”Jag gillade inte Frankrike, det var skittråkigt ...”
1971–72: Mick Jagger och Taylor talar ut när Exile börjar …
När arbetet med Exile börjar ansluter sig CHRIS CHARLESWORTH till en uppåtsträvande Mick Jagger för en natt i Cannes. Sen, ett år senare och hemkommen från L.A., berättar Jagger för MICHAEL WATTS hur mycket han hatar rock’n’roll. Under tiden marknadsför Mick Taylor Exile genom att säga till CHRIS WELCH att den inte är lika bra som Sticky Fingers ...
CANNES ÄR ETT KONSTIGT ställe. Det ligger på Franska rivieran och lockar de rika att ta farväl av sina dollar, pund och franc under en strålande sol. Om Frankrike framkallar en bild av skäggiga revolutionärer besök Cannes där en person i jeans är en ’’ippi”, där gigantiska segelbåtar trängs i hamnen med vimplar från hela världen och där ett hotell utan ljuskronor är som en pub utan öl.
Det här är en plats som fastnat i svunna tider, där skalliga isterbukar med feta cigarrer, blå blazrar, vita skjortor och pösiga grå byxor som täcker sandaler kan ref lektera över hur livet var förr. Hertiginnor med lornjetter blandar sig med de trendiga debutanterna för vilka en säsong inte skulle vara en säsong utan fjorton dagar i Cannes.
Kanske är det ett udda val att Rolling Stones gör detta till sitt hem. Om skattef lykt var motivet är de uppenbarligen inte de enda som har samma tanke. Men jag upptäcker en förändring hos Rolling Stones. I alla fall hos deras färgrika sångare. Den gamla Mick som ständigt visade två långfingrar till samhället är nu på god väg att bli en del av det samhället. Håret är kortare, snyggare och välvårdat, hans jacka är av fin skräddarsydd sammet och en handgjord skjorta har ersatt västen. Den arga unga mannen är inte så arg som han var förr. Han kanske fortfarande kråmar sig vilt på scenen, men utanför scenen står en sofistikerad och självsäker ung man framför oss. Han mötte musikpressen förra helgen med resten av gruppen i deras nya omgivningar. Stones kommer inte till en, man måste komma till dem. Och om det betyder att f lyga till Nice och tillbaka via Genève så gör det ingen större skillnad. De har just tecknat ett skivkontrakt som kommer att göra dem väldigt rika – och om det inte är något att skriva hem om, vad skulle då vara det?
Därför befann jag mig ombord på f lygningen Air France 950 i fredags på väg mot den soliga
Rivieran, som visade sig vara kall och molnig. Mick och hans mannar hade tagit över en restaurang under kvällen för den typ av presskonferens som passar en institution som Rolling Stones.
Vi har varit där i två timmar och det närmar sig midnatt när aktivitet vid dörren får oss att vrida på våra huvuden. ”Jagger är här” säger någon ivrigt. In träder Mick med sin vackra dam vid armen. Han går till matbordet och 20 fotografer samlas runt. Han ler och poserar medan blixtarna knattrar. En ihärdig kameraman irriterar Mick. Mick häller vin över honom.
Fotograferna fortsätter envisas och Mick lugnar sig. Detta är trots allt vad festen är till för. Publicisten Les Perrin och andra Stones-personer drar honom åt sidan och pratar. Perrin berättar att Mick snart kommer över till vårt bord, så fort han har fått något att dricka. Men han gör det inte förrän mycket, mycket senare, och under tiden anländer resten. Mick Taylor i jeans och Bill Wyman i randigt. Charlie anländer
med ett entourage som verkar innehålla Stephen Stills och Ahmet Ertegün, högsta hönset och största pampen i Atlantic Records.
Nu bränner blixtar av i alla riktningar, och snarare än att prata med Mick senior bestämmer jag mig för ett samtal med Mick junior, som gömmer sig från kamerorna med sin dam i ett hörn.
”Jag har hyrt mitt hus här i sex månader”, säger han. ”Bill och jag bor i Grasse, Charlie i Camargue och Keith bor långt borta på andra sidan av Nice. Vad händer i London?”
Vidare till det nya albumet. ”Jag har inte skrivit någon av låtarna på den”, säger Mick. ”Men vi bidrar alla i studion. Vi tar förstagitarren, Keith och jag, beroende på vilket nummer det är. Det är ungefär 50–50. Jag skriver visserligen egna saker, men huruvida gruppen kommer att spela in dem återstår att se. Vi kommer att bygga en inspelningsär ett bra ställe att bo på. Vädret är uselt idag, men de senaste två veckorna har varit fantastiska.”
Jag ser mig omkring hela tiden omkring för att se om Jagger har börjat prata vid det engelsktalande bordet. Han är där, och jag tar upp konversationen halvvägs genom ett samtal om Rolling Stones nya skivbolag.
”Vi kan faktiskt spela in vad vi vill ha på det”, sade han. ”Om vi gillar en grupp kan vi ge ut dem på vårt bolag, och vi kan göra soloalbum, men det finns inga definitiva planer. Jag vet inte vad mina skivor skulle innehålla, förmodligen låtar som ’Wild Horses’, med Keith som spelar akustisk gitarr eller något.”
Mick går igenom låtarna på det nya albumet med några kommentarer till var och en. Enligt honom var ”Bitch” skriven för hundälskare. ”Musikaliskt har gruppen inte ändrat inriktning, men vi tycker allihop att det här är det bästa albumet vi har gjort”, ler han. Jag frågar honom om Stone Age, albumet som släpptes i all hast av Decca när de lämnade skivbolaget. ”Jag var så arg när den kom ut”, säger han. ”Det var därför jag la dyra pengar på de där annonserna i tidningarna. När vi lämnade Decca visste vi att de hade inspelningar med oss som inte hade släppts och som de hade rätt att ge ut. Men vi hade ett muntligt avtal om att om de gjorde det skulle de kontakta oss först. Vi vänder ryggen till och de släpper en skiva utan att berätta det för oss. Låtarna uppfyller inte standarden för gruppens nuvarande musik och det blir fel för fansen. De kanske kunde ha gett ut det på en budgetetikett. De kan göra det om och om igen, bara ta spår från olika album och paketera om dem igen.”
Keith Richard anländer i en vit sidenjacka och ser mer ut som en kringflackande än någonsin. Örhängen dinglar i öronen, hans spretiga hår står på ända och hans ögon är underligt mörka. Han kastar sig framåt för att hälsa på Mick, som uppenbarligen vill avsluta vårt lilla samtal. Det är en fråga till som jag vill ställa: Vad tycker du om alla bootlegs? ”Jag har faktiskt inget emot dem. Man kan inte stoppa dem. De är överallt. Det är synd att de är för dyra och de människor som bandar gruppen kan välja en dålig kväll.”
Det får räcka. Micks dam är trött på att inte ha sällskap och han vill prata med Keith. Fotograferna fortsätter tills de har lyckats samla hela gruppen, och sedan tas det en enorm bild på bandet med alla Kinney-människorna [WEA], och med Atlantic-chefen och alla Stonesmänniskorna och med flickvänner. Det är som en bröllopsmottagning där alla från de två sidorna – Stones och skivbolag – vill ha bilder med de olika kombinationerna av de aktiva medlemmarna tillsammans. Kinney gör i alla fall det, även om Stones inte gör det. Runt klockan två börjar festdeltagarna bryta upp. Mick säger att han ska till kasinot och drar iväg.
Chris Charlesworth
MICK JAGGER | SÅNGAREN ÄR förstås sen. Men förväntar sig någon att han någonsin kommer till möten i tid? En tjej som har varit hans sekreterare sa en gång till mig: ”Om han säger att han kommer att vara där på tisdag klockan två kommer han att vara där vid exakt den tidpunkten – en vecka senare.” Det är väldigt nyckfullt. Men innerst inne gillar journalister att leka katt och råtta. Även om de inte alltid är katten.
Men ... ”Jag kom tillbaka från New York igår och jag känner mig fortfarande däckad.” Jagger skräder som en erövrande furste över den lyxiga, lurviga vita mattan inne på det rymliga kontoret tillhörande verkställande direktören för WEA Records (alias Kinney, alias Warner Brothers). Han kastar blickar på omgivningen, sniffar och öppnar sedan sin ölburk. Han har inte missat att samma kontor tillhörde Andrew Oldham för några år sedan. Jösses, som tiden går. Ölet, den stora skålen med chips och det stora fatet med bruna smörgåsar står på bordet. För denna tisdagseftermiddag är han skyldig att uppträda inför en publik försedd med kassettbandspelare och klottrande pennor.
”Intervjuer? Naaah!”, svarar han med den komiska Cockneyaccenten. ”Jag har hållit på med sådant där i sex månader i L.A., ni vet?” Han ser fotografen ta sats. ”Jaså, ska ni fota mig?” Han drar handen genom håret och lutar sig framåt i skinnsoffan. Man kan se honom helt omedvetet ställa in ansiktet och kroppen på linsen. Som alltid är det omöjligt att slita blicken från honom. Han pratar om musikscenen i USA.
”Åh”, säger han med en grimas, ”skillnaden är att det inte finns några popgrejer där, där är allt rock.”
Vad sägs om David Cassidy, föreslår jag. ”Naaaah, det är bara han och han säljer inga skivor.” Tonen är djupt föraktfull. ”Jag har lyssnat på Humble Pie där borta och de är fantastiska, de är riktigt tunga lirare. Och Mato, det är ett bra band.”
Och T.Rex? Han tvekar, mungiporna vrids upp. ”Jag vet inte ... Han är väl bra. Jag vill inte vara oförskämd mot bandet. Jag vet inte ... Det beror på vilken standard man bedömer dem efter. När jag såg dem i L.A. tänkte jag att den bästa biten var de akustiska låtarna, när han bara satt där med sin gitarr. Det var bra. Men bandet! Ja, det finns ingen pop i L.A., inga skrikande tonåringar. Man kan komma undan med det fram till en viss punkt.”
”Marc Bolan kan komma undan med det, men det är bara han. Om man inte har ett bra rytmavsnitt, glöm det. Man måste vara rätt hyfsad för att spela framför 15 000 människor, som det var på Palladium, det får man medge. Under de gamla galna dagarna behövde man inte spela så länge. När jag tänker efter tror jag inte att han gjorde det.” Han drack en djup klunk av sin öl och fortsatte sedan.
”JAG ÄR INTE INTRESSERAD AV ATT ÅKA TILLBAKA TILL ENGELSKA SMÅSTÄDER OCH SPELA FÖR TIOÅRINGAR ...”
MICK JAGGER
”Jag vet inte, jag lyssnar inte på rockmusik nuförtiden. Det är inte mycket jag lyssnar på utom kanske gospelmusik. Har du hört talas om Dorothy Morrison? Hon ska vara med på den södra delen av vår amerikanska turné, i Albuquerque och sådana ställen. Hon skickar fantastiska brev till oss, som slutar med ’Herren vare med dig’, och så. Hon är jättegullig.”
Han satte igång med en lång förklaring till en av hennes låtar, ”The Singing Slave ”, och lät ovanligt upphetsad. Så kom han plötsligt på något annat. ”John McLaughlin! Jag gillar honom. Det McLaughlin gör är jävligt bra. Gud, jag minns honom på den gamla goda tiden. Jag brukade se honom stå och luta sig mot pelarna på Marquee, hög som ett hus.”
Han gjorde en passande rörelse, som om han höll en gitarr.
”Men jag gillar det han gjorde med Miles Davis, som är det andra rockbandet jag lyssnar på.”
Det ena ledde till det andra och samtalet kom in på namnet Don Harris. Det verkar som om han spelade på det nya albumet: ”Han spelade några toner, och jag gillade det, men resten av killarna sa: ’Åh nej, åh nej’.” Även Dr John gjorde några bra saker, men inte heller något av det funkade.
Men det påstås också att det inte finns mycket av Mick Jagger på albumet heller. Så är det inte invänder han skarpt, och hans underläpp putar ut på ett oroväckande sätt.
”Jag var där mycket av tiden i Frankrike. Jag tror att jag var där på minst tre av de viktigaste spåren.”
Och vad tycker han om Frankrike? ”Usch, jag tyckte inte alls om det, det var skittråkigt.” Hans missbelåtna min är komisk. ”Alla andra gillade det. Men det var för varmt, och de jävla fransoserna är tjuvar. Tjuvar. Det enda som är trevligt där är ute på landet, men man måste ta sig dit. Jag antar att det var rätt okej ändå, eftersom vi lyckades samlas där. Om du tycker att albumet är bra så var det inte slöseri med tid.” Albumet Exile On Main St borde ha varit ute nu, men de har skjutit upp det till 26 maj. Det beror på Allen Klein, säger han. Det var därför han var i New York. ”Han hävdade att han hade två låtar på skivan. Vi sa att vi skulle betala honom, men det räckte inte.”
En uppgörelse har nu nåtts. ”Låt detta vara en varning för alla framtida engelska gitarrister”, tillägger han och viftar med fingret. Nonchalant var rätt ord.
Vi pratar om Stones album sedan
Satanic Majesties. Om det här är ett boogiealbum, säger han, var det förra ”lite London”. ”Det borde ha hetat Too Long In London”, muttrar han. Jag berättar för honom att jag tror att albumen har blivit bättre och bättre efter Beggars Banquet. Han rycker på axlarna. ”Visste du”, svarade han, ”att Beggars Banquet och Let It Bleed spelades in ungefär samtidigt?”
Och att det alltid finns låtar som inte används på ett album som överförs till nästa är inte konstigt. ”Sister Morphine”, ”Sweet Virginia” och ”Shine A Light” på det nya albumet kommer från Sticky Fingers-perioden. Det finns också 50 timmar med outgivet material, som han tror att de kommer att ge ut.
Så här i efterhand, tyckte han inte att Satanic Majesties var lite obestämbart experimentell – Stones version av Sgt Pepper? Ärligt talat gjorde han inte det. ”Satanic Majesties var som stämningen var på den tiden. Man kan inte spela eller skriva utanför tidens sammanhang, såvida man inte bor i en grotta – och inte ens i södra Frankrike var jag så långt borta från allt att jag inte kunde få tag i Melody Maker. På den tiden var det blommor, pärlor och stjärnor i ansiktet, det var så det var. Faktum är att jag är ganska förtjust i det albumet, och jag skulle inte ha något emot att göra något liknande igen.”
Så är han den av honom och Richard som är mest experimentellt lagd?
”Tja, i ett partnerskap måste den ena vara det. Jag är lika mycket rock’n’roll-typ som Keith, men en av oss måste vara mer experimentell, annars skulle väl folk tröttna.”
Jag undrade varför de inte båda hade skrivit utanför låtskrivarpartnerskapet. ”Naaah, det var bara en egogrej”, fnös han. ”Jag gillar inte att folk säger ’den här är min!’ Det spelar för fan ingen roll vad någon säger. Då hamnar man i den situationen att man vill bli känd för sin storhet. Så länge man kan arbeta med någon måste man ha någon som kan vara bollplank. Man kan inte använda sin fru som bollplank på samma sätt som en låtskrivare.”
Jag nämnde sen att jag hade hört att det tog lång tid för dem att skriva en låt. Han sneglade på mig: ”Vem har du hört allt detta från, då? Är det helt taget ur luften?” Han flinade sarkastiskt. ”Det är skitsnack. Nej, jag skriver hundratals varje dag. Jag skriver låtar hela tiden, jag.”
Det fanns också ett påstående, som materialiserades ut ur lösa luften, om att han gillade att gå in i studion med allt planerat, eller åtminstone genomarbetat.
”Aha, det stämmer, medan Keith föredrar att vara mer spontan. Det är vår enda oenighet.” Han fortsatte på tanken. ”Nej, jag skulle inte kalla det spontant om man har varit där i tio timmar för ett riff.”
Han gjorde en grimas som skulle föreställa spelad avsky. ”Han går bara in där med ett riff och om det inte händer något, går han tillbaka nästa dag. Det kan ju han göra, men jag måste skriva melodin!”
Det finns dock låtar som de skrivit var för sig. Som ”Sympathy For The Devil”? ”Ja.” Han nickade ointresserat. ”Jag skrev den – men det är lite tråkigt att gå igenom vem som har skrivit alla låtarna, för jag måste tänka efter. ’Sympathy For The Devil’, det var lite tråkigheter med den låten.” På grund av det som hände på Altamont? ”Inte riktigt. Det är alla dessa unga rocksångare som kommer bort till en och säger: ”Håller ni fortfarande på med de där djävulsgrejerna?”
Det dåliga ryktet igen – svart magi, sex och droger? Tja, menade han, det fanns bara några få referenser till droger på den här nya skivan. Detta var ett väldigt drogfritt album för att vara Stones. Det var något om speed och en rad om ”hostmedicin”.
”Det är en tung Aspirin-låt”, mumlade han, som en slags Mile End-skinhead. Jösses, vad han fick mig och fotografen att skratta.
Jag sa att jag skulle vilja klara upp en sak och frågade honom varför han medvetet tycktes mixa ner sin sång. På ”Tumbling Dice” till exempel. hördes ofta knappt texten. För första gången började han se bekymrad ut.
”Jag tror att de använde fel mix där”, sa han sakta, nästan för sig själv. ”Jag är säker på att de gjorde det. Jag vet inte ...”
Han tittade upp. ”Tja, på de snabba låtarna vill jag att rösten ska vara en del av bandet, men på de långsamma gillar jag oftast att ligga lite före. Jag tror att det hela började under Andrew Oldham-dagarna, då jag inte riktigt kunde sjunga.” Han skrattade. ”Han mixade ner mig så att jag inte skulle bli mallig. Det är en fråga om tradition.”
Nu verkade det som att Jagger hade börjat bli vänligt inställd till intervjun, så jag la fram konceptet för honom att Stones, precis som The Who, är överlevande från det tidiga 60-talets rockmiljö i Storbritannien.
”Usch, det är hemskt att vara övervintrade gubbar”, utbrast han. ”Om det här snacket blir värre får jag skaffa mig ett nytt band. Jag vet inte varför, men det är inte särskilt trevligt att få den frågan. Det får oss att låta som överlevande från förintelsen.”
”Jag antar att jag borde vara tacksam över att jag överlevde Swinging Blue Jeans-eran, men jag har alltid tänkt att det var tiden före oss. Jag kände aldrig att jag var en del av den, med The Swinging Blue Jeans och dem, som spelade sina topp 20-hits varje kväll på scenen. När jag såg dem spela stod de bara där på rad och spelade sina hittar. Jag tycker att de var något annat än oss. Vi spelade på ett annat sätt.”
Och så var det frågan om de appellerade till den unga T.Rex-publiken.”Å, jag behöver inte göra allt två gånger!” kom svaret. ”Vi behöver inte gå tillbaka till dessa människor. ”En del av vår publik är mycket yngre än jag”, sa han sardoniskt. ”Många av kidsen som gillar oss i USA är 15 år gamla. Jösses, i Italien är de 9! Här är det studenter. Det är samma publik som The Who och Zeppelin också har.”
”Naaaah, det händer ingenting här. Musiken är försumbar, det är ingenting. Det saknas originalitet, och det är därför jag inte bryr mig om det. Jag är inte intresserad av att åka tillbaka till engelska småstäder och spela för 10-åringar. Jag har gjort den grejen. Vi har alltid haft en mycket äldre publik än så i alla fall. Vi spelade för studenterna på Richmond Art School, och de var 18 till 21. Jag har alltid betraktat vår publik som studenter, och det var de som var där när vi spelade Manchester, Newcastle och resten av Englandsturnén förra året.”
Vad skulle han göra om han bestämde sig för att lägga ner musikkarriären? Filmer?
”Om jag la av, så skulle jag lägga av med allt. Jag har velat lägga av i f lera år. Men jag vet inte.” Han tvekade. ”Jag skulle vilja göra något helt annat. Det blir så mycket spänningar i ett band: om jag inte vill göra något så vill de det och vice versa. Jag skulle vilja ta ett år ledigt och studera.” Studera? ”Ja.” Tillbaka till LSE? ”Neeej, men jag har några projekt på gång.” Han såg outgrundlig ut. ”Men det är nog mest prat,” avslutade han.
Michael Watts
MICK TAYLOR | SEDAN DAGARNA MED ”Snowy Wood” och blues med John Mayall, har den blonde Mick Taylor, med det bländande leendet och sin urbana behagfullhet, varit en mycket respekterad gitarrist. Nu när han är en Rolling Stone ser vi honom inte spela lika mycket som vi gjorde som på den tiden han var ute på vägarna med Bluesbreakers. Men han har verkligen lagt till en kraftfull och revitaliserande stämma till Stones sound.
Man kan nästan inte tro att det var två år sedan vi träffades förra gången, men det var inte länge efter Stones historiska gratiskonsert i Hyde Park 1969. Idag ser Mick lite äldre ut, och en liten smula mer blasé, men han har inte tappat sin charm. I sin tillfälliga bostad i London, där han huserar under ett kort besök från Frankrike, beställde han te och gjorde sig hemmastadd i en stor skinnfåtölj. Han verkade lite långsam i sina svar, men erkände senare att det berodde på att kvällen innan tillbringats med att avnjuta champagne och tequila, en kraftfull blandning som skulle kunna få de flesta män att stupa som oxar.
Och ändå verkade inte Mick ha drabbats av något värre än lite huvudvärk. Han försökte spela upp ett band med Stones nya album men gav upp då han insåg att alla hans batterier tagit slut. Så han satte sig tillrätta och riktade fokus mot det förflutna och framtiden och stannade bara upp för att ordna mer te.
”Jag har inte lagt några definitiva planer för nästa år. Det är svårt att fatta beslut eftersom det är upp till bandet. Men den 3 juni inleder vi vår första USA-turné på två år. Vi gjorde Europa, sedan England – och sedan gick vi i exil i Frankrikes ödemark.”
Längtade Mick hem till England?
”Tja, jag är ingen landsbygdsperson. Jag gillar att bo i stan. Vi hyrde alla hus i Frankrike – inget kollektivboende för oss! Jag kan inte säga att jag får hemlängtan, eftersom jag är ganska rotlös. Men jag saknar vissa saker i England – musik, bio, teater – allt möjligt. Alla verkar ha intrycket att sedan vi lämnade England har vi varit helt isolerade och inaktiva. Vi har inte gjort några turnéer, men vi har tillbringat flera månader med att spela in.”
”En turné är ett så stort projekt att arrangera. Spelningar måste bokas i förväg – vi har bara varit för upptagna för att göra det. Det hade varit bra att göra en show på Rainbow Theatre. Varför lades det ned? Vi skulle vilja spela i England igen, men jag kan inte säga när. ”
Stones verkar alltid vänta med saker till sista minuten.
”Det är så vi arbetar. Det är alltid impulsivt. Vi håller inte igen medvetet för att egga upp publiken. Jag är väldigt nöjd med att arbeta med bandet – men det finns många andra saker jag skulle vilja göra. Jag skulle kanske kunna göra ett soloalbum och skriva mina egna låtar och samarbeta med andra musiker. Jag vet inte vilka ännu, men det finns många jag gillar på Atlantic. Alla dessa idéer är vaga och dimmiga och jag skulle inte kunna göra det ännu.”
”Jag tror att alla i gruppen har bestämt sig för
”DET ÄR HEMSKT ATT VARA GRAND OLD MEN. OM DET HÄR SNACKET BLIR VÄRRE FÅR JAG SKAFFA ETT NYTT BAND ...”
MICK JAGGER
att utforska andra områden och riktningar.”
”Det skulle vara trevligt att utöka Rolling Stones-etiketten och knyta sig till några andra grupper. När allt kommer omkring är det hela poängen med att ha sitt eget skivbolag – att ha full konstnärlig kontroll. ”
Hur har Micks musikaliska färdigheter utvecklats?
”Jag har spelat mycket trummor nyligen och mer piano än gitarr. På fritiden har jag lärt mig att spela trummor och piano för att utvidga mitt musikaliska omfång. Jag dyker upp tidigt på sessionerna och spelar trummor och jag skaffade ett Hayman-set att öva på. Alla dyker upp när de känner för det på våra sessioner! Vissa nätter var bara tre av oss i studion och vi bara fortsatte. Vi försökte göra om Keiths källare till en studio och det funkade ganska bra. Men jag tror inte att det slår en riktig studio.”
Mick fick sin plats i Stones på grund av det goda rykte han byggde upp med fint gitarrspel ihop med Mayall sedan Peter Green slutat. ”Snowy Wood” var bara en av hans sologrejer som bluesfans kunde njuta av. Mick såg tillbaka på sina tidiga dagar med mild nostalgi. ”Innan jag började spela med John lirade jag med lokala grupper i Hertford. Jag har spelat gitarr sedan jag var 12 år. Det var bluesmusik men jag har alltid lyssnat på all slags musik, särskilt jazz. Jag såg mig själv inte som någonting, även om man alltid blir känd som bluesgitarrist om man har spelat med Mayall. Jag ville bara kunna leva av att spela musik.”
”Min första riktiga spelning var med John. Jag gick till hans lilla lägenhet i Bayswater och hade audition genom att spela ackompanjemang till några skivor. Alla band jag varit med i fram till dess hade varit bluesbaserade, men inget var särskilt minnesvärt. De höll aldrig ihop tillräckligt länge. Jag var med John när Jon
Hiseman kom med omkring 1967 och det var en väldigt intressant period. Jon förändrade verkligen strukturen i musiken vi spelade. Andy Fraser var också med i bandet. Jag blev verkligen imponerad av hans sätt att spela bas. Jag hade inte riktigt någon stil själv och jag hade aldrig tagit några lektioner. Men med John tror jag att en stil utvecklade sig.”
Har Mick någonsin ångrat hur hans karriär har utvecklats?
”Absolut inte. Alla har olika idéer i Stones och friheten att uttrycka dem. ”
Hur betraktar han rockscenen idag?
”Jag tror att det är bättre än det någonsin har varit. Mycket av karisman och glamouren är borta, men det är bra. Det är inte lika ytligt nu. Publiken är mycket mer musikaliskt medveten än förr. Det finns så mycket att välja på och så många olika slags musik. Jag tror att många människor har förutfattade och till och med nostalgiska minnen av det förflutna.”
Hur ser han på att T.Rex uppstod i deras frånvaro?
”Jag har inte sett någon ny riktning manifestera sig i något som Marc Bolan gör. Han appellerar inte alls till mig. Jag gillar bara inte hans typ av musik. Det finns ingen direkt länk mellan Rolling Stones och Marc Bolan. Och jag ser inte på T.Rex som en konkurrent. Nej! Han har ett vackert ansikte som uppenbarligen är tilltalande. Jag menar inte det som en förolämpning och jag vill inte klanka ner på honom. Det är svårt att säga vilken publik vi främst tilltalar nu. Vi upplever inte det våld som brukade förekomma på våra konserter förut. För vissa människor är Mick antagligen fortfarande deras sexsymbol.”
Hur är det att leva med en sexsymbol i gruppen?
”Jag vet inte – jag har aldrig bott ihop med honom. Det är svårt att prata om Mick Jagger som 1900-talets sexidol. Vi tar inte det där på allvar. Jag försöker att inte ha förutfattade idéer om människor innan jag träffar dem ändå. Människor har en förvrängd bild av Mick. Det händer med alla som är populära och blir helt blottställda av publicitet. Vi gillar att skapa spänning på scenen, men vi försöker inte medvetet att konstruera en image.”
Tar de illa upp av kritik?
”Jag har aldrig läst några artiklar om bandet. Vi hör saker som sägs – men vi lägger inte märke till dem. ”
Hur kom det nya albumet till?
”Vi konstaterade plötsligt att vi hade några nya låtar som alla var bra. Jag tycker att Exile On Main St är mer kraftfull än Sticky Fingers, men den är inte lika fantasifull eller äventyrlig. Det är en personlig åsikt. Nej, det finns inga meningsskiljaktigheter i bandet, förvånansvärt nog. Vi hoppas kunna göra ett livealbum på den amerikanska turnén. Vi gjorde det förra gången, men låtarna vi spelade fanns redan på studioalbumen. Det görs alltid förändringar. Det har skett många förändringar sedan du såg oss i Hyde Park. Vi spelade så falskt då! Musikaliskt är vi starkare än någonsin. Den konserten var inte alls representativ för bandet. Och de flesta av albumen representerar bara en aspekt av vad vi kan. Vi är väldigt mycket mer än bara ett kompband åt Mick.”
Jagger har redan uttryckt sin åsikt om Frankrike. Upplevde Mick Taylor några språkproblem som boende i ett främmande samhälle? ”Inga problem alls. Jag pratar inte franska. Då blir det inga språkproblem.”
Chris Welch