”Jag är en jävel med tur!”
2015: Uncut pratar med den gemytlige vilden
Keith om Crosseyed
Heart, fallna kamrater, Dylan, pensionärstillvaron och, naturligtvis, Stones framtid.
Fler Rolling Stones-förpliktelser må skymta i horisonten, men för tillfället fokuserar den oefterhärmliga KEITH RICHARDS på sin sedan länge försummade solokarriär. MICHAEL BONNER har en pratstund med rockvärldens mest gemytliga vilde om Crosseyed Heart, stupade kamrater, Bob Dylan, pension och – naturligtvis – Stones framtid.
KEITH RICHARDS försöker redogöra för sin extraordinära ihärdighet och reflekterar över en karriär som sträcker sig 53 år tillbaka i tid.
”Vi gjorde det inte bara för att få några få hits och bli kända och bla bla bla, för ibland är det en förbannelse”, insisterar han. Jag tror att vi gjorde det vi kände att vi var bra på, och vi gjorde det för att bli hörda. Jag tycker inte det borde finnas någon åldersgräns på det.
Jag växer fortfarande upp.”
En konversion med Richards är fylld med liknande små passager. En kort inblick som följs upp av en självnedlåtande kommentar som levereras med ett rossligt skrockande. Även om han ofta slänger in ganska hårda uttryck som ”krokna” och vid ett tillfälle kallar sig för en ”tursam jävel” upplevs han ändå som varm, nästan likt en spinnande katt med en subtil ”thespisk” sida.
När samtalet går in på Home Counties-byarna som var där brittisk blues blommande under 60-talet får Richards röst en oväntad mild ton. ”Epsom?”, säger han längtansfullt. ”Åh, inte långt borta. Jag känner till stället väldigt bra. Jag brukade köra igenom där på väg till Sussex.”
Idag befinner sig Richards i sitt hem i Weston, Connecticut, i huset som han och hans fruPatti Hansen lät bygga 1990. Vid 71 års ålder håller han sig fortfarande upptagen. ”Jag sliter som ett djur”, berättar han för Uncut. Det var ganska nyligen som Stones avslutade sin 15-dagars Zip Code Tour i Nordamerika för att promota sin nya version av Sticky Fingers. Under vår tid tillsammans avslöjade Richards att bandet kommer att ge sig ut på turné igen 2016. Han hoppades till och med att han kunde övertala sina bandkamrater att komma in i studion för att börja jobba på lite nytt material ”någon gång i början av nästa år”. Under tiden förbereder han sig för Stones utställning Exhibitionism som öppnas vid Saatchi Gallery i april nästa år. ”Det finns några riktigt intressanta saker som följer med The Rolling Stones och det är nödvändigtvis inte medlemmarna själva”, förklarar han.
Trots att det har gått 10 år sedan Stones släppte ett nytt studioalbum har Richards ändå inte lyckats hitta tid för att jobba på ett eget album. Crosseyed Heart är hans första soloinspelning sedan Main Offender 1992 och är en blandning av blues, rock’n’roll och country. På albumet spelar Richards tillsammans med Steve Jordan, hans gamla vän från The X-Pensive Winos, och ackompanjeras av inslag från den avlidne Bobby Keys, Aaron Neville, Spooner Oldham och Larry Campbell. LP-sessionerna visas upp i en ny Netflix-dokumentär, Keith Richards: Under The Influence. Richards spelar nio instrument på albumet, som bland annat en Wurlitzer och en elektrisk sitar. Det är kanske ett bevis på att, trots det formidabla ryktet, förblir Richards stilbilden för en disciplinerad, hårt arbetande musiker. UNCUT: Det har gått 23 år sedan din senaste soloskiva. Varför dröjde det så länge?
KEITH RICHARDS: Jag vet inte! Jag har egentligen bara gjort solomaterial när Stones gått in i en av sina långa vintervilor. Jag antar att jag började med denna för några år sedan, då det var dags för ytterligare en vintervila. Jag hade precis gjort klart boken, och det var då jag insåg att jag inte hade varit i studion på fyra eller fem år. Jag stötte på Steve Jordan som sa: ’Jag har ett bra rum, en studio precis runt hörnet’. Han fortsätte: ’Hur spelade du in ’Street-Fighting Man’ och ’Jumping Jack
Flash’?’ Jag svarade: ’Jag var i studion med Charlie Watts. Med andra ord, bara trummisen’. Han sa: ’Tja, ingen annan är ju här, så varför försöker vi inte göra samma sak igen?’ – och så började det.
Det finns 13 originallåtar på albumet. Vilka förhållanden förbättrar ditt låtskrivande?
Jag vet inte, jag har aldrig tänkt på förbättringar. Det är konstigt, jag har skrivit några av mina bästa låtar när jag knappt har varit där. Jag bara skrapade på ytan, men det är en underlig sak att skriva låtar. När du väl börjar skriva blir du som en observatör av andra människor. Du lyssnar mer på vad som sägs, formuleringar och så vidare. Du plockar upp dem, till och med det utan någon särskild mening, och helt plötsligt är det som att allt folk säger är en potentiell låt.
Har du alltid anteckningsböcker med dig?
Nej, jag har små papperslappar. De är utspridda över hela huset. Frugan frågar alltid: ’Vill du
behålla det här?’. Jag har kommit fram till att det vanligtvis är något som är värt att behålla om jag kommer ihåg vad det är.
Det finns några grejer jag skriver ned, men mycket är bara någon fras någon sa i ena hörnet och en annan fras som någon ropade över hela rummet. De är helt utan samband, det är bara jag som kan se det. Jag observerar.
Hur ofta skriver du?
Jag kan inte sluta. När du är en låtskrivare kan du inte sluta, seriöst. Det blir liksom en del av vardagen. Du kan vakna upp och ha en suverän låt i huvudet, något som bara hänt mig två gånger.
Jag vet att en av dem var ”Satisfaction”. Vilken var den andra?
”Robbed Blind”, från det här albumet. Jag bara vaknade upp och hade den i fingertopparna, sedan rullade allt bara ut. Det är väldigt ovanligt. Det krävs vanligtvis en hel del arbete för att lista ut om det är bra eller inte.
Efter alla dessa år, får du fortfarande ångest över om en låt är bra eller inte?
Ja, det får jag. Det är inte den nödvändigtvis … Jag skulle aldrig släppa något jag inte tycker är bra själv. Jag har vanligtvis provspelat låtarna för ett flertal människor innan jag spelar in dem. Jag gillar att göra det. Om någon av dem säger: ’Jag gillar den’, då kör jag!
Jämför du material när du skriver? Tänker du exempelvis, det här är en Stones-låt, det är är en sololåt? Fungerar det så?
Nej, jag kan inte tänka på det sättet. Jag bara skriver låtarna. Om Stones hade varit redo att spela in samtidigt … Några av dem hängde faktiskt kvar, idéer från när Stones fortfarande spelade in. Vi lämnade kvar lite material och jag tänkte, ’den där vill jag göra klart’.
Menar du Bigger Bang-sessionerna?
Ja, några var uttag från A Bigger Bang. Jag tror att det går att höra i början av ”Illusion”. Jag ville verkligen göra klart den låten, annars hade den försvunnit helt.
Jag gillade verkligen titelspåret. Har du någonsin funderat på att göra ett akustiskt album?
Alltså, du vet, det hade känts som en så stor uppgift för mig. Jag tror alla vet att jag älskar akustisk gitarr. ”Crosseyed Heart” blev till för att jag ville starta där i princip all musik jag kände till och spelat kom ifrån. En av inspirationsskällorna var Robert Johnson. Jag har alltid velat göra något i hans stil, så ”Crosseyed Heart” kom ur det. Det är också anledningen till varför jag gjorde ”Goodnight, Irene”. Av någon anledning ville jag ta en av de där ikoniska amerikanska folklåtarna och förnya den. På ett sätt är det lite av ett historiskt album. Jag insåg det inte ens förrän jag var klar med det.
Det tar dig hela vägen tillbaka till skivorna du och Mick lyssnade på när ni växte upp.
Ja, jag antar det.
En del av Bobby Keys sista arbete finns med på detta album. Vilka egenskaper tog Bobby med till en session?
Bobby Key bjöd på allt på spelningarna som han bjöd på i livet. Han tog med sig en äkta rock’n’rollanda i dess renaste, eller råaste, form, beroende på vad du föredrar att kalla det. Han var större än livet själv och var en av mina bästa vänner. De allra flesta vet att jag och Bobby faktiskt föddes på samma dag, bara timmar efter varandra. Fast han föddes i Texas, medan jag befann mig i London och blev bombarderad. Det tog några år för mig och Bobby innan vi faktiskt insåg detta. Vi kollade våra pass när vi var ute på turné i Europa någonstans. Jag sa: ’Den 18 december -43? Jag trodde det var mitt exklusiva datum!’. Men jag är glad att vi fick föreviga hans sista stunder. Han rockade till slutet. Mannen hade en speciell anda och en äkthet som är sällsynt i världen.
Du spelar allt förutom trummor på Crosseyed Heart. Vilka andra dolda talanger har du?
Det får du fråga frugan! Jag vet inte, vad mer kan jag göra? Jag har alltid målat lite, men för det allra mesta är det musiken som gäller.
”The Toronto Sessions” var din första inofficiella lp, vad kommer du ihåg om den?
Ah, bootleg-grejerna. Jag brukade göra det hela tiden, speciellt på kassettiden. Någon frågade om en kopia och jag skickade den vidare. Det var vanligtvis countrygrejer och lite blues, ingenting utanför mitt område. Men ja, det har alltid förvånat mig hur dessa bootleg-varianter fortsätter att dyka upp. Folk ger faktiskt tillbaka dem till mig nu.
Har du funderat något på att åka ut på turné med ”Crosseyed Heart”?
Till en början hade jag inte tänkt det, eftersom Stones skulle åka till Sydamerika månaden efter. Jag såg ingen lucka, men nu har Stones flyttats fram till februari eller något. Helt plötsligt har jag en massa extra tid, så jag har pratat lite med Steve Jordan – för jag skulle inte kunna göra det utan honom. Men låt oss säga ja, jag ser fram emot att försöka få ihop det. Om jag lyckas samla grabbarna, då kanske jag kör några spelningar. Det är ganska svårt att både sjunga och spela gitarr samtidigt, vet du. Men jag tror att jag kan fixa det – jag ger det ett försök i alla fall.
Något lite mer som The New Barbarians, kanske?
Åh, Ronnie, Stanley, Bobby. Zigaboo på trummor. Det var ett sjujäkla band. Skulle jag kunna göra något så galet som det? Det är svårt att säga. Fröet är sått, nu väntar jag bara på att höra om jag lyckas samla ihop rätt killar för det. Det handlar om schemaläggning och logistik, och all den där tråkiga skiten.
Det kommer förmodligen att skilja sig en hel del från de vanliga Stones-turerna?
Såklart. Som du säger, jag har inte gjort det på ett tag nu, frontat ett band. Så det är något jag behöver tänka på. Tanken är lockande. Så om
saker klickar, kanske det händer. Jag hade älskat att göra det.
Vem mer hade du velat ha med i bandet? Mac och Bobby är inte med oss längre … Fy fan, allt det på en vecka. Nyheterna kommer som släggor när de väl kommer, det är hemskt. Det är problemet med att bli gammal. Alla dina vänner börjar trilla av pinn runt dig.
Har du någonsin funderat på ditt eget arv? Nej. Jag ser inte fram emot slutet, men jag har hunnit skapa en rejäl mängd material under åren, speciellt tiden mellan albumen Beggars Banquet och Goats Head Soup.
Ja, det var en energiexplosion i nivå med solen.
Det är kanske det som gjorde det så intressant? Hur går det med The Rolling Stonesutställningen?
Jag åker till London om en vecka för att kolla in den. Jag älskar namnet, Exhibitionism! Jag har hört att det går bra, men jag ska ta en närmare titt själv när jag kommer till stan.
Soundet på albumet påminner mig om de sista Dylan-albumen. Du försöker inte vara en ung kille …
Jag förstår vad du menar, men det är inget sånt. Det var några år sedan jag gav att försöka vara en ung kille. Vilka ser jag som mina jämlikar? Bob! Bob, jag älskar Bob. Faktum är att Bobs band sedan, tja, under de senaste 15 åren, har letts av Georgie Receli, som är trummisen. Jag lånade ut honom till Bob i sex månader under 2001. Så vad hände? Det visade sig att Georgie var mannen Bob behövde för att organisera vilka han spelade med. Bob är ingen bandledare på så sätt. Han behöver en guidande hand, så jag lånade ut Georgie eftersom han är just det. Jag älskar Bob. Den snubben jobbar utan stopp. Det är otroligt.
Det är som de gamla blueskillarna som kör en spelning, går hem, borstar tänderna och sedan dör i sömnen …
Ja, jag menar har du någonsin sett dem gå i
”DU KAN LIKA GÄRNA KÖRA TILLS DU KROKNAR ELLER FOLK SLUTAR LYSSNA … JAG KAN SÄGA DETTA - JAG KOMMER
INTE ATT GÅ I PENSION.”
pension? Muddy Waters? Nej, han dog på jobbet. Howlin’ Wolf, Jimmy Reed. Bland musiker av den kalibern tror jag att tanken på att inte göra det känns lite märklig. Du kan lika gärna köra tills du stupar eller tills folk slutar lyssna. Men det finns en viss kärlek till musiken, något djupare … Det kanske börjar som en poplåt, men senare har det blivit musik som generationer greppar fast vid och lyfter upp. Japp, det är som det ska vara. Jag kan säga detta – jag kommer inte att gå i pension.
Det var nyss 50-årsjubileum för ”Satisfaction” …
Jag vet, gnugga inte in det!
Tycker du om att återbesöka dessa landmärken? Du spelade hela Sticky Fingers på klubbspelningen i L.A. i maj …
Ja, vi körde hela grejen. Ja, det var en intressant uppgift vi tog oss an. Det var roligt att spela. Några av låtarna hade vi inte spelat på många år, så det var kul att få hugga in på de gamla godbitarna igen.
Skulle du kunna tänka dig att göra det med ett annat album?
Ja, jag tror alla möjligheter finns. De flesta av dessa beslut tas av Stones precis innan vi går på. ’Ok, så vi ska köra det här?’, ’Nej, vi ska köra den’, ’Okej!’. Men ja, jag hade gärna sett att bandet experimenterade lite mer. Det finns gott om utrymme att manövrera och vi har ändå ingenting att bevisa. Det är bara det, när vi går upp på scen … Jag älskar att spela, jag älskar publiken. Jag älskar vad jag gör alltså, jag är en tursam jävel.
Det var härligt att se Mick Taylor tillbaka i bandet ett tag.
Ja, det var kul. Jag älskade att spela med Mick igen. Han var med oss i ett år eller två. Han var inte med på den senaste turnén. Det var egentligen för att det var vårt 50-årsjubileum, men det var riktigt trevligt att få hänga lite med honom. Det var coolt att ha en extra gitarr.
Du borde ta tillbaka honom igen.
Han är en av de bästa. Vi har haft några bra gitarrister genom åren. Det är vad de kallar ”ett nödvändigt ont”.
Vilka låtar på det här albumet är du mest förtjust i?
Det är svårt att säga. Jag gjorde klart det för nästan 18 månader sedan. Det har legat på hyllan. När Stones började jobba igen var det ingen idé att släppa ett soloalbum mitt under Stones-turnén. Det krockade helt enkelt.
Helt plötsligt dök det upp en lucka i september och vi hade lite utrymme att manövrera. Jag gör bara soloskivor när Stones inte jobbar tillräckligt mycket.
”Doom & Gloom” var en lysande låt. När får vi höra lite mer ny Stones-musik?
Min andra huvuduppgift under nästa år är att få in Stones i studion igen. Det har gått alldeles för länge sedan sist. Du behöver vänta på den rätta tidpunkten när alla är på rätt humör. Det krävs mycket arbete.
Vad tyckte du om Faces-återföreningen? Åh, ja. Du vet hur Ronnie är. Han spelar med alla gamla kompisar han får chansen med, välsigna honom.
Kommer vi att behöva vänta 23 år till på ett soloalbum?
Jag har inte 23 år kvar, kompis! Hur många låtar har du i bakfickan?
Det finns alltid ett gäng låtar och idéer. För de flesta jag har just nu hoppas jag att jag lyckas få in Stones i studion för. Om jag fick bestämma? Då hade jag haft dem i studion i december, men jag vet att de inte kommer att gå med på det. Det är för nära jul.
Har Mick lyssnat på Crosseyed Heart än?
Jag vet inte, men det har han säkert. Men jag har faktiskt bara en testkopia av den just nu, så jag väntar på hela paketet själv. Jag ser till att han får en, oroa dig inte. Okej, kompis?