”Ska man bli hög, så ska man bli hög med stil ...”
1974: Keith om droger och vapen och …
En audiens med Keith Richard och några tvivelaktiga vänner, där PETE ERSKINE djärvt frågar ut ”det mänskliga riffet” om droger, vapen, trasiga tänder, Keiths relationer med Mick och Brian, och nästan varenda Stones-rykte från 1974. Plus: vem är det egentligen som har ”världens största urinblåsa”?
EN TRYCKANDE bris full av avgaser blåser över Themsen från andra sidan om Cheyne Walk. En gul lastbil står slarvigt parkerad på trottoaren mitt emot Keefs ytterdörr med två karlar i overaller som har ett maratonarbete med att skala av ledningar med tång.
Någonstans mellan där och här – Atlantics mattklädda lokaler i West End med labyrinter i tonat glas – skulle man kunna säga att mannen är på väg. Detta, om man ska ge trovärdighet till den populariserade bilden av Richards persona, är ingen liten prestation. Undertecknad, som har kommit tidigt, har fjärilar i magen av förväntningar. Store herr K:s senaste äventyr, som vidareförmedlats till honom i taxin på väg hit, ska ha varit att dra kniv under ett handgemäng nyligen.
Bäst att ta det försiktigt, då.
Känner du fortfarande att polisen flåsar dig i nacken, Keith?
”Åhå – om jag gör. Jag ser de där falska hantverkarna utanför min ytterdörr varje dag. Jag kommer att flytta snart.”
”Både Mick och jag känner av det – men det stör oss inte särskilt mycket. Jag menar, efter varje razzia förbättrar man bara sina säkerhetssystem, eller hur?” Ett glädjelöst leende och ett snabbt ögonkast riktat mot spanska Tony, en lång Aramis-musketör med skarpskuret ansikte, oklanderligt gråsprängt hår, dyra jeans, solglasögon och en Hawaii Five-O-dunst av prydlig och tystlåten hänsynslöshet.
Ja, men vad sägs om det senaste stora debaclet då, den där vapenrazzian?
”Åh, den sagan slutade på Marlborough Street Magistrates Court med en mycket förnuftig domare som såg hur vinden blåste från våra vänner på Scotland Yard och – eh – var tillräckligt resonlig för att förstå att, eftersom jag var tvungen att förklara mig skyldig på grund av allt de hittade hemma hos mig, så var jag skyldig tekniskt sett ... ”
DET HÄR HÄNDE FÖRRA året. Poliserna överrumplade Keith, Pallenberg och en vän, och man hittade en pistol och ett vidsträckt sortiment av delikatesser från medicinskåpet! ”Det var liksom – öh – 15 anklagelsepunkter och jag var tvungen att förklara mig skyldig till allihop – men sedan kom jag med mitt försvarstal som var fantastiskt eftersom det verkligen visade hur poliserna faktiskt var. De försökte till och med dra in ett gammalt belgiskt hagelgevär som var tillverkat typ 1899 eller så. Helt klart en sådan där fågelbössa som en far skulle ge sin son när han var 12 eller 11 år eller så. Och polisen skulle på liv och död försöka slå i domaren att det vapnet var ett avsågat hagelgevär. Från det ögonblicket såg domaren vad som var i görningen. Att jag hade kommit hem till mitt hus som jag hyrt ut till en massa människor som hade varit väldigt klumpiga och inte städat upp efter sig.”
Personen till vänster om honom nickar förstående. det är en ung kille med långt svart hår som ser ut som om det har blivit polerat med skokräm och ett par postorderköpta Peter Fonda-solglasögon som delvis döljer en hy påminnande om möglig formfranska. Richard hävdar senare att han ringde på dörren för att ge honom ett inspelat band med sin grupp Cyanide.
Och nu sitter han här och halsar Jack Daniel’s som ett nyss inkvoterat sydstatsfyllo. ”Faktiskt”, säger Richard i sin vänligt nasala ton, ”så var det en mycket fin pistol, den nya revolvermodellen med en avtryckarskydd. Jag fick den skickad till mig av en livvakt på vår USA-turné 1972 som ansåg att jag aldrig borde vara utan en – ’man är aldrig ensam med en Smith & Wesson’.”
IMOTSATS TILL MYTERNA OM HONOM är Richards ett skarpsinnigt intervjuobjekt. Alla som har läst den ofta citerade Rolling Stoneintervjun av Robert Greenfield måste, om de har någon form av smak, ha förundrats över: (1) hans formuleringsförmåga och (2) hans sinne för humor – som dansar omkring omkring under den torra, absorberande fasaden. Greenfield avhandlade allt – när Anthony Scaduto, som snodde saftiga bitar av den som stomme till sin bok Mick Jagger [senare publicerad som Mick
”EFTERSOM HAN ÄR DÖD KAN JAG SÄGA ’ÅH BRIAN VAR EN FANTASTISK MUSIKER.’ MEN DET ÄR INTE SANT. HAN BLEV
EN BELASTNING.”
Jagger: Everybody’s Lucifer och tillskriven Anthony Scaduto] är väl medveten om detta. Även detta verkade vara en slags legitim schism, eftersom han själv verkar ha gjort en hel del intervjuer nyligen, varav de f lesta verkar vara långa haranger om de försenade hyllningar som tilldelats Exile och lite allmänt snack om det nya albumet. De verkliga frågorna man vill ställa är: (1) Hur många gånger om året byter han blod ?, (2) Vad är sammansättningen av cocktailmenyn för förtjockningsmedel som detta tydligen kräver?, (3) Vad i helvete hände med hans tänder? (jag pratar om leendet med kolsvarta hål), (4) Hur sanna är sägnerna om hans mer uppmärksammade slagsmål?, och (5) Varför verkar olika delar av hans kropp styras från flera olika separata informationscentrum – vilket får honom att likna en klumpigt hanterad marionett som ännu inte mästrats av någon annan än Nick Kent ... och det efter f lera års träning.
Över till Scaduto, även om han förmodligen inte förtjänar det. Det finns vissa påståenden i boken – både direkta och indirekta – som Keith kanske vill svara på om inte annat än för att en massa människor kommer att läsa och tro på, precis som med det mesta som står i tryck. ”För mig verkar det”, säger Keef sakta, ”som om Anthony fick Marianne väldigt, väldigt påverkad i några dagar och skrev ner allt hon kom på av minnen och – öh – utbroderade. Utbroderade minnen skulle jag kalla det. Jag har inte läst den, men jag skulle gärna vilja höra dem – åtminstone skulle jag slippa läsa skiten då ...”
Jaha, javisst. Tja, för det första antyder Scaduto att i början – när Mick spelade enstaka
gånger med Alexis Korners Blues Incorporated – fick inte Keith vara med på grund av sin oslipade arbetarklassimage – att det han gillade då var lite – eh – grovt.
Som den allra första gången när Keith och Jagger gick upp tillsammans med bandet och drog igenom en råbarkad version av Berrys ”Round And Round”. Scaduto skriver: ”Jagger var så överväldigad av kicken efter sitt första offentliga uppträdande att han inte kunde säga ett ord eller ens överväga den fruktansvärda publikresponsen på Keiths spel.”
Och därefter hävdar han: ”Det fanns en stark känsla av att Jagger hade splittrat gruppen [Little Boy Blue And The Blue Boys] genom att bli sångare i Alexis band. Keith verkade mest av allt lämnad av Jagger, kompisen med gitarren som tittade på från ett bord framför scenen, men aldrig fick spela eftersom han var rockare ... ”
”Det är en intressant twist”, säger Richard och ler kontemplativt. ”Jag ville aldrig spela med Blues Incorporated och de ville aldrig att jag skulle spela med dem. Den sanna historien är att Mick, jag själv, Dick Taylor från det gamla Pretty Things och en annan gitarrist som nu är tjänsteman i Labourpartiet, Bob Beckwith, träffade Brian på den här klubben som Alexis uppträdde på. Vi skulle sitta med på ett par nummer och några helgspelningar, debutantspelningar som Alexis ibland fixade genom att – eh – kyssa fållen på någon hovdam. Mick brukade bjudas in på några av dessa spelningar för att sjunga bara för att han var lite av en freak då och de älskade responsen ... att få alla dessa snobbar utan haka att komma upp och fråga:
I say, chappie, kan ni spela ”Mooon Rivah” ? ’– till Alexis och Cyril Davies, kan du föreställa dig det? Men jag har aldrig haft någon önskan att gå med i det bandet: det bandet drev mig till vansinne, helt ärligt. Jag tyckte att det bara var ett väldigt, väldigt amatörmässigt försök från ett gäng medelålders män, eller hur?”
”Den enda fas som han (Scaduto) berör med någon form av känslighet är en period på två månader under 1962 då Mick gjorde en hel del spelningar med Blues Incorporated och skippade repetitioner med Stones, som då befann sig i ett embryotillstånd. Särskilt Brian upplevde att Mick bara var ute efter att tjäna så mycket pengar han kunde – eh, två pund och tio pence i veckan – och eftersom han (Brian) höll styvt på repetitioner kände han att Mick till viss del övergav oss – vilket var, för en rationell person, ganska dumt, för Stones hade ju inga spelningar alls.”
”För att vara ärlig kan jag inte komma ihåg så långt tillbaka i tiden, men faktiskt spelade jag förmodligen riktigt jävligt då – men jag var fortfarande en bättre gitarrspelare än Alexis någonsin var – jag menar, jag älskar Alexis och den typ av musik han gör, han är riktigt bra på det, men den typ av musik vi höll på med då – ja, han stöttade inte det till100 procent. Han försökte tvinga fram något som inte riktigt fanns i honom. Det kom till den punkten att efter tre eller fyra veckor kunde vi komma ner och Mick säga ’Vi kan väl spela ’Roll Over Beethoven’’ och Alexis drar plötsligt ett av sina metallplektrum genom strängarna och säger ’Åh sorry gamle kompis, jag tror att jag har kapat en sträng – ni får bara fortsätta’, för han visste att han inte kunde hålla jämna steg med den typen av beat, eller hur?”
Det fanns ingen klassbarriär mellan er tre? Jag menar, Brian och Mick kom båda från medelklasshem och du var arbetarklass. Scaduto verkar till en viss grad spela på detta ...
”Nej. Det där är ... Det är vackert. Anthony överträffade sig själv där – jag trodde inte att han skulle sjunka så djupt. Mick och jag hade känt varandra sedan vi var fem. Vi bodde på samma gata. Det var först fem eller sex år senare som människor insåg att sådana saker inte spelade någon roll. På den tiden var det mer ett omvänt snobberi, det kunde användas mot dig. Man antogs komma från den sämsta delen av stan och spela gitarr också, läroverkstyper anses vara fjollor och töntar.”
Och påståendet att Brian var en purist och att hans frustration berodde på att bandet avlägsnade sig från det ursprungliga soundet?
”Brian var ingen purist. Han brukade vilja låtsas som om han var när det passade honom. Vilket var fantastiskt. Det var ett bra trick han hade. Faktum är att Brian spelade sax med ett Cheltenham-rock’n’rollband som hette The Ramrods som brukade spela Duane Eddy-låtar, det var hans främsta insats.”
Och påståendet att den allra första studioinspelningen (på IBC-studior med Glyn Johns) ansågs av Brian och resten av er vara överlägsen resten av de ursprungliga kommersiella utgåvorna?
”Vi tyckte att de var bra för att vara första försöket, men det berodde till stor del på Glyn, som var en erfaren tekniker. De kopplades till oss via Cheam-gänget när vi gjorde alla dessa små pubshower. Ungefär som du håller på med nu”, säger han och vänder sig till señor Cyanide, som under tiden har försökt se desperat råbarkad ut medan han blir packad på bourbon och förlorar sig i små tafatta gester som att välta flaskan och drälla innehållet i askfatet över fatet med kallskuret.
”Lita inte på någon” råder han. ”Och underteckna inte något.”
Ynglingen nickar.
”Brians missnöje”, säger han och återvänder till det ursprungliga ämnet, ”uppstod genom en incident i Liverpool mot slutet av 1963 när bandet fick reda på att han hade intalat deras dåvarande manager (deras första) Eric Easton, att han var ledaren och hade således rätt till fem pund extra i veckan. Bandet omfördelade eftertryckligen och omedelbart denna nytillkomna rikedom.”
Nästa?
”Brian spelade en speciell roll i bandet”, skriver Scaduto med fradgande penna. ”Hans musik var så vacker att den förde Stones samman i början och höll ihop gruppen som ett lim genom resan till superstjärnestatus.”
Det är en mycket omtvistad åsikt. Nico verkade delvis hålla med i förra veckans NME (det gjorde även Steve Marriott i ett samtal nyligen) men, vadå, inte var han väl så bra? Det är väl bara ett försök av Scaduto att förstärka sina argument?
”För att vara rättvis mot Brian ...” Richard tar emot en cigarett och häller upp en drink åt sig själv. ”... Eftersom han är död kan jag säga ’Åh Brian var en fantastisk musiker’, men det är inte sant. Brian var inte en jättebra musiker. Han hade en viss känsla för vissa saker, men alla andra i bandet har också en viss känsla för vissa saker. Och det fanns en fin kemi där ett tag som tyvärr inte stannade kvar. Brian var den som var minst kapabel att hantera rollen som tonårsidol och det gjorde honom så deprimerad att han så småningom blev en belastning – och särskilt med tanke på den press vi – som band – hade på oss. Även Mick och jag, efter att Andrew hade fått oss att skriva låtar – vilket vi aldrig hade drömt om att göra. Efter att de första låtarna hamnat på första plats på topplistorna blev Brian mer fientligt inställd till oss.”
Scaduto lägger vid denna tidpunkt i femmans växel och sätter plattan i mattan, och påstår att Andrew, Keith och Mick bildade ett slags exklusivt triumvirat för att jobba fram nytt Stones-material. Vid en tidpunkt skulle till och med Bill ha klagat på det. Han skriver:
”Brian kände att Jagger och Keith hade isolerat honom från gruppen i ett försök att driva ut honom.”
”Det stämmer inte”, säger Richard. ”Så vitt jag vet skrev Brian aldrig en enda färdig låt i hela sitt liv. Han skrev bitar, men han presenterade dem aldrig för oss. Han tillbringade utan tvekan timmar och veckor med att arbetade på grejer – men hans paranoia var så stor att han aldrig kom sig för att presentera det för oss.”
”Bill skrev och vi gav honom en chans – på Satanic Majesties – som vi till och med gav ut som singel, för tusan [”In Another Land”, en amerikansk utgåva i december 1967]. Bill Wyman är den enda medlemmen i Stones som har gett ut en singel under sitt eget namn, visste du det? Vi gjorde allt för att uppmuntra folk att skriva. Vi vill verkligen inte behöva ta ansvaret för att skaffa fram nytt material varje gång – vi bearbetar verkligen Mick Taylor nu – för jag tror att han skulle kunde bli en bra låtskrivare.”
Kunde du inte ha kontaktat Brian ändå – och uppmuntrat honom?
”Jag gjorde det. Runt 1966 ändrade jag mig eftersom det blev lugnare när vi slutade turnera. Året därpå blev Brian och jag goda vänner igen – jag bodde med honom och Anita i två år. Det som sabbade allt var när vi åkte till Marocko och han skulle spela hårding och ligga med
”JAG ÄR FAKTISKT GANSKA OKUNNIG OM MÅNGA SAKER. MAN FÅR INTE HÖRA SÅ MYCKET SOULMUSIK I SCHWEIZ...”
marockanska horor, va, och var helt vidrig, så jag sa: ’Kom, gumman, jag ska ta med dig hem’, och så åkte vi och det var slutet på Brians och min vänskap.”
”Under det året hade jag utvecklat en mycket stark vänskap med honom. Jag hade lyckats bryta ner många murar, men du förstår, Brian var alltid tvungen att ha en fiende. Han hade alltid en inbillad motståndare. Han var lite av en Don Quixote, antar jag. Brian försökte alltid manipulera folk in i situationer där man måste bevisa sin vänskap till honom genom att göra något dumt mot en annan person. Det enda jag försökte göra med Brian var att föra in honom mer på rätt spår eftersom han egentligen inte gjorde någonting längre – han bidrog inte med något till gruppen. Allt jag ville göra var att föra honom tillbaka till mittfåran igen, men Brian använde det för att skapa en vendetta mot Mick, eftersom Brian alltid ville hålla på med ... liksom den där ’Vem gillar brudarna mest’-grejen som han började med redan 1963.”
”Jag är säker på att det fortsätter med Slade och The Sweet nu.”
JA, DÄR FICK DEN GODE SCADUTO sina fiskar varma och friterade. En av de saker jag plockade upp när jag läste gamla Jagger-intervjuer – särskilt de från herrar som Kent och Carr – var att Jagger verkar uppvisa en liten smula förakt mot Richards kanske mer snävt definierade r’n’bursprung – och särskilt hans ofta omtalade kärlek till tidigt Chuck Berry-material. Precis som frågerundan som Carr utförde med Jagger i år [återgiven på sidorna 58–67] där han (Carr) inleder med uttalandet: ”Han (Richard) spelar fortfarande Chuck Berry”, varvid Jagger fnissande ska ha svarat ”Ja – men jag försöker glömma det.”
Det finns också dimmiga andrahandsrapporter om mindre irritationsmoment mellan de två under inspelningen av Goats Head Soup. Genom att ta det ett par steg längre kan man dra linjer tillbaka till bandets första tid och Jaggers beryktade iver att ”lyckas” nästan som en soloartist inuti själva bandet och sedan projicera in i framtiden där han uppenbarligen uppnått sina ambitioner i en slags överklasshabitus, som du kanske kommer ihåg involverade att ha med superkändisar som Truman Capote och Warhol, och några dekorativa aristokrater i form av prinsessan Lee Radziwill på USA-turnén -72 (man tänker också på bandets – och i synnerhet Jaggers – engagemang i familjen Ormsby-Gore. ”Lady Jane” handlade förmodligen om Jane Ormsby-Gore).
Richard slirar iväg, inte alls onaturligt, på ett väl maskerat sidospår: ”Mick larvar sig i alla intervjuer eftersom han alltid har garden uppe. Jag tror också att Mick aktar sig väldigt noga för att bli förknippad med något som kan betraktas som omodernt. Han lyssnar inte på Chuck Berry längre, men jag spelar inte heller som Chuck Berry längre om inte Mick kommer med en låt som kräver den behandlingen, och så kommer jag att älska det och lira det så,
om du fattar?
”Men Chuck Berry är inte den enda gitarrspelaren jag gillar. Det finns ... Det finns en jävla massa andra, från James Burton till – ah – (tar ett djupt andetag, andas ut kraftigt och rycker på axlarna). Det finns för fan miljontals och hälften av dem har du aldrig hört talas om.”
Och här gav han sig ut i en fyllig utläggning om gitarrister från Mac Gayden till Clapton, som han hänvisar till som ”en knubbig skäggpojke som utan tvekan kommer att anta någon annan form inom nästa år eller så.” (Han erkänner att han oroar sig för Big C: s ”Nuvarande nedlåtande attityd till rock’n’roll”). Herr Cyanide har under tiden fullständigt tappat koncepterna. Bandet genomborras av ljudet av glas som kolliderar med glas och en kort avhandling om sprit där C tappar en smula coolhet genom att hänvisa till Budweiser som ”Boodwizer” under Big K’s beröm av Vunderverks of Kentucky.
”Boodwizer är trevligt”, säger ynglingen.
”JAG ÄR LIVRÄDD FÖR TANDLÄKARE.
DET RÄCKER MED EN TRASIG TAND
FÖR ATT ALLA SKA TRO ATT MAN ÄR EN SKURK.”
”Ja, men det är riktigt Milwaukeekommersiella grejer”, säger Richard långsamt. ”Om man faktiskt åker ner till Kentucky, Louisville, så har de bourbons som får Old Grandad och Jack Daniel’s att se ut som Schweppes Bitter Lemon ... Det finns en som heter - ah - Rebel Yell och det är – ah – rena dynamiten.”
Säkert, men - ah - alltså Keith, vad är det här med dig och – ah – de här blodtransfusionerna i Schweiz? Rod Lynton, presschef på Atlantic, andas in hörbart och gestikulerar att det här är ett övertramp.
”Vad?”, säger Richard och f linar genom den förkolnade stubbåker som är hans tänder. ”Det är vackert. Jag älskar det. Jag har hört talas om det där och jag skulle gärna vilja göra det bara för att jag inte är säker på om mitt blod har mått bra av att äta motorvägsmat i tio år. Den enda gången jag någonsin har varit i Schweiz är för att åka skidor. ”
Motorvägsmat? Richard på skidor? Richard ser ut som om han åker skidor bara han går nedför gatan. Jag menar, kom igen ...
Okej, vi provar något lättare. Stämmer det att Jagger påverkades av Little Feat’s ”Sailin ’Shoes” under inspelningen av Exile, då?
”Jag ska berätta en hemlighet. Jag har aldrig hört Little Feat, även om jag har hört talas om dem. Jag är faktiskt ganska – ah, okunnig om många saker som händer, främst för att jag tvingas bo i timmerstugor i skogen en ganska stor del av året. Du vet, i Schweiz. Man får inte höra så mycket soulmusik i Schweiz.”
Finn fem fel, gott folk.
Är det då sant att du kastade ett askfat vid altaret när Mick och Bianca gifte sig?
”Öh - vid ett tillfälle kastade jag en ganska kraftig metallbit på en polis, de såg inte skillnad på mig och Adam. Jag var tvungen att komma in på något sätt.”
Och din inblandning i den stora kissrazzian 1965 (Stones skapade rubriker efter att ha gripits då de urinerade mot en bensinstationsvägg. De trodde att macken var stängd. Det var den inte.)
”Nej, det var Brian och Bill. Jag var redan klar ... Grejen med Bill är – och detta är en av de bäst bevarade hemligheterna med Rolling Stones – att han antagligen har en av de största blåsorna i mänsklighetens historia. När den killen kliver ut ur en bil för att ta en kisspaus vet man att man kommer att stå där i minst 15 minuter. Jag menar att det inte är första gången det har hänt honom ...”
”I USA en natt stannar vi med en limousin – en Cadillaclimo. Bill vill ut och kissa. Alla andra ska ta en kopp kaffe. Bill är van vid det, han är långt bakom ett träd. Han har cigg, läser en tidning eller något – och då ser han plötsligt en polis komma mot honom. Han är helt chanslös, eller hur? Och den här polisen kommer med sin ficklampa och lyser på hans organ som fortfarande skvalar som en brandslang ... Och, vad kunde han göra? Det enda han kunde säga var, ’Okej, stoppa in den och torka av den när du är klar.’ Jag tror att till och med han var förskräckt ... Såvitt jag vet, har Bill aldrig pinkat på under fem minuter.”
En snabbis till – och sedan ta sk ydd.
Umm ... Keith, vad sägs om ryktet om att du skulle sluta som den nästa Pigpen? (Ron McKernan i Greatful Dead.) ”Tja ... Jag slutade knarka när läkaren sa till mig att jag hade sex månader kvar att leva ... Jag menar – om ska man bli hög, så måste man bli hög med stil.
”Saken är den”, säger han och pysslar med de förstörda resterna av en kindtand så att en liten bit lossnar mellan fingrarna (han ser förundrat på den), ”att jag är livrädd för tandläkare. Det räcker med en trasig tand för att alla ska tro att man är en skurk – men jag kommer överraska er alla nästa år. Jag lovar dig. Jag väntar bara på att den här nya tekniken ska komma – det fanns en tid då jag tyckte det var coolt, men – ah – förra månaden ramlade ytterligare en bit av och sedan dess har jag fått nog av det.”