I tio år har jag hört att kommunen inte har tillräckligt med personal
Ewa Wikström har i flera års tid kämpat mot Vallentuna kommun om en LSS-plats till sin autistiska dotter.
I över fyra års tid har familjen väntat på ett LSS-boende till dottern. Här berättar Ewa Wikström om det tuffa livet som förälder till ett barn med funktionsnedsättning – och om den långa kampen mot kommunen.
Kommunen skyller på att de inte har tillräckligt med personal. I tio år har jag hört det.
När Ewa Wikströms dotter skulle fylla åtta år fick hon diagnoserna autism, utvecklingsstörning och svårbehandlad epilepsi. Sedan tidigare hade hon ADHD. Men diagnosen autismen, den kom som en chock.
– Jag bröt ihop helt. Dagen efter var det min födelsedag, men jag låg bara hemma och grät. Jag trodde jag skulle gråta ihjäl mig, berättar Ewa.
Sorgen var stor – men Ewa bearbetade det faktum att dottern hade autism. Sedan började hon engagera sig i föräldraföreningar och skriva texter om hur det var.
– Det är tungt och smärtsamt, men en sorg jag lärt mig leva med, säger hon.
Idag är dottern 25 år, en ålder då de flesta har flyttat hemifrån. Men inte hemma hos Ewa i Bällsta. Sedan 2014 har familjen kämpat för att hitta ett LSSboende till henne - utan resultat.
Det första boendet de blev erbjudna var ett i Vallentuna, men familjen tackade nej eftersom dottern skulle ha 500 kronor kvar att leva på varje månad, exklusive mediciner.
Cirkusen börjar
ny handläggare från kommunen.
Handläggaren bad att Ewa skulle skriva under en lapp om att de inte längre är intresserade av en bostad till dottern. Ewa blev förvånad, sa att hon måste tänka på saken och kanske kunde boka in ett möte. Men handläggaren manade på och tillslut skrev en stressad Ewa under.
– Det känns inte bra någonstans att en kommun kan göra på det här sättet, säger Ewa.
Det Ewa skrev på innebär att hon frånsäger sig dotterns boendebehov för tillfället. Hon tror att handläggaren troligen fått order om att inte lämna mötet utan en påskriven lapp från Ewa.
Fick nya tankar
– Jag blir jättebesviken. Kommunen skyller på att de inte har tillräckligt med personal. I tio år har jag hört det. Men varför går de inte ut och säger att man har problem, istället för att mörka? Föräldrar till de här barnen är så utsatta. 2016 sökte de boende igen. Då började det Ewa beskriver som ”en cirkus”.
– Kommunen sa att om vi inte accepterade ett boende i Järna, kunde det ta tio år innan man hittade ett nytt boende. Det kändes som ett förtäckt hot, säger Ewa.
De tackade nej igen, trots ”hotet”.
Vidare har de blivit erbjudna boende i Gävle och Eskilstuna, något som Ewa anser är alldeles för långt bort.
– Hon kan bli utåtagerande. Jag vill kunna ha henne nära ifall det händer något, inte behöva åka två timmar med bil, utan kö inräknat, säger hon.
I början av oktober var familjen på utvecklingssamtal på dagverksamheten som dottern går på. Återigen hade de blivit tilldelade en
Påverkar andra relationer
Att ha en dotter som kräver så mycket tid och energi påverkar även relationer till andra. Ewa har fem andra döttrar som i sin tur också har påverkats.
– Syskonen blir vuxna fort, på ett sätt som inte är okej. Och det är klart att andra relationer påverkats, säger hon. Har du några förhoppningar inför framtiden?
– Givetvis har man förhoppningar, men min dotter måste kunna känna att hon har nära till sin mamma, och inte bo två timmar bort, säger Ewa.
– Men vad händer när jag inte längre finns? Efter att hon för två veckor sedan läste en artikel som Vallentuna Nyheter skrivit om en kvinna som varit utan LSS-bostad i två år, började nya tankar väckas till liv. I ett beslut anser nämligen Inspektionen för vård och omsorg (IVO) att Vallentuna kommun ska betala straff- Hur känner du inför allt det här? avgift på tusentals kronor för att de inte kunnat erbjuda kvinnan en bostad inom kommunen.
Då hörde hon av sig till Vallentuna Nyheter för att berätta familjens historia. Ewa vill dessutom få fler att förstå hur det är att vara förälder till barn med funktionsnedsättning.
I dag bor dottern fortfarande hemma. Ewa och hennes man har båda sagt upp sig från sina jobb och är assistenter till henne.
– Tänk drömmen att jobba 8 till 16 varje dag och kunna komma hem och titta på tv. Men det går inte, vi som är föräldrar till den här kategorin människor blir låsta till situationen, säger hon.
Familjen har funderat på att köpa ett hus som har en boendedel där dottern kan bo, men de får se. Nu bor dottern hemma, och får göra det tills vidare.
– Nu har hon slutat säga ”när jag flyttar hemifrån”.