Vintersportens ande har fått fatt i mig
Det var ju för all del härligt med lite sol och snö. Men kan det börja töa och bli vår snart nångång?
Redaktör
Jag har alltid avskytt vintersport. Det började när jag som femåring togs med till en skog och utrustades med pjäxor och skidor. Inte nog med att jag förväntades åka framåt på de bakhala skidorna. Det skulle fikas också – apelsin vars saft rann ner för mina handleder och in i jackärmarna, och varm choklad som kallnat.
Iskalla, soliga vicksblådagar i februari bar det av till Edsviken, Norrviken,
Brunnsviken, Garnsviken, eller vilken vik som helst där isen låg tjock och blank. Små konståkningsskridskor snördes på mina fötter. Det var rätt kul att göra piruetter eller skjuta mål med puck och klubba. Men säg den lycka som varar; Vi var där för att åka. Långt bort, vid en alldeles speciellt fin strandkant åkte den kalla chokladen och de nedrans apelsinerna fram. På tillbakavägen kunde man ge sig på att det började blåsa motvind och fötterna började värka rent överjävligt. Ni hör ju, det var hemskt.
Snart svischar jag fram med vinden i ryggen.
jag på att inte utsätta mig för vintersport. Jag träffade den perfekta partnern – men gissa? En vintersportälskare! Fasa! Men vad gör man inte för kärleken? Åter kantades vintrarna av fjällresor och skridskoturer tills jag en dag sa: ”Stopp!
Så kom februari 2023. En vicksblådag. Han: ”Ska du inte följa med till Edsviken, Norrviken, Brunnsviken, Garnsviken, eller vilken vik som helst? ” Jag (motvilligt): ”Okej”. Vi packar ner te (inte apelsin), jag får hjälp att snöra på mig skidskorna, känner mig som fem år igen och kör ut på isen. Ett skär, det gör ont i fötterna men jag skrinnar på. Snart svischar jag fram med vinden i ryggen och solen i ansiktet. Efter så många år har det hänt. Vintersportens ande har fått fatt i mig.