TILL VÄRL­DENS AL­LA ÄN­DAR

Vår fantastiska planet - - Vår Planet -

Vill man se po­lar­ske­net får man va­ra be­redd på att fry­sa.

Det är säll­synt att po­lar­s­ken syns på and­ra plat­ser än vid po­ler­na, men det hän­der. Sken vid läg­re bredd­gra­der är of­tast ett tec­ken på en kraft­full sol­storm som skju­ter ut mer par­tik­lar än van­ligt. De fles­ta po­lar­s­ken fö­re­kom­mer i ett band 10–20 bredd­gra­der från de mag­ne­tis­ka po­ler­na: Ka­na­da, Alas­ka, Is­land, nor­ra Skan­di­na­vi­en och Ryss­land i norr och ett stort om­rå­de på Antark­tis kon­ti­nent i sö­der. Antark­tis yt­ters­ta av­lägs­na och ogäst­vän­li­ga na­tur (98 pro­cent är täckt av is, tem­pe­ra­tu­ren är ibland un­der -80 gra­der Celsi­us) in­ne­bär att fär­re män­ni­skor är där för att be­vitt­na po­lar­s­ken, så norr­ske­net är mer känt. Trots att Ark­tis är ett hav finns det mer be­bodd mark vid Nord­po­len.

De mag­ne­tis­ka po­ler­na, som skil­jer sig från de geo­gra­fis­ka po­ler­na, är de punk­ter där jordens mag­net­fält pe­kar rakt nedåt. Ef­tersom fäl­tet lu­tar cir­ka 10 gra­der mot jordens ro­ta­tion är nor­ra mag­net­po­len för när­va­ran­de bor­ta vid Grön­lands väst­kust och dri­ver mot Si­bi­ri­en. Den söd­ra mag­net­po­len lig­ger ut­an­för Frans­ka Antark­tis kust, sträc­ker sig bort­om Antark­tis cir­kel och flyt­tar sig grad­vis mot nord­väst i en has­tig­het av sex till nio mil per år. Det­ta sker be­ro­en­de på hur fäl­tet ge­ne­re­ras av rö­rel­se och kon­vek­tion från smäl­ta me­tal­ler i jordens ytt­re kär­na – nå­got som in­te all­tid sker på ett kon­se­kvent sätt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.