Ani­mal mag­ne­tism ..................

Vår fantastiska planet - - Innehåll -

Jordens mag­net­fält sträc­ker sig tu­sen­tals kilo­me­ter ut i rym­den. Det är så kraft­fullt att det av­le­der ström­men av lad­da­de par­tik­lar som kom­mer från so­len, och som an­nars skul­le ska­la bort ozon­skik­tet från pla­ne­tens öv­re at­mo­sfär.

I fak­tis­ka ter­mer är det mag­ne­tis­ka fäl­tet emel­ler­tid myc­ket svagt. Det mä­ter en­dast cir­ka 50 mikro­tes­la

– en van­lig kyl­skåps­mag­net är 100 gång­er star­ka­re.

Trots det har många djur ut­veck­lat sätt att upp­täc­ka och ut­nytt­ja det mag­net­fäl­tet för na­vi­ge­ring. En vik­tig för­del med den­na känsla för mag­ne­tism, el­ler ”mag­ne­tore­cep­tion”, är att den är till­gäng­lig från var som helst i värl­den. Djur som vand­rar över hund­ra­tals el­ler tu­sen­tals kilo­me­ter be­hö­ver ett på­lit­ligt sätt att ta ut rätt rikt­ning. So­len och stjär­nor­na är in­te all­tid syn­li­ga och krä­ver att dju­ret har en myc­ket nog­grann in­tern kloc­ka som hål­ler re­da på jordens ro­ta­tion. Att upp­rätt­hål­la en men­tal da­ta­bas med land­mär­ken har de ing­en an­vänd­ning för om de fly­ger över ha­vet, men

na­vi­ge­ra­de ef­ter sin in­bygg­da kom­pass. Djur, fåg­lar – även bak­te­ri­er – kan kän­na av mag­net­fält och an­vän­da dem för att hit­ta rätt.

”Fors­ka­re har trans­por­te­rat du­vor i för­seg­la­de, ro­te­ran­de be­hål­la­re, bloc­ke­rat de­ras näs­bor­rar, in­ak­ti­ve­rat de­ras in­re öron och täckt ögo­nen med glas­ö­gon med fros­tat glas, och de hit­tar än­då hem.” OVAN En­dast en av 10 000 cel­ler i fo­rel­lens näs­gång­ar kan kän­na av mag­ne­tism, men det är till­räck­ligt för att hjäl­pa den att na­vi­ge­ra.

jordens mag­net­fält kan av­kän­nas från var­je punkt på jor­den, och ger pla­nets be­ving­a­de in­vå­na­re en kon­stant rikt­nings­re­fe­rens.

Na­tur­lig kom­pass

Mag­ne­tore­cep­tion upp­täck­tes först hos brev­du­van. Den­na du­vart har se­lek­tivt fötts upp för sin för­må­ga att na­vi­ge­ra till­ba­ka till sitt hem över av­stånd på ti­o­tals mil. Fors­ka­re har trans­por­te­rat du­vor i för­seg­la­de, ro­te­ran­de be­hål­la­re, bloc­ke­rat de­ras näs­bor­rar, in­ak­ti­ve­rat de­ras in­re öron och täckt ögo­nen med glas­ö­gon med fros­tat glas, och de hit­tar än­då hem. De be­ror på att du­vor ock­så har en mag­ne­tisk kom­pass som ger dem en känsla för rikt­ning. Den är svag nog för att in­te an­vän­das om de kan se so­len, el­ler se och kän­na luk­ten av väl­be­kan­ta land­mär­ken – men när det är mu­let el­ler dim­migt ut­gör den en liv­li­na.

Märk­ligt nog fun­ge­rar in­te du­vans mag­ne­tore­cep­tion i full­stän­digt mör­ker. Det be­ror på att den byg­ger på en kom­plex in­ter­ak­tion mel­lan mag­net­fäl­tet och blått ljus från him­len (se ”Mys­tiskt or­gan” på si­dan 139). In­ter­ak­tio­nen va­ri­e­rar be­ro­en­de på vin­keln av det mag­ne­tis­ka fäl­tet, sna­ra­re än dess po­la­ri­tet. Om man kun­de se jordens de dy­ka upp näs­tan lod­rätt från den nor­ra mag­ne­tis­ka po­len och lö­pa runt i en bå­ge till den mag­ne­tis­ka syd­po­len. Det in­ne­bär på ekva­torn, och att de vinklas nedåt allt­mer ju läng­re norrut el­ler sö­derut man re­ser. Fåg­lar kan in­te av­gö­ra po­la­ri­te­ten hos det mag­ne­tis­ka fäl­tet – en­dast fäl­tets vin­kel i för­hål­lan­de till ho­ri­son­ten. En få­gel vid ekva­torn skul­le in­te kun­na skil­ja mel­lan nord och syd ut­an nå­gon an­nan led­tråd, som kän­ne­dom om lo­ka­la land­mär­ken.

Havs­sköld­pad­dor­na ver­kar an­vän­da en lik­nan­de me­tod när de na­vi­ge­rar i Nor­dat­lan­tens ström­mar, men de har ock­så en men­tal kar­ta över sub­ti­la re­gi­o­na­la av­vi­kel­ser i mag­net­fäl­tet som gör att de kan skil­ja på nord och syd.

Mag­ne­tore­cep­tion är dock in­te be­grän­sat till en­bart djur som flyt­tar. Den af­ri­kans­ka mull­vads­råt­tan le­ver i to­talt mör­ker i ett nät­verk av myc­ket långa tunn­lar som den grä­ver i den hår­da mar­ken. Den rör sig säl­lan mer än ett par hund­ra meter från cent­rum av bo­et. En bi­o­lo­gisk kom­pass för­hind­rar dju­ret att gå vil­se i det om­fat­tan­de tun­nel­kom­plex­et. Till skill­nad från sy­ste­met som an­vänds av fåg­lar är mull­vads­råt­tans mag­ne­tore­cep­tion in­te be­ro­en­de av ljus, dä­re­mot kän­ner den av fäl­tets nord-syd­li­ga rikt­ning.

Mag­ne­tis­ka dägg­djur

Be­vi­sen för mag­ne­tore­cep­tion hos and­ra dägg­djur är mind­re över­ty­gan­de. Grup­per av kor och vil­da hjor­tar an­slu­ter sig nor­malt längs en nordsyd­lig rikt­ning, obe­ro­en­de av and­ra fak­to­rer som vind­rikt­ning och sol­sken. Det kan hän­da att de an­vän­der nå­got an­nat sy­stem för att ori­en­te­ra sig, till ex­em­pel so­lens po­si­tion, men kor som be­tar i när­he­ten av hög­spän­nings­led­ning­ar

(som stör mag­net­fäl­tet) för­lo­rar sin nordsyd­li­ga lin­je, och ju när­ma­re de är kraft­led­ning­en, desto mer slump­mäs­sig blir de­ras po­si­tion. Det är även möj­ligt att män­ni­skor har en be­grän­sad mag­ne­tore­cep­tion. Vi har lik­nan­de pro­te­i­ner i vå­ra nät­hin­nor, som de mag­ne­tiskt Dro­sop­hi­la, och vå­ra si­nus­ben in­ne­hål­ler små mäng­der mag­ne­tis­ka mi­ne­ra­ler, un­ge­fär som i näb­bar­na hos många fåg­lar. Huruvi­da vi fak­tiskt kan ut­nytt­ja det­ta som en till­för­lit­lig kom­pass är desto osäk­ra­re. Ex­pe­ri­ment vid Man­ches­ter Uni­ver­si­ty i Stor­bri­tan­ni­en på 1970- och 80-ta­len de har in­te kun­nat upp­re­pas på an­nat håll. Mag­ne­tore­cep­tion ver­kar va­ra yt­ter­li­ga­re ett om­rå­de där vår egen för­må­ga är vi­da ut­klas­sad av djur­ri­ket.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.