”KVINNLIGA POLISER VAR INTE OMTYCKTA”
I år är det 60 år sedan de första kvinnliga poliserna började patrullera i Stockholm. Kerstin Malm och Diana Sundin ser tillbaka på hur tiderna har förändrats.
– Polis? Vad är det?
Nej, Diana Sundin ska inte bli polis. Efter att ha simmat i både EM, VM och OS är planen att hon ska plugga på Idrottshögskolan i Stockholm. Men intagningen görs om, och betygen räcker inte till. Polis, föreslår hennes mamma istället, och Diana kommer in på polishögskolan i Stockholm 1979. Då har det gått sju år sedan kvinnliga poliser fick börja jobba på samma villkor som männen (se tidslinjen).
– Kvinnliga poliser var inte omtyckta, vissa instruktörer gjorde gärna ner tjejer. En gång fick en tjej bära en blytung väst under en övning. Hon sjönk ihop. Då sa instruktören att hon skulle klättra över ett kravallstaket. De var mycket för att visa ’det här pallar inte du’, berättar Diana Sundin. Jobbade med Normalmstorgsdramat Första gången Kerstin Malm söker till polishögskolan är hon 19 år. Det blir inget med det den gången – hon är för ung. Men på andra försöket kommer hon in, i september 1972. Hon jobbar med Norrmalmstorgsdramat 1973, och står vakt utanför västtyska ambassaden efter ockupationen 1975. Men innan hon skulle börja en polistjänst i Köping gick snacket där att ”henne ska vi minsann ta ner”.
– Och när jag skulle börja på rytteriet 1976 fanns det inga omklädningsrum för kvinnor, det dröjde månader innan vi till slut fick byta om i ett gammalt piketrum, säger Kerstin Malm.
Vi träffas i polishuset i Solna. För Kerstin är pensionen bara månader bort, Diana som snart firar 40 år som polis ska jobba ett par år till. Det har hänt en del i kåren under deras år som poliser – inte bara vad gäller arbetssätt och rutiner.
– Vi kallades attrapper av manliga kollegor, ’attrappjävel, kan du hämta kaffe?’, säger Diana.
– Ja, och de som blev gravida kalllades halvpoliser. En gång satt männen och rökte cigarr ute i fikarummet. Då var det någon som blivit pappa. Medan tjejerna inte blev ansedda som kollegor. Jag passade mig extra noga för att inte bli med barn, jag ville bli accepterad av kollegorna och fick min dotter först när jag var 40, säger Kerstin.
Det fanns manliga poliser som var ökända för att hata kvinnliga poliser. Det fanns de som själva var gifta med kvinnliga poliser, men vägrade att arbeta med dem. Och så fanns den manliga polisen som välkomnade nya, kvinnliga poliser på personalfester genom att slita isär deras blusar och ge dem pengar för att köpa en ny. Ovanligt med debriefing Samtidigt pratades det inte poliser emellan om vad de var med om i jobbet, trots alla de tuffa situationer som kunde uppstå.
– Jag gick hem och tjöt. Vem skulle jag prata med? Befälet som tog mig på brösten? Mamma hade bara blivit olycklig. Det är svårt att beskriva det här, det var en känsla av att inte höra till fast man var där. Det fanns ingen att prata med. Men någonstans skulle frustrationen ut, säger Diana. Kerstin resonerar vidare: – I dag har man debriefing för minsta lilla inom polisen. Då funkade väl fikarummet som en debriefing, fast utan ledning. Någonstans måste alla ha mått dåligt. Jargongen blev väl ett sätt att överleva.
Vi kalllades attrapper av manliga kollegor, ’attrappjävel, kan du hämta kaffe?’
I polishuset i Sollentuna gör sig Maria Waldö, 38, redo för ett kvällspass. Hon jobbar med ingripande verksamhet i Järfälla och Upplands-Bro och är alltså en av dem som åker ut på 112-samtal i området. Hennes väg in i yrket har sett helt annorlunda ut från de äldre kollegornas.
– Det här är ett yrke som vänder sig till män, så är det. Men jag har aldrig tänkt att det är trist att det är få kvinnor. Här sätter vi på oss den blå uniformen och så är alla lika. Jag har aldrig haft kollegor som inte vill jobba med tjejer, säger Maria Waldö.
Hon blev klar polis för runt fyra år sedan och hade, som den hästälskare hon är, varit civilt anställd på polisrytteriet i Malmö innan hon tog steget och uppfyllde barndomsdrömmen att bli polis. Jargong och skinn på näsan När hon vid ett enstaka tillfälle var ute på jobb ensam med en annan kvinnlig polis frågade några ungdomar ” Va? Får två kvinnliga poliser vara ute på jobb själva?”. Men upplevelsen av yrket är en helt annan än den Kerstin Malm och Diana Sundin har i bagaget från förr.
– Jargongen … den får man ta. Jag har skinn på näsan, tar plats och är framåt. Men man kan inte bara tänka att vi ska vara tuffa och hårda. Vi måste fråga varandra hur vi mår, man kan inte bära med sig allt man är med om i ryggsäcken. Och jag tycker att vi har ett öppet klimat. Ofta börjar vi en tur med en öppen reflektion om hur vi mår, säger Maria Waldö.
Däremot vill hon gärna se fler kvinnliga chefer inom polisen, och därför går hon en introduktion till att leda operativa insatser.
– Jag tror det optimala är att både män och kvinnor är chefer. På sikt vill jag bli yttre befäl och gruppchef. Och det här är världens roligaste jobb, det låter som en klyscha, men ingen dag är den andra lik. Fruktansvärda saker händer, men man skrattar också väldigt mycket.
Tillbaka i polishuset i Solna. Det har alltså hänt en del sedan 1958 när de första kvinnliga poliserna kom ut i tjänst i Klarakvarteren i Stockholm. Och under åren har det blivit en del fighter för de som kommit efter. Satte chefen på sin plats När Diana Sundin skulle läras upp som tillförordnad chef för befäl ute i fält, frågade hon nya chefen hur klädkoden såg ut. Skjorta, kavaj, slips, kjol, klackar och nätstrumpor blev svaret. Hon bestämde sig för att ta honom på orden.
– Jag gick dit i nätstrumpor, drog på läppstift och satt och vippade med foten. Turen (kollegorna, reds anm.) låg på borden och skrattade. Chefen var aldrig tyst, men när han fick syn på mig gapade han som en fisk i flera minuter. ’Du tänker väl inte åka ut sådär?’!. Han har nog aldrig gett fel instruktioner om kläder efter det, säger Diana och skrattar.
När hon 1988 sökte jobb på piketen fick hon plocka isär ett vapen under in- tervjun, som hölls av en man. Inga problem för henne som var vapeninstruktör. Sedan fick hon bygga ihop det igen, till mannens bekymrade min.
– Var har du tänkt dig att du ska byta om? frågade han sedan.
Diana fick inte jobbet då. Men till sist – på 90-talet – knep hon och en annan kvinna två eftertraktade chefsposter. Trots att de egentligen var tänkta att gå till två män.
– Han som var tänkt till tjänsten först pratade inte med mig på två år efter det. Rekomenderar yrket Upplevelserna till trots är Kerstin och Diana bestämda på punkten att de skulle rekommendera polisyrket till andra kvinnor sju dagar i veckan.
– Det vi beskrivit tror jag inte existerar i dag. Skiftet har skett långsamt, under många år, säger Diana Sundin.
Nu skriver hon en bok om sina erfarenheter som kvinnlig polis. Arbetstiteln? ”Från attrapp till snuthora.”
– Det borde väl sälja, va?
Man kan inte bara tänka att vi ska vara tuffa och hårda. Vi måste fråga varandra hur vi mår.