EMOTIONAL RESCUE

På drift i en värld av punk, pop och höga förväntningar.

Efter att ha klarat sig igenom 70-talet i ett

stycke är Stones tillbaka och firar.

LÄTTSAMMA LÅTAR, som mest handlar om att ligga, är här producerade med en fräck, plastig känsla och en alltmer självparodisk version av Keefs riff. Emotional Rescue må vara en mall för Stones sound under den senare perioden, men den glänser samtidigt av bandets nästan till synes barnsliga glädje av att de inte längre förväntas vara talesmän för en generation.

Stones hade klarat sig igenom Briana och The Loog, Altamont, Allen Klein, ständiga penga- och skatteproblem, katastrofala äktenskap och separationer, en stor del av drogskandalerna som surrade kring dem genom hela 1970-talet samt marknadsmässiga hot i form av glam, metall och disco … Och vad alla trodde var den oundvikliga döden av deras gitarrist. Därför är det inte särskilt överraskande att de här inspelningarna från Nassau och Paris har en lättad känsla över sig, inte minst för att bandet helt plötsligt hade tillräckligt mycket material för att fylla både detta album och det följande Tattoo You.

Det betyder dock inte att lite mer kritiska lyssnare kan vara helt nöjda. ”Indian Girl” är rent ut sagt hemsk och ”Send It To Me” är ytterligare ett försök på vit reggae som inte ens de vanligtvis mångsidiga Stones klarar av. Men till och med den sistnämnda låten är underhållande löjlig, då Jaggers jag-ligger-med-allt-persona når nya höjder när han sjunger: ”She might be Ukrainian/ She could be Australian/She could be The Alien … Send her to me!”. Antingen det – eller så reciterar Mick bara sin backstagerider.

De bästa bitarna av Emotional Rescue påminner däremot om en glad version av Some Girls. Den bevisade triumferande att Stones kommit att acceptera den klassiska rockens ”död” och ändå kunde frodas (både hos recensenter och skivköpare) i en popvärld numera dominerad av punk och disco. Den underbara disco-rocken i ”Miss You” hade gett dem deras största hitsingel sedan ”Angie”, medan låtar som ”Shattered” och ”Respectable” gjorde att de lyckades stå emot punkens antipati med en äkta rock’n’roll-dos. Emotional Rescue hämtar sin inspiration från dessa triumfer och fortsätter att utforska både dansgolv och moshpits.

Skillnaden mellan Some Girls och Emotional Rescue är anspänningen i dem. Some Girls skapades ur ångesten över att behöva bevisa sig själva återigen. Efter att de hade lyckats med det visar det efterföljande albumet upp ett band som rycker på axlarna, flinar och rent ut sagt inte bryr sig ett skit. Det lekfulla ersätter det intensiva.

Öppningslåten ”Dance (Part 1)” gör också en osannolik jämförelse oundviklig. Dess blandning av funkig New York-disco och tuff, staccatorockgitarr bjuder åtminstone in till viss jämförelse med fjolårets ”The Magnificent Seven” – raplåten som återbildade uppfattningen om The Clash i USA. Jagger är såklart inte intresserad av surrealistiska posthiphop-diskurser under sina arbetsveckor och ”Dance (Part 1)” har en slags skön mallighet som aldrig

var en del av The Clashs agenda. Men låtar som ”Summer Romance”, ”Where The Boys Go” och ”She’s So Cold” bjuder på disco, reggae och klassisk poprock, där både Jagger och Richards spelar med en liknande uppsättning influenser som bandet som gjorde det mest ihärdiga försöket (under 1980) att bli nya Rolling Stones.

The Clash, som sålde sitt trippelalbum för singelalbum-pris, var lyriskt pedantoska och politiskt korrekta vad gällde tjejer. Det gällde inte för Mick Jagger, och låtar som ”She’s So Cold”, ”Where The Boys Go”, ”Sent It To Me”, ”Indian Girl” och ”Let Me Go” rankades alla ganska högt bland Micks största misogyna hits. Fast vid det här laget känns det lite som att Mick bara sjunger på det här sättet om kvinnor på ren rutin. Det är Keiths albumavslutare, den sorgliga Dylaninspirerade och underligt vackra ”All About You”, som vågar komma djupare i relationen mellan män och kvinnor. Även om många tror att delar av texten (som ”I’m so sick and tired hanging around with dogs like you/You’re the first to get laid/

Always the last bitch to get paid”) faktiskt handlar om snubben som hindrade The Stones från att funka under Keiths vildaste år. Avslutningen ”So how come I’m still in love with you?” hintar om att det sorgsna brevet i själva verket handlar om Anita Pallenberg.

”Where The Boys Go” har också gett upphov till många diskussioner bland Rolling Stones-fans. Mockney-dialekten och det plötsliga intresset för snubbar och pubar är ett skamligt försök att ”bli punk”, eller hur? Tja, kanske. Fast med tanke på att punken hade blivit ganska utbredd under 1980-talet skapades ”Where The Boys Go” sannolikt för att håna den grabbighet som Jagger utan tvekan inte tyckte var ”bra nog” för honom . Den bjuder dock på en fantastisk gitarrduell mellan Richards och Wood.

Inget kunde förbereda folk för sommaren 1980,

när titelspåret och den första singeln spelades på radio för första gången. Varför imiterade Mick Barry Gibb? Handlade allt detta om att rädda tjejer på ”a fine Arab charger”, seriöst? Och varför använde han återigen jamaicansk accent? Om du lyckas bortse från detta är Emotional Rescue ett mästerverk i sensuell rytmn, som en slags bisarr saknad länk mellan The Bee Gees och Prince.

Emotional Rescue är ett stön och ett skrik, där ”Down In The Hole” är en av albumets minst övertygande stunder, då det låter alltför mycket som deras vi-är-coolare-än-dig-attityd.

Emotional Rescue beskrivs bäst som bandets poppiga farväl till ett årtionde de knappt tog sig igenom levande. Om någon förtjänat rätten att producera en känslosam röra efter den prövningen, så är det The Rolling Stones.