara inte med att träffa samma människor.” Varför nu? ”Jag hade varit borta från dem tillräckligt länge. Det var så många saker som hände däremellan som hindrade oss alla från att komma in i alltihop igen. Jag ville till och med komma bort från min gitarr 1967. Nu älskar jag den igen: musiken är med mig hela tiden. Jag lyssnar på så mycket jag kan.”
På vilka då? ”Taj Mahal. Dr John. Led Zeppelin. Blind Faith. Allt blir mer och mer blandat, hinder faller bort. Som Johnny Winter, han är vit, men när jag hörde honom första gången var jag övertygad om att det var något från Chicago. Uppdelningarna inom musik blir mindre och mindre varje år.”
Vi stod mitt emot varandra på var sin sida om bordet i styrelserummet, Keith bakom sina blåtonade, runda glasögon hade ett övertag eftersom jag inte kunde mäta reaktionen i hans blick. Även om hans humör var mestadels vänligt kände jag att han vid några frågor liksom fixerade mig med en ogillande blick. Men eftersom linserna hade en spegeleffekt när man såg på dem rakt framifrån såg jag bara reflektionen av ett färgglatt fruktfat.
”Hyde Park? Yeah”, log han. ”Jag kan inte sluta drömma om det. Det måste vara den största publiken jag någonsin har sett. Publiken var stjärnan i showen: som en enorm religiös sammankomst på stranden vid Ganges. Jag var lite skakig i början, men sedan började jag trivas och det var precis som det var för två år sedan.”
En av mina frågor handlade om Stones skall ha sagt att de inte ville ha skrikande publik och Keith avbröt för att korrigera mig: ”Jag har alltid gillat dem. Om folk vill lyssna och de sitter där tyst så koncentrerar jag mig på att spela och försöker ge dem något att lyssna på. Men om de skriker struntar jag i solot och bara matar på. En konstnär när sig på sin publik och tvärtom. Jag tror också att en av anledningarna till att människor går på konserter är att göra sig av med lite energi.”
Det har fallit på Keiths lott att vara Stones språkrör medan Jagger är borta och underhåller Australien [filmar med Ned Kelly]. Även om Keith är nöjd med det för tillfället kommer huvuddelen av intervjuarbetet att falla tillbaka på Mick när han kommer tillbaka. Tror Keith att han skulle orka med att få så mycket stryk som Mick har tvingats ta emot från pressen de senaste åren?
”På ett sätt är det så att det som händer med Mick, händer mig också”, svarade han, och jag kunde se reflektionen av fruktfatet dyka upp. ”Jag bryr mig inte ett skit!”
Vilken effekt har det på Mick?
”Han brukar skratta åt det. När man tänker efter är det ingenting att göra åt. Och att orka slåss om varje liten detalj ... Ja, de vet ju att de får en att verka ännu mer glamorös för en viss publik oavsett vad de skriver. Du vet, den gamla devisen om att all publicitet är bra publicitet.
”Vi gör bara vad vi vill och det är kul att se vilka saker vi gör som de tar upp och gör rubriker av. Jag tycker att de behandlade Brian fruktansvärt illa ... Du vet, att prata om droger direkt efter att det hände ... Men det var mest söndagstidningarna.”
Jag antydde att Stones kanske gick in för att vara provocerande och gillade responsen, och citerade Mick som jag antog hade hur kul som helst i Australien med att varje dag välja nya kläder som skulle chocka de pryda australierna.
”Ja, Mick gör faktiskt det”, sa Keith och log. Sedan blev han allvarligare. ”De var som gamar över Marianne. När jag pratade med Mick visste jag att det inte var så allvarligt med henne som det påstods. Jag antar att han på sätt och vis har jättekul.”
När herr Jagger är färdig med att vara herr Kelly kommer Stones att ha tillräckligt med färdigt material för att göra två lp-skivor. Arbetstiteln för den första är Sticky Fingers. Keiths kommentar:
”Det är det bästa vi har gjort hittills. Som en utveckling från Beggars Banquet, bara tyngre.”
Vi gjorde en utsvävning för att prata om ”Satisfaction” och jag tyckte det var fascinerande att höra att Keith till en början inte gillade den låt som många anser vara Stones bästa singelprestation. Det var inte förrän Mick hade
”HYDE PARK? DET VAR SOM EN ENORM RELIGIÖS SAMMANKOMST PÅ STRANDEN
VID GANGES.” KEITH RICHARDS
spelat den för honom ”i evigheter” som han började gilla den. Ytterligare ett sidospår tog oss in på den påverkan som The Band hade på Beggars Banquet. Keith var vänlig och lyhörd.
”Ja, jag antar att jag befinner mig i en lugnare sinnesstämning nu än för två eller tre år sedan. Men jag vet inte hur jag kommer att bli när vi börjar turnera igen – förmodligen kommer jag att slå fotografer på käften igen, och folk försöker hålla mig tillbaka. Allt var så våldsamt då.”
Våld kom upp igen senare när vi pratade om ungdomar och polisen.
”Många ungdomar vill inte leva samma slags liv som sina föräldrar, och deras föräldrar erkänner inte deras rätt att välja ett annat liv eftersom de är så indoktrinerade. Men saker kommer att förändras. Nu är det som att det finns två krafter, där ungdomarna står på den ena sidan, och båda krafterna blir bara större och starkare.”
”Jag gillar inte hur polisens attityder har förändrats. De får ny kraft och den växer i oroväckande takt eftersom det som blivit stort alltid vill bli större.
Det blir en slags moralpolis, som mer och mer lägger sig i hur folk lever. Det har redan varit sammandrabbningar i Amerika och polisen börjar ta fram de stora kanonerna.”
Var passar Stones in? ”Vi är bara där ute och skriker med alla andra.”
Varför då? ”Vem vet: ingen vet. Bara inte detta. Folk kan inte tillåta sig att vara intoleranta längre.” Nu är Keith 25 och han har flyttat till ett nytt hus i Chelsea nära Mick Jagger, där barnet han väntar med Anita Pallenberg nästa månad kommer att växa upp.
”Hur jag ska uppfostra det? Jag har idéer, men jag vill inte prata om dem ännu.”
Brian? ”Jag skulle kunna prata om Brian, men jag vill inte, inte än. Det ligger för nära.”
Framtiden? ”Jag tänker inte på den”, skrattade han. ”Vi har allihop visioner om att spela i våra rullstolar. Jag vet inte. Herregud, börjar inte det här bli lite dystert? I den närmaste framtiden vill jag att Stones ska fortsätta att spela för om vi inte gör det kommer allt arbete under de senaste månaderna att vara bortkastat. Första prioritet är att avsluta inspelningen ett tag. Sedan avsluta Stones Rock And Roll Circus No 3, göra några liveuppträdanden innan årets slut.”
”Det låter ju bra”, avslutade jag. ”Bra”, svarade han och spratt upp för att gå lika hastigt som han kom, med ”Jag måste gå och fixa några inspelningar” hängande i luften bakom sig.
Nick Logan