Låt mig berätta om min stukade lilltå
Hunden ska inte kunna ta nattliga promenader, därför ligger en madrass inklämd i dörrposten som ett mjukt skydd. En sorts garanti för en god natts sömn. Det blir bättre luft om dörren får stå öppen nämligen.
Madrassen ska egentligen ligga på vinden, men det har inte blivit av att jag har burit upp den dit igen. Nu har madrassen fått ett breddat användningsområde.
Bortom gängse uppdrag att tjänstgöra som traditionell madrass då svärföräldrar sover över så ligger den nu där, mellan dörrposten – inklämd.
Tänk er en tidig
morgon och undertecknad som närmar sig 40 år, lätt otränad, försiktigt trippandes för att inte väcka sin djupt sovande flickvän. Och madrassen i dörrposten. Ett sorts möte i morgonstund. Graciöst försöker jag passera över den ihoprullade madrassen genom ett stelt balettskutt. Ett kort men högljutt skrik hörs. Det hela övergår snabbt till ett ihållande jämmer. Ännu en Roy Andersson-scen spelas upp i tillvaron som brukar kallas för livet. ”Hörde du hur det knakade?”, stönar jag fram. Varken hunden eller flickvännen reagerar nämnvärt. Efter en stund hörs ett mumlande ”Hur gick det?”. Senare på dagen läser jag på 1177 om ”benbrott i fot och tår”. Gör den snabba tolkningen att jag är hänvisad till mig själv såtillvida att jag inte brutit stortån. Jag tittar på min lilltå och konstaterar att den mer ser ut som en ensam prinskorv på ett urplockat julbord. Fascineras över hur en så enormt liten del av kroppen kan påverka helheten så till den milda grad. En del av livet: tådebacle.
Hörde du hur det knakade?