A BIGGER BANG

Åtta år senare kommer en lång klassiker.

Boom! Vem hade kunnat ana?

En sen, lång klassiker.

ÅTTA ÅR HADE passerat sedan Bridges To Babylon när ryktet om att bandet äntligen hade ett nytt album på gång började spridas. Hade världens främsta gubbrockband ett riktigt bra Stones-album kvar i sig? Det visade sig att svaret var ja.

När A Bigger Bang rockar (vilket det gör på större delen av spåren) rockar det hårt med mästare som njuter av sina fortfarande fantastiska förmågor. De går rakt på sak med öppningslåten ”Rough Justice”, med Richards och Watts i förarsätet. Charlies brutala beat skickar chockvågor genom högtalaren och ger Keith en djärv, oföränderlig grund att spela mot med sina sköna riff. Detta är ett beräknat försök att återbesöka partyvibbarna från ”Brown Sugar” som faktiskt fungerar, hela vägen ned till Micks ”I used to be your rooster/But now I’m just one of your cocks”.

Klippt ur samma grova tyg och laddad med den där patenterade attityden är ”Oh No, Not You Again”, som kanske är ännu starkare, och med ”Driving Too Fast” inkluderad kan albumet skryta med tre Stones-klassiker.

På ”Look What The Cat Dragged In” börjar de mixtra med saker och ting, och de tycks försöka imitera New York Dolls som imiterar Stones, något som får en förtjusande effekt. ”She Saw Me Coming” och ”Dangerous Beauty” passar in utmärkt i albumets pågående tempo.

Men enligt mig är den bästa låten på albumet ”Rain Fall Down”, som garanterat hade blivit en stor hit och så småningom räknas som en klassiker om den hade varit uppföljare till ”Miss You” eller ”Emotional Rescue”. Detta är den enda låten där de plockar fram en synt eller släpper in en programmerare i rummet, men dess beats integreras så skickligt med Watts tunga trummor att de fungerar likt en siluett och förstärker Charlies bidrag. Den rivaliseras av den Muddy Waters-liknande blueslåten ”Back Of My Hand”, där Jagger bjuder på ett så imponerande munspelande att man undrar var han dolt den talangen under alla dessa år.

Sammantaget är det ett välskrivet, väl utfört och oändligt lyssningsbart album från Stones, som hade varit ännu bättre om det inte vore för de oundvikliga misstagen. Albumtiteln känns slapp och ego, och saknar samma intrig som signaturtitlar som Beggars Banquet, Sticky

Fingers och Some Girls. I kombination med det överdrivna omslaget på de fyra huvudmedlemmarna lovar titelfrasen inget mer än ytterligare ett Stones-album vars medlemmar blivit äldre och som hintar om forna glansfyllda dagar, och inte den nya synen på livet det faktiskt representerar.

Den största missen på A Bigger Bang är det faktum att albumet helt enkelt är för jävla långt med sina 16 låtar på 64 minuter. Klassiska Stones-album (med Exile som ett anmärkningsvärt undantag) klockade vanligen in runt 45 minuter och en av fördelarna med den digitala eran är att vi har möjligheten att omprogrammera album enligt vårt eget tyckande, så det är vad jag har försökt göra här.

En låt med Keith som huvudsångare kommer att vara tillräckligt på min egen version av A Bigger Bang och ”Infamy” glider med diskret, medan ”This Place Is Empty” är en låt med massor av atmosfär, men ingen rörelse att tala om, så att ta bort den eliminerar en dipp i momentum. I samma anda är två Mick-ballader en för mycket och ”Streets Of Love” (även om den har en härlig falsetto-refräng) slår mig som

alltför mjuk jämfört med den för övrigt tuffa vibben på A Bigger Bang. Det känns som att låten hör hemma på ett annat album – specifikt ett Jagger soloalbum, där den hade till och med hade stått ut.

I kontrast är ”Biggest Mistake” ingen ”Moonlight Mile” eller ”Memory Motel”, utan är så allvarlig som Mick blir på det här albumet med en liten gnutta Gram Parsons, så den behåller jag. Och även om jag vanligtvis är okej med Micks politiska inslag kändes ”Sweet Neo-Con” utdaterad redan på den tiden. Den sista låten jag skulle ta bort är ”It Won’t Take Long”, som är mörk och olycklig – och lite tråkig.

Det som återstår är ett kanonalbum på 12 låtar med en speltid på 47 minuter – en rejäl uppgradering för din lyssnarupplevelse och ditt stora rocknöje. Jag har testat mitt omprogrammerade album (som jag döpte om till Lost Weekend – en fras som dyker upp i ”Look What The Cat Dragged In”) för att hedra albumets fiffiga sätt att ompröva klichéer – och det är helt fantastiskt.

Även om de gamla krigarnas återkomst resulterade i starka recensioner hade dagarna då ett nytt Stones-album kunde få världen att sluta snurra runt sin axel för länge passerat, och albumet glömdes snart bort.

Detta är bandets nuvarande situation: de anses vara irrelevanta som skivmakare även av sina egna fans. Utgivningen av remastern av Exile On Main Street 2010 blev en mycket större grej än utgivningen av A Bigger Bang.

Stones förblir giganter live, speciellt nu när nästa världsturné verkligen kan markera slutet på resan. Att göra ett nytt album vid denna tidpunkt skulle innebära mer besvär än det är värt, men jag hade blivit förvånad om de inte gjorde minst ett försök till, mest på grund av stolthet – vilket helt klart var impulsen som drog igång arbetet med denna sena milstolpe i deras karriär.

Stones står dock inför en ännu större utmaning. En gång i tiden verkade det nämligen helt absurt att föreställa sig ett rockband som bestod av femtioåringar, men nu finns det en faktiskt en reell möjlighet att Mick, Keith och Charlie fortfarande kommer att hålla igång när de är åttioåringar.