Död­li­gast i na­tu­ren...................

Vår fantastiska planet - - Innehåll -

Na­tu­ren, en­ligt Ten­ny­sons be­röm­da ord, är röd i tand och klo. Men me­dan Mo­der na­tur har an­sett det lämp­ligt att ut­rus­ta även små dägg­djur med nämn­da tän­der och klor, är vi män­ni­skor för­vå­nans­värt för­svars­lö­sa i jäm­fö­rel­se. Till och med att slåss mot nå­got så re­la­tivt li­tet som en arg il­ler ut­gör en ut­ma­ning för oss hår­lö­sa apor.

Vi har kom­pen­se­rat det med vå­ra sto­ra hjär­nor och för­må­gan att an­vän­da verk­tyg – vil­ket led­de till att vi blev det do­mi­ne­ran­de dju­ret på pla­ne­ten så snart vi läm­na­de Afri­ka. Men om man ploc­kar bort vå­ra va­pen och stäl­ler oss an­sik­te mot an­sik­te med ett argt rov­djur så har vi in­te myc­ket att kom­ma med. Vil­ken tur för oss att tu­sen­tals år av be­folk­nings­ex­pan­sion har dri­vit de fles­ta av de verk­ligt skräc­kin­ja­gan­de ar­ter­na till an­ting­en utrot­ning el­ler till de ytt­re de­lar­na av vår livsmil­jö. Men någ­ra finns fort­fa­ran­de kvar där ute, och när vi väl mö­ter dem slu­tar det säl­lan lyck­ligt.

Ta björ­nar till ex­em­pel. Död­li­ga at­tac­ker sker of­ta i de­ras ter­ri­to­ri­er, men de rör sig of­ta in i stä­der för att le­ta ef­ter mat­res­ter.

”Trots sin klos­si­ga form kan en flod­häst lätt springa ikapp en män­ni­ska, och den är en duk­tig sim­ma­re.”

Vand­ra­re med otur som mö­ter brun­björn i vild­mar­ken ut­gör mer­par­ten av de män­ni­skor som dör, men re­trät­ten av havs­i­sen i po­la­r­om­rå­det har ock­så tving­at is­björ­nar­na allt när­ma­re om­rå­den som är be­bod­da av män­ni­skor.

Björ­nar är far­li­ga – om du in­te bär va­pen har du väl­digt li­te för­svar mot de­ras 13 cen­ti­me­ter långa klor och fem cen­ti­me­ter långa tän­der. En björn kan springa snab­ba­re än du, den kan klätt­ra och den kan kän­na luk­ten av dig på 3,2 mils av­stånd. Det in­ne­bär att om en björn har be­stämt sig för att äta dig till lunch finns det in­te myc­ket du kan gö­ra. Att spela död är nog det bäs­ta rå­det.

Ske­net be­drar

In­te al­la far­li­ga djur ser ut som om de föd­des för att smas­ka i sig di­na in­äl­vor. Visste du till ex­em­pel att den rul­ti­ga Afri­ka för­ra året än kro­ko­di­ler, le­jon och till och med den död­li­ga svart

män­ni­ska. Den är en duk­tig sim­ma­re och har rak­bladsvas­sa tän­der och be­tar. Även om de ser lug­na när de

ut­an nå­gon up­pen­bar an­led­ning, och de är in­te räd­da för män­ni­skor. Det

Stor­le­ken har ing­en be­ty­del­se

Vi är al­la be­kan­ta med bil­den av vit­ha­jens ga­pan­de käf­tar som stic­ker upp ur vatt­net i jak­ten på en säl, men det är i all­män­het värl­dens mind­re in­vå­na­re som är de mest död­li­ga. Mind­re va­rel­ser ten­de­rar att va­ra gif­ti­ga­re, och många av des­sa små mör­da­re le­ver i ha­ven.

Den blå­ring­a­de bläck­fis­ken är li­ten, men dess gift in­ne­hål­ler tetro­do­tox­in, ett nerv­gift som är till­räck­ligt kraft­fullt för att dö­da dig, och mot vil­ket det in­te finns nå­got känt mot­gift. Tetro­do­tox­in finns även i blås­fis­kar och pil­gift­gro­dor. Det bloc­ke­rar natri­um­ka­na­ler­na i krop­pen, vil­ket le­der till för­lam­ning och and­nings­s­vikt in­om någ­ra mi­nu­ter ef­ter ex­po­ne­ring, vil­ket i sin tur le­der till hjärt­stil­le­stånd.

Se­dan har vi den död­li­gas­te havs­va­rel­sen av al­la: ma­ne­ten. En­dast en el­ler två per­so­ner dö­das av ha­jar år­li­gen, att jäm­fö­ra med ma­ne­ter som lig­ger bakom 15 till 30 döds­fall var­je år. Om du har otu­ren att bli stung­en av en kub­ma­net kan det bli ödes­di­gert – för att in­te ta­la otro­ligt smärt­samt. Stic­ket är så för­ödan­de att många män­ni­skor ham­nar i chock och drunk­nar.

Men om vi ska ut­se den död­li­gas­te va­rel­sen på jor­den ut­i­från an­ta­let per­so­ner som den har ta­git kål på, då vin­ner ut­an tve­kan den blyg­sam­ma spri­da sjuk­do­mar, sär­skilt ma­la­ria, är den lil­la in­sek­ten an­sva­rig för mel­lan två och tre mil­jo­ner män­ni­skors död var­je år. Den smit­tar år­li­gen svind­lan­de 700 mil­jo­ner män­ni­skor med ma­la­ria.

För de fles­ta av da­gens män­ni­skor är mö­ten med far­li­ga djur få och säll­syn­ta. Men vi kan skän­ka en tan­ke åt vå­ra för­fä­der som de­la­de si­na jakt­mar­ker med en skräc­kin­ja­gan­de me­ga­fau­na be­stå­en­de av grott­björn, var­gar och sa­bel­tan­da­de tig­rar. Som en följd av kli­mat­för­änd­ring­ar och män­ni­skans be­folk­ning­ex­pan­sion har vi för­lo­rat många av de enor­ma och död­li­ga ar­ter vi ti­di­ga­re de­la­de pla­ne­ten med. Men det finns fort­fa­ran­de någ­ra kvar, och det hän­der att nå­gon ur vår stam stö­ter på dem – of­ta med ka­ta­stro­falt re­sul­tat.

Blod­su­gan­de myg­gor or­sa­kar fler män­ni­skors död år­li­gen än nå­gon

an­nan va­rel­se. Björ­nar är skräc­kin­ja­gan­de rov­djur, men de kom­mer säl­lan i kon­takt med män­ni­skor om de in­te ja­gas. Trots sitt ko­mis­ka ut­se­en­de dö­dar flod­häs­ten fler män­ni­skor i Afri­ka än kro­ko­di­ler, le­jon och or­mar.

OVAN Den svar­ta spott­kobran be­ter sig in­te ba­ra för­fär­ligt oar­tigt – den är dess­utom en av Afri­kas död­li­gas­te or­mar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.