BRIDGES TO BABYLON
Friktion igen när Mick försöker modernisera Stones.
Lägren delar sig igen, när Mick försöker sig på
ytterligare en modernisering.
EFTER DET RELATIVT lugna skapandet av Voodoo Lounge, där Mick Jagger och Keith Richards kom överens i studion, väckte Bridges To Babylon gamla gräl igen. Även om det är sannolikt att gitarristen föredrog den solida och pålitliga producenten Don Was, som fokuserade på grunderna och som arbetat med dem på det tidigare albumet, tyckte förmodligen sångaren inte om att hans mer äventyrliga låtidéer lades åt sidan och var fast bestämd att det nya albumet skulle bli åtminstone en tillfällig upptäcktsresa.
I själva verket övervägde Jagger ett soloalbum – ivrig att undersöka vad han ansåg som ett mer ungdomligt teknikdrivet sound som välkomnade sampling med öppna armar – något som var långt ifrån den jammande spontaniteten som Richards och Ronnie Wood föredrog. Han övertalades dock att arbeta med gruppen efter en demokratisk omröstning som han tydligen förlorade två-mot-en. Dessa röster kom från gitarristerna, medan Charlie Watts valde att avstå. Efter det gick Jagger med på komma till studion, på några villkor. Was skulle bli kvar under arbetet, fast i en mer rådgivande roll, samtidigt som vad som skulle vara de lite hippare producenterna The Dust Brothers och Danny Saber rekryterades för att leda bandet in mot 2000-talet.
Resultatet blev en disparat samling låtar, lite som en klippbok med skisser från olika projekt, men precis tillräckligt med delat dna för att övertyga lyssnaren att det faktiskt är ett fullfjädrat Stones-album. En snabb titt på krediteringarna tyder dock på ett odjur med många huvuden högst upp i pyramiden. Nio olika basister finns listade och till och med den annars starkt defensiva Watts mjuknade och gick med på att veteranen Jim Keltner skulle få vikariera för honom under ett par inspelningar.
Albumets 13 låtar blev klara på bara fyra månader, något som är en anmärkningsvärt kort period jämfört med gruppens tidigare utgivningar. Det snabba arbetstempot hade dock inte särskilt mycket att göra med en harmonisk och produktiv miljö, utan var snarare en önskan från huvudaktörerna att få jobbet gjort så snabbt som möjligt, så att de kunde återgå till de roligare aspekterna av sina liv. Även om det stundvis påminner en om att Rolling Stones är en rockkraft att räkna med, överskuggas dessa stunder av halvhjärtade låtar formade i kompromiss.
Jaggers flirtar med ny teknik är utan tvekan där albumet tar sina underliga vändningar. Han må ha varit ett stort fan av The Dust Brothers arbete på Becks Odelay i synnerhet, men hans eget försök på liknande musik får både trumloopar och mixingbord att kännas lite som en pappa på ett bröllopsdisco. ”Might As Well Get Juiced” hade kunnat vara en mäktig blueslåt, men går förlorad i ett hav av syntar och bearbetad sång. Brödernas influenser blir ännu tydligare på soulrap-låten ”Saint Of Me” och det tunga spåret ”Anybody Seen My Baby”.
När Richards dotter Angela lyssnade på en grov mix av ”Anybody Seen My Baby” gjorde hon sin pappa medveten om det faktum att refrängen har slående likheter med K.D Langs hit ”Constant Craving” från 1992 – en låt Keith hävdade att han aldrig hade hört. Men eftersom bandet ville undvika alla eventuella juridiska problem som skulle kunna försena utgivningen av albumet,
och därmed påverka den obligatoriska följande världsturnén, bestämde sig bandet för att ge både Lang och hennes medskrivare Ben Mink lika mycket ära för kompositionen. Det kanske inte var den kontakten med en yngre publik som Jagger hade hoppats på, men låten blev ändå en av de mest spelade på amerikansk radio det året.
Richards visade sitt missnöje över Jaggers kampanj för att få större inflytande i kontrollrummet genom att komma med ett motkrav: han ville att den efterfrågade Bob Fraboni (vars tidigare arbetsgivare inkluderade Bob Dylan, The Band och Eric Clapton) skulle arbeta på en av hans låtar. Något som är ovanligt för ett Stones-album är att Keith stod för huvudsången på tre låtar. Pop-reggae-swing-låten ”You Don’t Have To Mean It” passerar förbi nästan obemärkt, men den långsamma blueslåten ”Thief In The Night” bjuder på ett behagligt och lakoniskt mumlande, medan ”How Can I Stop” får en ett minnas den djupa soulmusiken från Solomon Burke. Med tanke på att de sistnämnda låtarna är placerade i slutet av albumet är det svårt att inte få intrycket av att Jagger redan hade dragit från studion vid det laget och gått ombord på ett privatplan för att åka till någon arena för att se en cricketmatch.
Trots alla justeringar till mallen och dispyteldande omläggningar lyckas Stones ändå leverera ett äkta rockalbum utan något nonsens. Den inledande låten ”Flip The Switch” påminner om det härliga soundet från Exile On Main St, medan den aggressiva ”Gunface” dunkar genom högtalarna likt en livefavorit från Led Zeppelin. Enligt vissa fans är detta alltid där gruppen kommer att glänsa som mest, där deras självförtroende, kamratskap och medfödda musikaliska talanger överskuggar alla nyckfulla omvägar, men Jaggers bräckliga sida i ”Already Over Me” förtjänar också att lyftas lite extra, en simpel ballad som sträcker sig tillbaka till ”Fool To Cry” eller ”Angie”.
I slutändan är Bridges To Babylon en lika blandad lyssnarupplevelse som den verkar ha varit att skapa. Den skulle dröja ytterligare åtta år innan Stones samlades igen för att skapa A Bigger Bang, vilket är deras längsta uppehåll någonsin mellan album.