TATTOO YOU

Perfekta tidigare ratade låtar, precis när de behövde dem mest …

Hur döljer man sanningen om ett band som håller på att brista?

Med ett album med det bästa kapade materialet, såklart.

VÅREN 1981 släppte Stones Sucking In The Seventies, som var en samling singlar, b-sidor och livespår som på ett hånfullt självmedvetet sätt tycktes dra ett streck över det föregående årtiondets missöden. Deras produkt sålde bättre än någonsin tidigare och en lukrativ världsturné bokades långt in i 1982, men relationen mellan Mick och Keith nådde en ny lägstanivå och Ron Wood föll ned i något slags kemiskt helvete. Det nya albumet som var planerat att släppas den sommaren skulle utan tvekan komma att definiera deras nya årtionde. Bara sekunder efter det inledande ackordet i ”Start Me Up”, som släpptes några veckor före albumet i augusti 1981, blåste alla eventuella tvivel om bandets framtid bort. Låten varken tjuvkopplade eller kickstartade den gamla skrothögen, utan antydde en djup mekanisk alkemi långt ner i Stones maskinrum.

Det går inte att föreställa sig en kraftfullare eller mer perfekt lanseringsmotor för den nya tiden. ”Start Me Up” markerade började på deras tredje årtionde och tog rockbandet in på okänt territorium. Låten var en kaxig demonstration på att Stones fortfarande kunde framkalla den där mörka magin.

Trots att ”Start Me Up” verkade vara skräddarsydd för året 1981 hade den faktiskt skrivits redan 1975, då den spelades in som en reggaelåt för Black and Blue-inspelningarna. Efter det omarbetades den innan den slutligen lades åt sidan under arbetet Some Girls 1978 (Keith ska ha suckat och sagt: ”Åh, det är ”Brown Sugar”, igen ...” och beordrat att den skulle läggas åt sidan).

När producenten Chris Kimsey lyckades komma över ett fungerande grundspår från högen av rullar med material han samlat på sig över åren, vid en tid då bandets sammanhållning var vid en bristningspunkt och det fanns ett akut behov av att släppa något nytt, föddes idén om att eventuellt skapa ett helt album med liknande spår från arkiven. ”You, you make a dead man cum”, ylade Jagger på de avslutande raderna som alla dj:s skyndade sig att tona ut, något som påminde om Lucille Bogans sublimt obscena jazzfavorit ”Shave ’Em Dry” från 1935. Men Micks sång hade spelats in ensam, utan resten av bandet, i ett iskallt parisiskt lager under vintern 1980. I detta sammanhang känns ”Start Me Up” inte lika mycket som ett testament på en varaktig och utvecklande bandkemi, utan mer som en desperat arkivräd. Jagger och Kimsey skulle kunna ses som någon slags rock- Frankenstein, som frenetiskt letade igenom gravarna och katakomberna efter tecken på liv, med någon gammal dammig föreställning om att de kunde sy ihop och återuppliva något. Vem hade kunnat gissa vilken typ av monster de skulle släppa ut i världen?

Den sista inspelningen, som var en slags rockballad och som mixades av Bob Clearmountain för att släta över de mer uppenbara revorna i materialet som blivit till efter all denna tid, släpptes med ett omslag utan krediteringar (”Tja, jag tröttnade bara på att skriva alla de där listorna och alla ville vara över den andra och sedan kunde jag inte komma ihåg vilka som spelade, så jag tänkte, ’Äh, dom fick ju betalt ändå’”, berättade Jagger). Denna förklaring bortsåg från det faktum att ”Tops” och ”Waiting On A Friend” spelades in i början av 1972 med Mick Taylor på huvudgitarr, medan ”Worried About You” var ytterligare en relik från Black And Blue från 1975 med Wayne Perkins i ledning, medan större delar av resten (som även varit fallet med Emotional Rescue) verkade vara kapat material från Some Girls.

Delarna där Tattoo överträffade Rescue låg i den voodoo där Jagger återupplivade vad som ofta var väldigt grundläggande bakspår. ”Start Me Up” la ribban, där Jagger inte bara levererade huvudsången utan även bjöd på en ganska övertygande Keith-imitation då han spelade in all körsång själv. Till och med ”Hang Fire” (som var nära att

skrotas) tar dig med på en svängig, Springsteenliknande resa, men som istället för att lyfta fram arbetarklassens desperation talar om de illvilliga britternas otålighet. Efter ett år och två och en halv miljoner arbetslösa, med bränder i städerna och Sandinista! kunde man inte göra annat än beundra fräckheten. ”Slave” å andra sidan demonstrerar vilket genidrag det var att rekrytera Sonny Rollins att spela över några av de gamla låtarna. Hans mäktiga sax krävdes för att blåsa liv i de här spåren och gav dem den så viktiga elektriska stämningen.

Det är dock på den andra sidan som Tattoo skär som djupast. På ”Worried About You” visar Jagger upp en ovanligt sårbar sida, där han kommer upp i falsett över Billy Prestons vackra elpianotoner. Precis som i de allra bästa Stones-låtarna kan det lika enkelt tolkas vara adresserat till Keith eller någon förlorad älskare. ”No Use In Crying” med Nicky Hopkins på piano, är en klassisk soullåt från Stones.

”Heaven” kan dock vara en av de konstigaste låtarna som Stones någonsin klippt ihop. Den spelades in med Mick på gitarr (i Keiths frånvaro), Kimsey på piano och Bill Wyman på synth. Det är ett kusligt, nästan spöklikt nummer som hade passat in på ett Television- eller Durutti Columnalbum. Skivan avslutas dock med dess höjdpunkt, nämligen med den sublima ”Waiting On A Friend”, som är en klassisk Taylor-låt som på ett underligt vis påminner om Joni Mitchells ”Coyote”, även om den ursprungligen kan ha skrivits innan. På låten får vi höra Mick lite bittert reflektera: ”Don’t need a whore, I don’t need no booze/Don’t need a virgin priestess/But I need someone I can cry to/I need someone to protect…”.

Låten verkade besjunga en hittills osannolik framtid för bandet som bitterljuva, eftertänksamma förmedlare av medelålders manlig vänskap.

Den överväldigande framgången med Tattoo You verkade i slutändan peka ut en annan riktning.

Albumet var en omedelbar och oemotståndlig succé, och den sista Stones lp:n som klättrade högst upp på listorna i USA – en position det lyckades hålla i över två månader. Det var en fräck samling låtar, som antydde att Stones kapade material var bättre än de flesta andra bands bästa material. Det Jagger, Kimsey och Clearmountain hade sytt ihop, finslipat och gett liv åt var inget mindre än både en prototyp och perfektion av 80-talets rockstadionmonster. När rocken hade omvandlats för det nya tv-sända, globaliserade, blockbuster-decenniet hade Stones hittat nya världar att erövra.