LIL­LA ESSINGEN HAR ALLT – EL­LER?

Går det att le­va ett helt liv ut­an att läm­na Lil­la Essingen? Den frå­gan ställ­de vi i en lo­kal Fa­ce­book­grupp – och vi fick mäng­der av re­ak­tio­ner och tan­kar. Till slut stäm­de vi träff med två Lil­lan-bor för ett sam­tal om öli­vet.

Vårt Kungsholmen - - SIDAN 1 - Jo­hann Ber­nö­val

Vi tar ett snack med öbor­na Ewa Fe­li­cet­ti och Ingrid Sö­der­sti­er­na.

LIL­LA ESSINGEN. ”Kän­ner mig re­dan pat­ri­o­tisk”

– Jo, men så är det. ”Lil­lan” och ”Sto­ran” är det som gäl­ler. Det lär­de de mig ti­digt när jag flyt­ta­de hit på 80-ta­let.

Ewa Fe­li­cet­ti sä­ger som det är, där vi sit­ter på en av Es­singe Bro­ga­tas re­stau­rang­er. Smek­nam­nen på Es­sing­eö­ar­na har fun­nits med länge. Det är re­por­terns und­ran som hon sva­rar på. En und­ran om des­sa smek­namn är nå­got tid­ning­en över­an­vän­der och mer el­ler mind­re hit­tat på själ­va? Ibland på­står lä­sa­re det. Men så är allt­så in­te fal­let.

Är det nå­gon som bor­de ha koll så är det Ewa, som till var­dags ar­be­tar som fri­tids­le­da­re. Hon har bott på den lil­la ön se­dan 1983. Men det var in­te fri­vil­ligt som hon ham­na­de här.

– Det var bo­stads­för­med­ling­en som såg till att det blev så. Jag blev helt en­kelt till­de­lad en lä­gen­het här. Som upp­växt i Va­sas­tan vil­le jag verk­li­gen in­te flyt­ta till Lil­la Essingen. Men man kun­de in­te väl­ja på den ti­den, det var ba­ra att gil­la lä­get, be­rät­tar hon.

För­änd­ra­des snabbt

Det dröj­de dock in­te länge för­rän bil­den av ön för­änd­ra­des. På den ti­den var sva­ret på vår frå­ga ett rung­an­de ja.

– Man kun­de verk­li­gen le­va i stort he­la sitt liv på ön. I den gam­la bi­o­gra­flo­ka­len här in­till fanns ett jät­te­fint fik som fun­ge­ra­de som mö­tes­plats. Det var en ge­men­skap. Och det var ba­ra hy­res­rät­ter. Idag läm­nar jag ön om jag ska hit­ta på någon­ting, sä­ger Ewa Fe­li­cet­ti.

An­norlun­da idag

Hon upp­le­ver ön som an­norlun­da idag. En för­änd­ring som bör­ja­de på 90-ta­let. Det är li­te upp­de­lat mel­lan de nya bo­stads­rät­ter­na vid det ti­di­ga­re in­du­stri­om­rå­det och ”det gam­la” Lil­la Essingen vid bron. Hon sak­nar sko­la, för­sko­la och ett ATG-om­bud – bland an­nat.

Ett le­van­de torg med ett fik är en an­nan sak som ef­ter­frå­gas. Och hon är över­ty­gad om att öbor­na skul­le slu­ta upp och stöt­ta de lo­ka­la nä­ringsid­kar­na om det fanns fler.

Får med­håll

Där får hon med­håll från Ingrid Sö­derstjer­na. Hennes per­spek­tiv är dock ett an­nat. Näs­tan på da­gen ett år har hon va­rit Lil­la Essingen-bo.

– In­nan jag flyt­ta­de hit från Kristi­ne­berg så goog­la­de jag väl­digt myc­ket för att få en bild. Och det blev un­ge­fär så som jag ha­de trott. Det är väl­digt my­sigt, och jag tyc­ker ändå att det finns väl­digt myc­ket av det man be­hö­ver. Apo­te­ket till ex­em­pel är ka­non att det kom­mit hit. Jag läm­nar näs­tan ba­ra ön för ar­be­tet el­ler när jag ska ut och re­sa.

En an­nan sak som Ingrid märkt av är den spe­ci­el­la ökäns­lan som man får av att bo på ”Lil­lan”.

– Det är li­te märk­ligt kanske, men jag har märkt av att jag kän­ner mig li­te pat­ri­o­tisk för ön. Re­dan ef­ter ett år!

FO­TO: LIN­DA GREN

OEN­SE. Ewa Fe­li­cet­ti och Ingrid Sö­derstjer­na har li­te oli­ka syn på hur myc­ket av li­vet som går att le­va på ön.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.