Nanorobotar ...............................
För att tänka stort måste man ibland tänka litet. Väldigt litet. Nej, ännu mindre! Välkommen till nanoteknikens försvinnande lilla värld och till de små robotar som arbetar där.
Nanorobotik är en av vetenskapens nyaste grenar och ämnet är lika spännande som kontroversiellt.
Å ena sidan kan de små robothjälpredorna hjälpa till med hälsa, bygge, städning och annat, å andra sidan finns det en risk att nanorobotar förstör det organiska livet på jorden med en katastrofal påverkan på miljön som följd.
Glöm idén om att det handlar om maskiner som vi redan har fast i mindre skala. Man kan frestas att tro att den elektriska skalbagge som kryper in i Neos navel i Matrix är en nanobot, men vi pratar om en helt annan skala. Man skulle förmodligen inte heller tillverka en nanorobot enligt de metoder vi är vana vid. Processen handlar snarare om växande, att subtilt påverka nanoroboten att interagera såsom vi önskar att de ska interagera.
En nanometer är en miljarddels meter. Som jämförelse: en nanometer i förhållande till en meter är vad en spelkula är jämfört med jorden. Nanorobotar är maskiner vars komponenter är av den storleken (närapå), och eftersom krafter interagerar på ett annat sätt i så liten skala kommer nanorobotar att arbeta på ett radikalt annorlunda sätt, även jämfört med befintlig småskalig teknik som exempelvis pacemakers.
Små steg
Nanorobotiken är ett så pass nytt fält att vi diskuterar teorin kring robotarna snarare än sätter dem i produktion. Det beror bland annat på att vår teknik inte riktigt är där än - vi började kunna manipulera enskilda atomer på ett grundläggande sätt först 1989 - men också på grund av att oron över potentiella domedagsscenarior gör forskare och tillsynsmyndigheter försiktiga. Oron är inte ogrundad. Vissa nanotekniska tillämpningar kan utföras med ett litet antal nanorobotar, men deras småskalighet betyder att det krävs svärmar av dem för större uppgifter. Och ”svärm” är ett ord som gör de flesta av oss lite nervösa. Det finns också en oro över att om vi skapar självreplikerande nanorobotar (vilket vi skulle kunna) börjar de föröka sig utom vår kontroll och konsumerar all materia på jorden. Denna process har ett formellt namn: ecophagy, eller ”förtäring av miljön”. Men resultatet har ett ännu mer målande uttryck: grey goo – grå gegga.
Värsta tänkbara scenariot
Nanoteknikpionjären som myntade uttrycket, Eric Drexler, är inte så förtjust i de apokalyptiska övertonerna. Men i sin banbrytande bok från 1986, Engines of creation, beskrev han hur snabbt en kontrollerad replikering skulle kunna bli okontrollerbar.
”Föreställ dig en replikator som gör kopior av sig själv i ett kärl med kemikalier. Den första replikatorn skapar en kopia på tusen sekunder. De två replikatorerna skapar två nya kopior de följande tusen sekunderna. De fyra skapar fyra nya och de åtta skapar åtta nya. Efter 10 timmar handlar det inte om 36 nya replikatorer utan om över 68 miljarder. På mindre än en dag skulle de väga ett ton. På mindre än två dagar skulle de väga mer än jorden, ytterligare fyra timmar och de skulle överstiga solens massa och alla planeter tillsammans – såvida kemikalierna inte har torkat ut innan dess.”
Det här bör dock inte få oss att undvika nanotekniken. Det senaste inom pågående medicinsk forskning visar populärvetenskapliga bilder där små föremål som tar tag i röda blodceller inte hjälper till, utan snarare skadar deras mottaglighet.
”En självreplikerande nanorobot som duplicerar sig var tusendels sekund kan väga mer än jorden på mindre än två dagar.”
Botemedel mot cancer
Här följer ett riktigt exempel: Shawn Douglas och hans kollegor vid Harvard University’s Wyss Institute har skapat ett föremål i molekylär skala vars jobb är att attackera cancerceller och lämna friska celler ifred. Med deras teknik kopplas dna-strängar samman och viks ihop i vad som liknar en liten förslutningsbar påse. Själva behandlingen placeras i påsen som stängs kemiskt. När en molekyl på utsidan känner igen ytan på en cancercell öppnas den lilla påsen upp och nyttolasten skickar en signal till cancercellen om att den ska döda sig själv – ett ganska finurligt knep.
Det finns dock andra potentiella konsekvenser av nanorobotik även om de inte är lika dramatiska som den grå geggan. Det kan handla om skador på miljön och förhållandevis enkla samhälleliga intressen, som att arbetskraft blir överflödig när nanorobotarna sätts i arbete.
Trots detta kommer nanotekniken (nanorobotar i synnerhet) nästan oundvikligen att spela en stor roll i våra liv i en nära framtid. Våra barnbarnsbarn kommer förmodligen tycka att det är konstigt att vi levde utan den. Såvida de inte sväljs av den grå geggan först …