THEIR SATANIC MAJESTIES REQUEST

Psykedeliskt mästerverk eller en blek kopia av The Beatles …?

Där Stones blir till pojkar med kalejdoskopögon.

Var det någon som sa Beatles?

”ALLT SOM BEATLES gjorde, gjorde Stones ett halvår senare”, sa John Lennon, och det är inte svårt att räkna ut vad han menade när han sa det. Omslaget med utklädningskläder – där Stones är klädda som trollkarlar – gör att Their Satanic Majesties Request, med sina psykedeliska Woolworths-bilder och sin utsmyckade titel speglar The Beatles senaste utgåva så komiskt att det inte är Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band, eller ens Magical Mystery Tour (Beatles eget försök att kopiera Pepper utklädda som trollkarlar) – det är Sgt Rutter’s Only Darts Club Band, The Rutlesparodin, vars stora fördel framför Satanic Majesties av många anses vara att den inte existerar.

Their Satanic Majesties Request är en gökunge i Rolling Stones-boet, blippet på deras rockradar och, för nya Stones-fans, den musikaliska motsvarigheten till arkeologer som stöter på en egyptisk mumie begravd med en moped och en kopia av Heat Magazine. Man kan höra det lite grann i ”Paint It Black” och ”We Love You” (det årets andra Beatles/Stones-kollision), men mer än så är det inte. Inte ens den ovanliga riktning som togs ut i ”Have You Seen Your Mother, Baby ...” – Stones uppfann Velvet Underground ett år innan Lou Reed och John Cale gjorde det – följdes upp här. Och efteråt – tja, för Their Satanic Majesties Request fanns det inget efteråt. Rolling Stones la undan struthattarna och syran, och blev i stort sett det band de är nu. På ett sätt dog 1960-talets Stones efter detta album, som blev bara ännu ett av Brian Jones oönskade barn. Det är nästan synd att de inte kallade det Brian, som Jones enligt ryktet gjorde med sina egna söner.

Inte för att bandet inte har använt sig av materialet. ”She’s A Rainbow” finns med på samlingsskivor, som sig bör, eftersom det är en väldigt bra psykedelisk poplåt som Syd Barrett ibland, när han rattade på sin radio, måste ha undrat om han hade skrivit på väg tillbaka från en Pink Floyd-spelning. Och så är det ”2000 Light Years From Home”, en låt som också skulle passa in bredvid ”Astronomy Domine” eller ”Set the Controls For The Heart Of The Sun”. Det här är riktiga singlar, om än inte riktiga Stonessinglar, och de borde finnas i nästan varje hem. Bandets ”Floydian slip” blir komplett med

”Citadel”, som är en väldigt kantig kusin till bandets ”Apples And Oranges”.

Efter det blir det lite ansträngt. Under ett år där Stones antingen tog droger eller blev arresterade för att ha tagit dem var det utan tvekan lite väl ambitiöst att spela in en uppföljare till Between The Buttons, ett album som släpptes mindre än 12 månader tidigare. Det var också en dålig tidpunkt att bli ovänner med producenten Andrew Loog Oldham och bestämma sig för att producera sin egen skiva, särskilt när bandet provade ut flera nya riktningar på en gång. Det är lite orättvist att direkt jämföra Pepper med Majesties, men den förstnämnda producerades under lång tid och under avslappnade förhållanden, med en erfaren producent beredd att experimentera och utan yttre stressmoment. Den senare gjordes av Rolling Stones själva i stort sett utan hjälp, mellan rättegångar och efter en Europaturné. Ärligt talat hade det varit ett mirakel om resultatet hade varit lysande.

Det var inte lysande. Skivan kanske inte är den tredimensionella bajskorv som vissa (som betalade surt förvärvade pengar för den) har

påstått, men den är inte särskilt rolig. Om det nu är det föga övertygande försöket att verka gladlynt vimsig – Stones som glada spelmän snarare än elaka djävlar – eller bara bristen på bra låtar, det är svårt att säga. Det är förmodligen alltihop, plus en lite chockartad känsla av att The Rolling Stones har bestämt sig för att inte vara The Rolling Stones på ett helt album. Hur som helst är Their Satanic Majesties Request väldigt udda. Man kan hitta höjdpunkter på singlarna – fast inte i det groteska missfoster som är den tredje singeln, ”In Another Land”, i vilken Bill Wyman mässar vagt trams som en trasig robot. Det är ingen ”Si Si Je Suis Un Rock Star”, det är ett som är säkert. Sedan är det ”Sing This All Together”, som Lennon och McCartney körar på. Det är ingen ”All Together Now”. Och så är det ”On With The Show”, där Jagger sjunger, för första och (som tur är) enda gången. ”2000 Man” börjar som en Kinks-låt men blir något helt annat. ”Gomper” seglar in i en trevlig indisk atmosfär. Ingenting hänger ihop riktigt. Saker och ting faller inte ens isär.

Resultatet, som var smärtsamt och alarmerande då, låter inte så illa nu. Saker som rockfans en gång hatade, som klapprande tablas eller gatuljud från London, som en gång måste ha låtit som ren utfyllnad, är accepterade beståndsdelar på musikalbum nu, och om det saknas perfektion, finns det också en beundransvärd experimentlust och en allmän villighet att prova något nytt – ofta vad som helst. Under de kommande åren skulle Stones sällan få kritik för sin vilja att experimentera. Här kanske de bara brände sig på fingrarna, eller kanske, i sin kommande inkarnation utan Jones, visste de helt enkelt inte hur de skulle göra det längre. Hursomhelst är Their Satanic Majesties Request varken lika dålig som vissa påstår eller så underskattad som vissa andra säger. Om du är Stonesfan bör du förmodligen ha den. Och om du är fan av underskattad, konstig gökunge-psykedelia bör du definitivt ha den.