Sorgligt att det måste komma från en man

Två veckor i rad har kvinnliga kollegor till mig skrivit krönikor – och fått en massa skit av män. Ellinor Prawitz kritiserade cyklister som kör mot rött och Evelina Hertz rasade mot pappor som vägrar fixa fika och trevligheter till sina barns luciafirande.

Du behöver inte ha någon välutvecklad nyhetsnäsa för att veta när den unkna, svavelosande skitstormen är på väg. Och att de här två krönikorna skulle öppna spjällen fullständigt kom inte som någon överraskning – det blev korsdrag direkt. Ibland behöver en

text inte ens vara provocerande – det räcker med att en kvinna skriver dem för att en del män ska bli misstänksamma.

Exempel. Vi delar ofta våra artiklar i Facebookgrupper, låt säga att de handlar om cykling eller stadsbyggnad, där en majoritet av de mest aktiva debattörerna precis som jag är vita, heterosexuella, skäggiga män i 35-40-årsåldern med samma medelklassiga åsikter. När jag delar texter där blir det ofta sakliga debatter om artikelns innehåll, aldrig att någon ifrågasätter mig i min roll som journalist. När någon av mina kvinnliga kollegor delar samma sorts artiklar blir tonen annorlunda.

”Är det här verkligen sant? Nån som vet?”, skriver man nummer 1.

”Ja, det är lite galet. Men det stämmer faktiskt”, skriver random man nummer 2.

”Okej, då tycker jag att de borde se över reglerna”, kontrar man nummer 1. Man nummer 1

litar alltså på fullt allvar på att random man nummer 2 har bättre koll på artikelns innehåll än reportern som har skrivit den. Varför? Jag kan inte se någon annan anledning än att reportern råkar vara kvinna och skriver om ämnen, låt säga cykling eller stadsbyggnad, som i den offentliga debatten fullständigt domineras av män. Bedrövligt.

Det är ju själva fan att det måste komma från en man för att vissa män ska ta det på allvar.