Min vita kaffelögn gör livet lite enklare
SOLIGT. Det här skrivs bra länge innan det är dags för semester på allvar, men jag passar på att önska alla er andra en riktigt härlig sommar. Må den komma med värme och ljus.
FSverige må importera sina bönor, men vi kan vårt kaffe.
örsta gången jag verkligen förstod vilket som är kaffelandet nummer ett var på ett litet kafé i Rio de Janeiro. Min dåvarande sambo sippade på den svarta drycken, gjorde en besviken min och därefter var burken med Nescafé som hon tagit med sig för nödsituationer alltid med när vi åt frukost eller tog en eftermiddagsfika.
Vi befann oss i den själsliga huvudstaden av det som de flesta nog skulle dubba till kaffets hemland och för en svensk gom smakade det alltså ... svagt.
Fascinerande. Jag hade varit med om detta förut, i USA, till exempel, men här? I Brasilien?
Sverige må importera sina bönor, men vi kan vårt kaffe. Eller rättare sagt. Ni kan ert kaffe. Själv dricker jag det nämligen inte. Något som, när det avslöjas, inte sällan leder till frågor.
”Aldrig?”
”Varför inte?”
Och så vidare. Jag är
Starbucks mardröm. Jag är
Brasiliens mardröm.
I yrket har jag suttit i många privata kök och förklarat att jag inte dricker kaffe av det enkla skälet att jag inte tycker om kaffe. Jag är värdens mardröm. ”Men har du inte försökt lära dig att tycka om det?” Jag var inne på det ett tag, att faktiskt lära mig, för att slippa detta sociala stigma, men gav snabbt upp. Bitterheten passar ej mig.
Så nu ljuger jag i stället.
”Nej, tack. Jag drack precis.” ”Nej, tack. Då kan jag inte somna i kväll.”
Den vita lögnen om den svarta drycken känns trots allt oskyldig och det gör det lättare att leva i detta kaffelandet nummer ett.