SAMLINGSALBUMEN
En guide till de otaliga Stones-samlingarna.
IMARS 1971 tog Rolling Stones det ovanliga beslutet att köpa helsidesannonser i brittisk musikpress – för att avskräcka fans från att köpa deras nya album. ”Vi visste inte att det här albumet skulle släppas”, hävdade Stones. ”Det är, enligt oss, under den standard vi försöker upprätthålla, både vad gäller innehåll och omslagsdesign.”
Albumet ifråga var Stone Age, en brittisk samling från Decca som blandade en del hits med mer udda låtar som aldrig kommit med på något album. Dussinet låtar var inpackade i ett skrikigt omslag av en graffititäckt toalettvägg – nästan som en parodi på omslaget för Beggars Banquet som Decca hade vägrat att använda några år tidigare. Dispyten mellan bandet och skivbolaget fortsatte långt efter att de gått skilda vägar.
Om Stones hade fortsatt att köpa annonser för varje släppt samling som de inte tyckte om hade de varit tvungna att spendera en mindre förmögenhet under de kommande åren. Flödet av underliga och onödiga samlingsalbum med missvisande titlar har varit ett problem under bandets karriär, och nästan alla är en produkt av den katastrofala ledningen och de licensavtal som bandet gick med på under sitt första årtionde.
För att strö salt i de finansiella såren förblir många av samlingarna med de största hitsen några av de bäst säljande Stones-albumen genom tiderna. Hot Rocks från 1971 är exempelvis ett album som gruppen inte har någon upphovsrätt till (bortsett från låtskrivningen) och som sålde
Kan du inte alltid få det du vill ha? Här är en guide genom den mytiska och mystiska värld där
Rolling Stones samlingsalbum bor.
FÖR ATT STRÖ SALT I DE FINANSIELLA
SÅREN FÖRBLIR MÅNGA SAMLINGSALBUM NÅGRA AV DE BÄST
SÄLJANDE GENOM TIDERNA.
sex miljoner ex. Något som innebar goda nyheter för den nu avlidne Allen Klein – Stones före detta manager som tydligen hade tilldelat sig själv rättigheterna till en del av bandets tidiga katalog när han tecknade avtal med dem 1965. Musikerna själva hade tyvärr fokus på annat än det finstilta i kontraktet. Inte undra på att Mick Jagger styrt Stones affärer med järnhand sedan 1970, när gruppen äntligen var klara med sitt kontrakt med Decca, samtidigt som de bröt sig loss från Klein för att starta Rolling Stones Records.
Den skadade äganderätten av Stones äldre katalog är det grundläggande skälet till varför det finns så många slappa nysläpp och samlingsalbum av b-sidor, udda låtar och livespelningar. Det fanns, fram tills nyligen, inte ett enda hyfsat samlingsalbum med de största hitsen. Det var inte förrän Forty Licks släpptes 2002 som ett samlingsalbum täckte en längre tidsperiod: före och efter 1970.
Med deras ovärderliga 60-talskatalog i händerna på Klein, den så kallade ”prisjägaren” de först anlitade för att ta itu med Decca 1965, och som skulle ersätta Andrew Loog Oldham några år senare, hade Stones lite kontroll över vad och när något släpptes från deras glansdagar.
I staterna packade Kleins ABKCO-skivbolag om materialet ändlöst – och fortsatte att göra så under
styrning av Kleins son, Jody (som gick bort 2009).
Samtidigt hade Stones passat på att utnyttja sin katalog efter 1970talet som de ansåg vara bäst – mer om det senare. Oavsett vem som varit ansvarig, verkar en princip ha varit närvarande hela tiden: ge aldrig fansen allt de vill ha.
De två första stora samlingarna med hits, Big Hits (High Tide And Green Grass) och Through The Past, Darkly, var båda beundransvärda på sitt sätt. De 14 spåren på den brittiska utgåvan av Big Hits stoltserade med 11 singlar på A-sidan plus 3 USAsinglar. Detta var ett lockande paket, från fiskögelinsomslaget (och enda gången Bill Wyman står i centrum på ett skivomslag) och en broschyr fylld med glansiga fotografier i det utfällda konvolutet. För många fans var detta det ultimata Stones-plattan och det hängde kvar på topplistorna riktigt länge, då låtarna slets med kärlek på tonårsfester.
Through The Past, Darkly drog också fördel av ett iögonfallande omslag, med Technicolor-Stones som pressar ansiktena mot ett osynligt skyltfönster – och fotograferingen var faktiskt den sista gången alla fem av de ursprungliga Stonesmedlemmarna
FÖR MÅNGA FANS VAR BIG HITS … DEN ULTIMATA STONES-PLATTAN. DEN SLETS MED KÄRLEK PÅ TONÅRSFESTER.
var tillsammans. Tidiga kopior av albumet släpptes med omslaget i en åttkantig form och albumet fungerade även som en hyllning till den bortgångna Brian Jones, med en hälsning till honom: ”When this you see remember me …”. Det innehåller ett halvt dussin singlar som kompletteras av albumspår och en viktig tagning från Aftermath av ”Sittin’ On A Fence”, som tidigare bara var tillgänglig på det amerikanska samlingsalbumet Flowers, som dyker upp tillsammans med ”Ride On, Baby”, ytterligare gammalt material från Aftermath.
Mitt bland alla spännande Stones-singlar från åren 1964–66 (när gruppen släppte en ny hit med några månaders mellanrum) plus havet av b-sidor och kapade låtar hittar vi Great Missing Rolling Stones Album, som fångar dem i sin rufsiga, utsvävande ungdom. Det är kostymer och jättelika akustiska gitarrer, marockanska kuddar under franska ljuskronor, blandat med 60-talets under- och överklass i London. En tid då gruppen var hög på berömmelse och ännu inte hade fallit för de tyngre drogerna.
Aftermath kommer nära, men singlarna utan album speglar eran bättre: ”Play With Fire” och dess arvtagare som ”owns a block in St John’s Wood”, flickan som ”seen too much in too few years” i ”19th Nervous Breakdown”, patosen i ”Ruby Tuesday” (Keiths farväl till sin flickvän Linda Keith), den mörka stämningen i ”Paint It, Black”, ungkarlens stolligheter i ”Sittin’ On A Fence”, och komiska porträttet av groupies i ”Spider And The Fly”.
Samlingen som bäst representerar denna tid är Rolled Gold från 1975, som ursprungligen var fyra vinylsidor och 28 låtar, men som expanderades till 40 låtar på cd:n 2007. Den drar igång med Chuck Berrys ”Come On” och går över till den psykotiska ”Midnight Rambler”, som perfekt fångar känslan av att vara mitt i 1960-talet.
Under 1975 kom även Metamorphosis. Den består av en ohelig blandning av demos som skrevs av Jagger och Richards, men som var avsedda för andra artister på Loog Oldhams Immediate
Records – ”(Walkin’ Thru The) Sleepy City” spelades exempelvis in av Mighty Avengers. Dessa demos spelades sällan av Stones själva, utan av andra musiker (bland annat Jimmy Page). Tillsammans med dessa demos hittar vi material från Aftermath, Beggars Banquet, Sticky Fingers och Let It Bleed. Ingen av dessa låtar är särskilt minnesvärda, även om Wymans ”Downtown Suzie” har viss charm. Det var ursprungligen meningen att Wyman skulle stå för det samlade arbetet med albumet, som hade arbetstiteln ”Black Box”, men Klein krävde fler låtar från Jagger och Richards. Det släpptes samma dag som Stones gav ut sin egna best-of-samling på Rolling Stones Records (Made In The Shade) och den hemska Metamorphosis måste ha lämnat en extra bitter eftersmak i munnen på sina skapare.
Stones egen strategi med retrospektiv har inte varit visionär. De 10 låtarna på Made In The Shade var hämtade från deras fyra första album efter 1970, men bjöd inte på något tidigare ohört material. Sucking In The Seventies släpptes 1981 och anlände med det sämsta skivomslaget i gruppens karriär – bara tråkig typografi och inga fotografier. Det innehöll två livespår (ett tidigare ohört), en b-sida (”Everything’s Turning To Gold”) och ”If I Was A Dancer”, material från Emotional Rescue som är enkelt att glömma bort. Tre år senare samlade Rewind (1971–1984) ihop deras senare hits lite bättre (cd-skivan hade anlänt), men ersattes i sin tur av Jump Back: The Best Of The Rolling Stones 1993. Omslaget var återigen riktigt tråkigt – ett par udda stövlar verkade vara sammanfattningen av 23 års kreativitet – även om konvolutets intervjuer kring var och en av de 18 låtarna gjorde det hela mer intressant. Sekvenseringen, som den på Forty Licks, var dessutom tillfredsställande.
Gruppen gav även ut eget album med udda material i form av Rarities 1971–2003 som släpptes 2005, som släpptes via Starbucks såväl som skivbutiker. Det bjöd på ett glest utbud, 8 av de 16 låtarna var liveframträdanden (som om vi inte redan har tillräckligt med livealbum från Stones), sedan är det fyra studio b-sidor och tre remixar och ”If I Was A Dancer” (igen). Omslaget är från 1978, med Bill Wyman bortredigerad från fotografiet.
Sedan släpptes några cd-singelsamlingar. Singles Collection: The London Years släpptes 1989 och gjorde äntligen det uppenbara: det samlade alla gruppens originalsinglar på ett och samma ställe, inklusive b-sidor. Här saknades bara fyra sena b-sidor som ABKCO saknade rättigheter till. Singles 1963–1965 och Singles 1965–1967 som släpptes 2004 gjorde samma sak, men samlade varje singel i en cd-kopia av originalet: gulligt, men helt omöjligt för skivstället. Singles 1968–1971 som släpptes 2005 fullföljde samlingen med dvdmaterial och några sorgliga remixar av ”Sympathy For The Devil”.
Ett annat smart trick för den digitala eran kom i form av No Stone Unturned 2013: en nedladdningsbar tvåvolyms samling med hela återutgivningen av ABKCO-katalogen. Precis som med Beatles Past Masters är det en slags ultimat samling med allt övrigt material, inklusive 60-talets singlar och ep-låtar som aldrig kom med på något album, samt ett gäng singlar från det tidiga 1970-talet. Det finns bara tillgängligt genom att köpa hela 1963–1971-samlingen via Itunes, även om vissa låtar går att ladda ned individuellt.
Vidare till GRRR! – 50-årsjubileumets greatest hits-album med en gorilla på omslaget. Det släpptes i slutet av 2012 och är ett praktexempel på dagens kommersiella strategier som sträcker sig likt en hydra över flera plattformar. Det bör verkligen vara det slutgiltiga tillskottet till Stones stora singel-samling. Det finns tillgängligt (och vi är helt seriösa nu) i sex olika versioner, med antingen 40 låtar, 50 låtar eller 80 låtar. Vad gäller förpackningen finns det tillgängligt i de gamla vanliga cd-fodralen till 5-skivorsvinyler och bluray till musikfantastens guldgruva – en cd-box med bonusarna vinyl 7”, affisch, bok och vykort. Bortsett från inkluderandet av två nya låtar – inklusive hitsingeln ”Doom And Gloom” från 2012, finns det väldigt få överraskningar. Standardutgåvan ger en fin översikt av deras fantastiska singeldiskografi, från deras första singel ”Come On” från 1963 till ”One More Shot” som spelades in i augusti 2012. De flesta godbitarna sparades så klart till den maffiga versionen med 80 låtar, med bonusskivor av IBCdemos från 1963 och vinyl-ep:n av BBCspelningarna 1964.
Det finns alltså en enorm mängd produkter att välja mellan här, men kontentan är enkel: du kan inte alltid få det du vill, men ibland får du vad du behöver.