Ma­ry Kel­ly: en skän­dad kropp

EN KI­RURG SKUL­LE LÄM­NAT ETT ORD­NAT LIK, ÄVEN OM HAN VAR GA­LEN

Världens Största Brottsmysterier - - Jack The Ripper -

En ny te­o­ri ser da­gens ljus

Idén om att det fanns en kopp­ling mel­lan Whi­te­cha­pel-mor­den och en sin­nes­sjuk lä­ka­re har flo­re­rat än­da se­dan num­mer två av de fem mest upp­märk­sam­ma­de mor­den upp­da­ga­des. Dok­tor Ge­or­ge Bags­ter Phillips, rätts­lä­ka­re vid Whi­te­cha­pel-po­li­sens av­del­ning H, an­tog att gär­nings­man­nen ha­de kun­ska­per om ana­to­mi. Då blev frå­gan: ”Om han för­stod sig på ana­to­mi, ha­de han då ock­så kun­ska­per i ki­rur­gi?” Han stu­de­ra­de An­nie Chap­mans sår och la­de mär­ke till hur or­ga­nen ha­de sku­rits ut. Han tog sär­skild no­tis om snit­ty­tor­na och skär­me­to­der, och blev lätt im­po­ne­rad: ”Tit­tar man när­ma­re på hur or­ga­nen har ta­gits ut är det tyd­ligt mör­da­ren för­stod sig på ana­to­mi. Kniven som an­vän­des var ing­en van­lig kniv, ut­an på­min­ner mer om en li­ten am­pu­ta­tions­kniv el­ler skarp­sli­pad slakt­kniv, smal och tunn med ett blad på mel­lan 15 och 20 cen­ti­me­ter.”

Ef­ter ob­duk­tio­nen av Cat­he­ri­ne Ed­do­wes skrev po­lis­in­spek­tör Swan­son en rap­port med för­slag på oli­ka yr­kes­grup­per som kun­de speg­la mör­da­rens kun­ska­per: ”De me­di­cins­ka be­vi­sen pe­kar på att mor­det kan ha ut­förts av en jä­ga­re, slak­ta­re/styc­ka­re, ki­rur­gistu­dent el­ler en kva­li­fi­ce­rad ki­rurg.” Det en­da som sak­na­des på den lis­tan var väl ba­ga­re och tänd­sticksma­ka­re ...

Hu­vud­an­led­ning­en till att bil­den av Jack som en ”ga­len lä­ka­re” blev så populär var just att han av­lägs­na­de kropps­de­lar, och mås­te ha gjort det i lju­sets has­tig­het. På Whi­te­cha­pel Ro­ad lig­ger ock­så Royal Lon­don Hospi­tal där mäng­der av lä­ka­re, me­di­cinstu­den­ter och and­ra som var duk­ti­ga med kniv höll till. Där­för är det in­te helt svårt att tän­ka sig att Jack ha­de kopp­ling­ar till sjuk­hu­set, kanske äg­na­de han da­gar­na åt att ta hand om sår och trös­ta pa­ti­en­ter.

Om vi tit­tar på samt­li­ga be­vis; brotts­platt­s­un­der­sök­ning­ar­na, ob­duk­tions­rap­por­ter­na och döds­at­tes­ter­na – ta­lar de för el­ler emot att Jack var en sin­nes­sjuk lä­ka­re?

Även om vi kan och bör ut­gå från att gär­nings­man­nen ha­de vis­sa kun­ska­per i ana­to­mi är det ing­et som ty­der på att han var or­dent­ligt ut­bil­dad i äm­net. Tvärtom. Angrep­pens våld­sam­ma ka­rak­tär och hur lem­läst­ning­en gjor­des ta­lar sna­ra­re för att vi har att gö­ra med en sin­nes­sjuk man med en bra kniv­sam­ling. Han mås­te ock­så ha va­rit mo­dig (el­ler dum­dris­tig) nog att vil­ja an­fal­la kvin­nor på starkt tra­fi­ke­ra­de ga­tor, och dess­utom plund­ra li­ken på trofé­er.

Jack kan helt en­kelt ha lärt sig om män­ni­sko­krop­pen me­dan han mör­da­de. Då­den blev allt mer bru­ta­la och vål­det kul­mi­ne­ra­de i mor­det på Ma­ry Kel­ly. Ma­ry Kel­ly räk­nas som det sista av de fem mest upp­märk­sam­ma­de offren. Ef­ter hen­nes död ha­de Jack dess­utom möj­lig­he­ten att till­bringa fle­ra tim­mar med hen­nes dö­da kropp.

Fran­cis Camps, ex­pert i pa­to­lo­gi och se­na­re sak­kun­nig i fal­let med de tio mor­den på Ril­ling­ton Pla­ce 10, ut­ta­la­de sig be­stämt om att Jack the Rip­per in­te kun­de han­te­ra en kniv: ”Det här är in­te en pro­fes­sio­nell ki­rurgs verk. Om en ki­rurg ha­de ope­re­rat på det här sät­tet ha­de han ome­del­bart bli­vit ut­kas­tad ur lä­kar­sam­fun­det”.

Dok­tor Tho­mas Bond, en an­nan me­di­cinsk auk­to­ri­tet i det vik­to­ri­ans­ka sam­häl­let, grans­ka­de be­vis­ma­te­ri­a­let och höll med om att det in­te fanns någ­ra kopp­ling­ar till lä­ka­ryr­ket. Fle­ra av hans kol­le­gor höll in­te med men även om Bond miss­tog sig på fle­ra punk­ter (till ex­em­pel var Ma­ry Kel­ly in­te na­ken när hon hit­ta­des) väg­de hans ut­lå­tan­de tungt. Han var in­te ba­ra en upp­blåst snobb som satt i sitt el­fen­bens­torn och vräk­te ur sig pseu­do­ve­ten­skap över si­na fat­ti­ga och mind­re kunniga un­der­så­tar i Wi­te­cha­pel. Nej, Bond viss­te vad han gjor­de och han blev en av de första i värl­den att ska­pa en gär­nings­man­na­pro­fil på Jack the Rip­per.

Bond bör­ja­de ar­be­ta med fal­let ett par vec­kor in­nan Kel­ly­mor­det på Mil­ler's Court, den 8 no­vem­ber 1888. Det­ta ef­ter di­rek­ta or­der från po­lis­che­fen Ro­bert An­der­son. Dok­tor Bond kom fram till att Jack mås­te va­ra en ”kall och orädd man”, men att han sak­na­de ex­pert­kun­ska­per: ”Var­je fall vi­sar att lem­läst­ning­ar­na har ut­förts av en per­son ut­an ve­ten­skap­lig el­ler ana­to­misk kun­skap. En­ligt mig är han in­te ens kva­li­fi­ce­rad nog att ar­be­ta som slak­ta­re el­ler lik­nan­de där man han­te­rar och skär i dö­da djur­krop­par.”

Dok­tor Phillips an­såg där­e­mot att Jack viss­te vad han höll på med. ”Det finns myc­ket som ty­der på det. Mitt be­stäm­da in­tryck är att mör­da­rens kom­pe­tens in­te märks för att han var tvung­en att ar­be­ta snabbt.”

Dok­tor Brown, som un­der­sök­te Cat­he­ri­ne Ed­do­wes ef­ter hen­nes död, trod­de ock­så att mör­da­ren var duk­tig på ana­to­mi (trots att bå­de ansikte och kropp var helt för­stör­da), men vil­le in­te dra det så långt att kal­la det ki­rur­gisk kom­pe­tens. Han an­såg att styc­ka­re ha­de kun­nat gö­ra det som Jack gjor­de. Brown trod­de att Ed­do­wes nju­re av­lägs­nats med vil­je, men hans kol­le­gor var in­te li­ka säk­ra. Dok­tor Se­que­ra, som ock­så var på plats un­der ob­duk­tio­nen, blev in­ter­vju­ad av tid­ning­en Star och fick frå­gan om gär­nings­man­nen var ex­pert på om­rå­det: ”Nej, han är in­te spe­ci­a­list, men han är in­te helt ovan vid att han­te­ra en kniv”, var sva­ret.

Profil av en gal­ning

Jack the Rip­per var en fan­tom. En gast ut­an ansikte. Han kan ha va­rit vem som helst. Vi vet näs­tan ingen­ting om ho­nom som per­son. Det vi med stor sä­ker­het vet är att han in­te var en

vi med stor sä­ker­het vet är att han in­te var en så­dan man som spen­de­ra­de nät­ter­na på tarv­li­ga pen­sio­nat

ar­be­tar­klass­man som jobbade hårt i fa­bri­ken och spen­de­ra­de kväl­lar­na på tarv­li­ga pen­sio­nat. Han kom in­te från det sam­hälls­skik­tet.

Jack the Rip­per kun­de kom­ma och gå ut­an att dra till sig sär­skilt myc­ket upp­märk­sam­het från fa­milj el­ler gran­nar (han ha­de off­rens blod på si­na hän­der och klä­der). Han var på jakt ef­ter mid­natt och ba­ra på hel­ger­na och un­der hög­ti­der. Det ta­lar för att han jobbade på nor­ma­la ar­bets­ti­der, från måndag till fredag och be­gick mord på fri­ti­den. Med tan­ke på va­let av brotts­plat­ser och hans för­må­ga att rö­ra sig runt i Whi­te­cha­pel ut­an att bli upp­täckt, ty­der myc­ket på att han ha­de bott länge i di­strik­tet. Han spe­la­de ett högt spel, men var ex­pert på att gar­de­ra sig och lyc­ka­des vin­na var­je gång.

Hur många gång­er gick han för­bi po­li­ser på patrull som in­te tog nå­gon no­tis om ho­nom? Blev han för­hörd av polisen un­der de nog­gran­na och grund­li­ga ef­ter­forsk­ning­ar­na och dörr-till-dörr-ut­fråg­ning­ar­na? Tro­li­gen la­de han mär­ke till all upp­stån­del­se i pressen och val­de att åter­vän­da till brotts­plat­ser­na för att åter­upp­le­va si­na ti­di­ga­re tri­um­fer. Se­ri­e­mör­da­re nju­ter av att kun­na or­sa­ka pro­blem och se­dan spe­la rol­len som in­dig­ne­rad och upp­rörd sam­hälls­med­bor­ga­re: ”Vem kan ha gjort nå­got så fruk­tans­värt? Det är hemskt!”

Det pro­du­ce­ra­des en tv-do­ku­men­tär in­för 100-års­ju­bi­le­et av Whi­te­cha­pel-mor­den där pro­fi­le­rings­ex­per­ten John Douglas från FBI:S Be­ha­viou­ral Sci­ences Unit tog sig an Jack the Rip­per. Trots att han upp­fat­ta­de det som att Jack mås­te ha haft ”viss

ana­to­misk kun­skap”, så fanns det i hans ögon ing­en an­led­ning att slå fast att mör­da­ren var me­di­cinstu­dent el­ler ki­rurg. Or­ga­nen togs ut un­der den ri­tu­el­la de­len av mor­den. Or­sa­ken är in­te klar, men det är van­ligt att se­ri­e­mör­da­re tar med sig trofé­er el­ler sou­ve­ni­rer från si­na of­fer. Om ”Från Hel­ve­tet”-bre­vet och de­len av den nju­re som skic­ka­des till med­bor­gar­gar­dets le­da­re Ge­or­ge Lusk var au­ten­tis­ka, så var Jack tro­li­gen kan­ni­bal. ”I send you half the Kid­ne I took from one wo­men prasar­ved it for you. Tot­her pie­ce I fri­ed and ate it was ve­ry ni­se.” Över­satt: ”Jag har skic­kat ena hal­van av den nju­re jag tog från en kvin­na spa­ra­de den åt dig. And­ra hal­van stek­te jag och åt upp den var väl­digt god.”

Så gick han till an­grepp

Whi­te­cha­pel var på drott­ning Victo­ri­as tid fullt av liv bå­de natt och dag. Det låg värds­hus i var­je ga­tu­hörn, som ha­de öp­pet dyg­net runt. Vagns­kus­kar och för­säl­ja­re vid mark­nads­bo­dar­na var up­pe långt fö­re da­gens första ljus. Me­dan de gjor­de sig re­do för en ny dag av pru­tan­de och väg­ning av va­ror var det dags för and­ra att vän­da hemåt från tor­gen i hu­vud­sta­den och Es­sex med ut­sål­da la­ger. Jack kan ha till­bring­at kväl­lar­na på nå­gon av de lo­ka­la pu­bar­na, pre­cis som hans of­fer bru­ka­de gö­ra. Kanske en öl för att fuk­ta stru­pen. Li­te stark­sprit för att byg­ga upp mo­det. Han kan ha sut­tit där, dis­kret spe­jan­de i den svagt be­lys­ta lo­ka­len. Han kan ha valt ut kvin­nor­na som skul­le bli hans näs­ta of­fer.

Han dem, träff ade mör­da­de dem och lät de lem­läs­ta­de krop­par­na lig­ga tills nå­gon hit­ta­de dem

Det en­da vi med sä­ker­het vet är att han möt­te kvin­nor­na, mör­da­de dem och lät de skän­da­de krop­par­na lig­ga tills nå­gon hit­ta­de dem. Tre av de ”ka­no­nis­ka fem” offren hit­ta­des av ar­be­ta­re som var på väg till el­ler från job­bet. Ma­ry Kel­ly hit­ta­des av hy­res­in­dri­va­ren Tho­mas Bowy­er, me­dan po­lis­kon­sta­pel Ed­ward Watkins fann Cat­he­ri­ne Ed­do­wes lik.

Jack be­höv­de in­te an­stränga sig för att hit­ta si­na fa­vo­ri­tof­fer – pro­sti­tu­e­ra­de kvin­nor. De fanns över­allt. De när­ma­de sig an­tag­li­gen ho­nom först. Stän­digt be­ru­sa­de och med kon­stant be­hov av peng­ar var de vil­li­ga att gå till mör­ka grän­der el­ler sjas­ki­ga pen­sio­nat­säng­ar för att tjä­na sitt up­pe­häl­le. Det fak­tum att Jack the Rip­per här­ja­de i stads­de­len fick in­te gå ut över af­fä­rer­na, nå­got som sä­ger myc­ket om de här kvin­nor­nas de­spe­ra­ta si­tu­a­tion.

Jack kan myc­ket väl ha fram­stått som snäll och char­mig i mö­tet med de här kvin­nor­na, som sä­kert in­te var så va­na vid ett sånt be­mö­tan­de. Ge­or­ge Hutchin­son, ett vitt­ne som upp­gav sig va­ra en vän till Kel­ly, kan ha be­vitt­nat hur mör­da­ren när­ma­de sig si­na of­fer. Hutchin­son be­rät­ta­de för po­lis­in­spek­tör Ab­ber­li­ne om en gent­le­man som en­ligt ho­nom träf­fa­de Kel­ly på Th­rawl Stre­et ba­ra någ­ra tim­mar fö­re hen­nes död: Den väl­kläd­da man­nen ska ha rört vid hen­nes ax­el, de ut­väx­la­de någ­ra ord och le­en­den och sat­te se­dan kur­sen mot hen­nes rum på Mil­ler's Court. Hutchin­son hör­de man­nen sä­ga: ”Du kom­mer att kla­ra det fint, för vad har jag sagt?” Då Hutchin­son pas­se­ra­de ska man­nen ha sänkt hu­vu­det, som för att und­vi­ka att bli igen­känd, och gav ho­nom en sur blick. Ab­ber­li­ne me­na­de att vitt­nes­må­let var tro­vär­digt, men se­na­re rip­per-fors­ka­re är be­tyd­ligt mer skep­tis­ka till be­rät­tel­sens san­nings­grad.

Var­je mord var ett blixtan­grepp, me­nar FBI:S John Douglas. Mör­da­ren slog till så snabbt att off­ret ald­rig ha­de nå­gon chans. Fö­re­ställ dig ett över­ras­kan­de an­grepp från en vit­haj – skräm­man­de och kraft­fullt. Offren ha­de an­tag­li­gen druc­kit el­ler ta­git dro­ger. Ing­en av dem skul­le haft en chans att käm­pa emot. Jack val­de de hjälp­lö­sa offren. Ing­en hör­de de­ras rop på hjälp och det var omöj­ligt att slå tillbaka. Ef­ter att offren ha­de dött la­de Jack ned dem på ga­tan och sat­te igång med si­na bi­sar­ra hand­ling­ar ...

I fal­let med Eli­za­beth Stri­de släng­des off­ret i bac­ken med stor kraft, och se­dan skars hal­sen upp. Det är vik­tigt att näm­na att en del tviv­lar på att det här mor­det be­gicks av Jack då hon in­te kväv­des till döds.

Ma­ry Ann Nichols ha­de all­var­li­ga ska­dor på hu­den i an­sik­tet. Två blå­mär­ken sträck­te ut sig på bå­da si­dor om un­der­kä­ken. Dok­tor Re­es Ralph Llewel­lyn som gjor­de ob­duk­tio­nen an­såg att de be­rod­de på tryckska­dor. Lik­nan­de ska­dor hit­ta­des på An­nie Chap­mans kropp, med färs­ka blöd­ning­ar på ned­re de­len av kä­ken, hu­vu­det, nac­ken och på kin­der­na. Dok­tor Philips an­såg att hon i al­la fall i viss ut­sträck­ning ha­de bli­vit strypt. Chap­mans tunga var svul­len och ha­de tryckts fram­åt, nå­got som för­stärk­te te­o­rin om stryp­ning yt­ter­li­ga­re.

Av al­la de mord som Jack the Rip­per stod bakom är mor­det på Cat­he­ri­ne Ed­do­wes det mest do­ku­men­te­ra­de. Trots att dok­tor Brown kom­mit fram till att så­ret i hal­sen gjor­des med en 15-20 cen­ti­me­ter lång kniv, ta­la­de de små mäng­der­na blod och bris­ten på för­svars­re­la­te­ra­de ska­dor för att hon kväv­des till döds. In­te hel­ler Ed­do­wes ha­de någ­ra vitt­nen som hört skrik el­ler rop på hjälp. En vakt­mäs­ta­re som stä­da­de gol­vet i en bygg­nad pre­cis in­vid brotts­plat­sen be­rät­ta­de för polisen att han in­te ha­de hört nå­got kons­tigt un­der mord­nat­ten.

Om Cat­he­ri­ne Ed­do­wes ha­de dött av ett kniv­hugg ha­de blo­det spru­tat ut i pul­se­ran­de strå­lar och fär­gat fram­si­dan av hen­nes klä­der rö­da. Istäl­let rann blo­det ut ur hal­sen, ned på den lu­tan­de trot­to­a­ren och in i klän­nings­li­vet på ryg­gen.

M.ys­te­ri­et med mord­vap­net

Vad för slags kniv an­vän­de Jack the Rip­per? Ingen­ting i rap­por­ter­na ta­lar för att han har an­vänt någ­ra fak­tis­ka me­di­cins­ka verk­tyg, ba­ra skar­pa kni­var som an­vän­des med or­dent­lig kraft och en vil­ja att or­sa­ka stor ska­da. Det är tro­ligt att Jack an­vän­de oli­ka va­pen för mor­den, och han kan en­kelt ha köpt al­la möj­li­ga sor­ters va­pen från han­dels­bo­dar­na som stod ut­pla­ce­ra­de längst med he­la Lon­dons öst­ra si­da.

Det en­da spå­ret vi vet att Jack the Rip­per läm­na­de ef­ter sig var en bit av Cat­he­ri­ne Ed­do­wes för­klä­de. Tyg­bi­ten, som var ned­fläc­kad av blod och av­fö­ring, hit­ta­des av kon­sta­pel Al­fred Long i hal­len till Wen­tworth Mo­del Dwel­lings nr. 108-119 på Goul­ston Stre­et vid Whi­te­cha­pel High Stre­et, 30 sep­tem­ber kloc­kan 02:55. På mur­väg­gen vid platsen där tyg­bi­ten hit­ta­des ha­de nå­gon skri­vit: ”The Juwes are The men That Will not Be Bla­med for not­hing.” Över­satt: ”Ju­dar är män­ni­skor som in­te får skul­den för nå­got.” Med­de­lan­det med de di­rek­ta re­fe­ren­ser­na till Jack the Rip­per har ald­rig fått en or­dent­lig för­kla­ring. Skrevs den an­ti­se­mi­tis­ka graf­fit­tin av en lo­kal ju­de­ha­ta­re som vil­le att den re­dan spän­da si­tu­a­tio­nen skul­le le­da till en hat­storm mot ju­dar? El­ler var det själ­vas­te Jack som skrev med­de­lan­det för att re­ta polisen och läg­ga ska­pa än­nu mer för­vir­ring och oro på sta­dens ga­tor?

Man skul­le tro att ex­per­ter­na in­om ana­to­mi och me­di­cin skul­le kän­na igen mär­ken från red­skap som de an­vän­der var­je dag, och där­för kun­na ge en för­kla­ring till vil­ket mord­va­pen Jack fö­re­drog. Det gjor­de de in­te. Dr. Brown nämn­de ba­ra att vapnet var ”en vass kniv” som mås­te ha va­rit ”minst 15 cen­ti­me­ter lång”. Ef­ter mor­det på Mart­ha Tabram - ett möj­ligt Rip­per-of­fer - kom en ny hy­po­tes om att mord­vap­net var en ba­jo­nett. Vis­sa me­na­de att det kun­de va­ra en fick­kniv, me­dan and­ra be­skrev mord­vap­net som en ”kniv med kraf­tig egg”. Ob­du­cen­ten i fal­let med Ma­ry Ann Nichols, dr. Llewel­lyn, häv­da­de att även en mått­ligt skarp kniv kun­de or­sa­ka ska­dor­na. Dr. Phillips sa att vapnet i Ann Chap­man-fal­let var okänt för en ki­rurg.

Det är myc­ket tro­ligt att Jack byt­te va­pen mel­lan mor­den

In­äl­vor Med hjälp av två re­na snitt i bu­ken kan en ki­rurg ska­pa två hud­kan­ter och en­kelt få till­gång till de fles­ta av Ma­rys in­re or­gan. En ki­rurg ha­de ska­pat ett stort och ord­nat tom­rum i krop­pen. Med hjälp av ett skjut­mått el­ler lik­nan­de kun­de...

Två jäm­na, cir­ku­lä­ra snitts med skal­pell var allt ki­rur­gen läm­na­de ef­ter sig när off­rets bröst togs bort. En ki­rurg ha­de för­sik­tigt lagt sitt snitt över hal­sen för att kom­ma åt luft­rö­ret, kanske i en tra­ke­osto­mi. Kel­lys hals blev istäl­let bru­talt...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.