DIRTY WORK

Ett band i krig gör rock utan roll …

Mick jobbar dagskiftet, medan Keith och Ron kommer

ut på natten. Den här gången är det fullt krig.

INGENTING på Rolling Stones 18:e studioalbum är riktigt lika elegant som sättet det avslutas på. Det hemliga 11:e spåret är en instrumentell pianolåt, med 33 sekunder av Big Bill Broonzys ”Key To The Highway”. Det är promenadblues som påminner både om gamla goda tider och förväntan inför vad som komma skall. Efter de föregående 10 spåren av 1980-tals retrodunder låter den nästan antik, något som visar sig vara väldigt givande. Den spelas av Ian Stewart, bandets första keyboardspelare, som gick bort kort efter att albumet blev färdigt. Det känns som en påminnelse om allt det Rolling Stones en gång var – och inte längre är.

Låten avslutar albumet som heter Dirty Work, men med tanke på dess aggressiva känsla och giftiga bakgrundshistoria borde det nästan ha döpts till Dirty Laundry. Större delarna av albumet är skrivet av Keith Richards och Ron Wood, medan Mick Jagger fokuserade på sitt debutsoloalbum, She’s The Boss. Så albumet skapades inte genom något tajt samarbete – och det är inte heller jättetrevligt att lyssna på. Låtarna är fulla av våld, både i musik och text. Gitarrerna river, sångaren skränar. Den andra låten heter ”Fight”. Det var under inspelningarna av Dirty Work som Charlie Watts slog till Mick Jagger och som Keith Richards började kalla honom för Brenda.

Till och med de fans som inte är särskilt insatta i bandet känner till de något motsatta rollerna som Jagger och Richards har i Rolling Stones: Jagger är nytänkaren och Richards är glödens väktare. På Dirty Works drogs emellertid dessa roller till karikatyrmässiga extremer: mot producenten Steve Lillywhites retroproduktion verkade det nästan som att Jaggers överdrivet grova sång var ett försök att betona hans fortsatta virilitet och relevans. Samtidigt använde Keith och Ron Wood sig av sina riff för att markera sitt territorium.

Precis halvvägs genom albumet, den 13 juli 1985, fick världens musikfans se hur allvarligt krisläget Rolling Stones befann sig i var. Bandet spelade nämligen inte tillsammans på Live Aid, utan bandets medlemmar medverkade istället vid två separata tillfällen. Mick Jagger sjöng ”It’s Only Rock’n’Roll” med Tina Turner, så bra som en man kan göra iklädd gröna tajts och gul kavaj. Keith Richards och Ron Wood dök upp kort därefter, i sällskap med Bob Dylan. Idag är vi privilegierade nog att känna till låtarna det var tänkt att de skulle spela, även om Ron och Keith uppenbarligen valde att inte göra det då. När musikvärlden gick samman för en god sak visade Rolling Stones tv-publiken hur djup sprickan i bandet verkligen var. Otroligt nog hade de fått Live Aid att handla om dem.

Så varifrån kom denna plötsliga fientlighet? Rötterna tycktes ligga i något så vardagligt som bandets nya skivkontrakt och brytningen med ett gammalt bolag. När Rolling Stones tecknade med Columbia började de avveckla Rolling Stones Records och deras anställda som tidigare hade jobbat för ett gemensamt mål delades nu i två olika läger: de arbetade antingen för Keith eller för Mick, men representerade aldrig de två. Inte nog med det, Columbia uppmuntrade aktivt Mick Jaggers ambitioner för en solokarriär, ett beslut som i efterhand inte känns särskilt förståndigt.

Allt detta hade varit helt irrelevant om dispyterna hade hanterats bortom texterna. Dirty Work är dock ett resultat av ett väldigt splittrat band. Den första singeln, covern av Bob & Earl’s ”Harlem Shuffle”, är riktigt skön – men covers av låtar var väl ändå något bandet hade lämnat bakom sig samtidigt som de slutade pissa på garageväggar? Två trummisar hoppade in för Charlie Watts. Keiths reggaecover ”Too Rude” låter lite som UB40. Över hälften av det återstående materialet har sitt ursprung i Richards och Woods spelningar på Pathe Studios i Paris och är gitarrmusik i sin mest orubbliga form. Det finns en hel del rock på Dirty Work, men inte jättemycket rock’n’roll.

Det blir aldrig tydligare än på öppningsspåret

”One Hit (To The Body)”. Ronnie Woods akustiska intro bygger upp till ett episkt, våldsamt riff som påminner mer om Neil Young än Keith Richards. I själva verket är det ingen av dem – av alla människor är det Jimmy Page, som också tillhandahåller de spektakulära, varierande gitarrsolona. Charlie Watts håller ihop det hela med ett tungt fyrataktsbeat, men trots det skapas en känsla som håller i sig genom hela albumet – att vi lyssnar på olika delar av Rolling Stones, fast utan magin som förenar dem.

Under hela denna kamp mellan grundprinciper och förnyande visar ingen av dem några tecken på att ge sig. ”Fight” (”Got to get into a fight/I can’t get out of it…”) är en hemsk rocklåt, som lämnar plats åt ”Winning Ugly” – en poplåt som du antagligen inte hade gissat att Rolling Stones låg bakom, och som förmodligen blir bättre tack vare det. ”Back To Zero” bjuder på en annan Stones-klassiker, i form av funkvamp, den här gången med inslag av synth. Själva titelspåret ”Dirty Work” visar upp fint samspel mellan Woods och Richards, och är nog enda gången på albumet det låter som att musikerna faktiskt spelar i samma rum som varandra.

Även om vi inte hade vetat att sessionerna vid

RPM Studios New York var uppdelade i olika skift, där Jagger jobbade fram till midnatt och Wood/Richards fram till gryningen, talar strukturen på albumet om separation. Den främre delen är laddad med singlarna och de mer tydliga inslagen av modernitet. De sista två spåren, som vi kan kalla för Keiths hörn, går tillbaka till två tidigare inkarnationer av Stonesmusik. ”Had It With You” är typisk Chuck Berryrock’n’roll från 1964, medan ”Sleep Tonight” (som Keith sjunger på) är en tolkning av gospelballaden från 1971–1973. Det finns en del bekanta detaljer: kvinnliga körsångare, reggae, funk, lite simpel rock’n’roll. Alla de rätta noterna, men nödvändigtvis inte (som Eric Morecambe beskriv sitt pianospelande för André Previn) i rätt ordning.

Det skulle såklart komma fler Stones-album, och vid 1989 hade Jagger och Richards nått en mer ömsesidig förståelse för varandra och hade omförhandlat sina besöksrättigheter till Rolling Stones. Dirty Works hade dock bevisat att bandet inte kunde fortsätta arbeta tillsammans med samma förväntningar som tidigare. Framför allt var det ett bevis på att man inte behöver vara gift för att ha en rörig och väldigt offentlig skilsmässa.