Colosseum i Rom .....................
”Gladiatorstrider underhöll Roms folkmassor långt innan Colosseum byggdes.”
Det är tveklöst ett av Italiens mest berömda landmärken. Men om man skulle resa tillbaka i tiden till antikens Rom och fråga efter vägen till Colosseum (på latin givetvis) skulle man mötas av oförstående blickar.
Dess ursprungliga namn var Flaviska amfiteatern efter dynastin med de tre kejsarna som lät uppföra den (Vespasian, Titus och Domitian).
Det tidigaste kända exemplet där den benämns som Colosseum kommer från Bede, en anglosaxisk lärd man som verkade på medeltiden. Namnet kan ha kommit från den 30 meter höga staty av kejsar Nero som stod alldeles i närheten. Statyn – eller kolossen – har sedan länge rivits ner av stadens invånare. Colosseum förknippas av de flesta med gladiatorer, men gladiatorstrider underhöll Roms folkmassor långt innan amfiteatern byggdes. Trots sina nutida rykten som tyranner var både Caligula och Nero omtyckta av folket, mycket tack vare att de höll gladiatortävlingar i teatrar av trä som förstördes i branden år 64 e.Kr. (samma brand som somliga misstänkte att Nero anlade).
I oron som svepte över Rom efter Neros självmord tog kejsare Vespasian det politiskt sett briljanta steget att låta uppföra en permanent amfiteater i sten med en Spelen som hölls här roade Roms rastlösa invånare och erbjöd billig underhållning för alla stadens samhällsklasser – från de heliga vestalerna (gudinnan Vestas prästinnor) till hushållsslavar.
En scen utan skådespelare
Sittplatserna var strängt segregerade. Alla kvinnor bortsett från prästinnorna var hänvisade till den övre delen. Senatorer, riddare och ambassadörer åtnjöt privilegiet att få sitta längre ner, närmre händelsernas centrum. Bakom dem satt allmänheten.
Endast skådespelare (de hade dåligt rykte), gravgrävare (de förde med sig otur) och före detta gladiatorer var portade från Colosseum – för resten av det romerska samhället blev amfiteatern en mittpunkt.
Fångar från erövrade områden tvingades slåss, dömda män avrättades i strid mot gladiatorer och det sägs att kristna martyrer avrättades (det är dock oklart om detta underhålla Roms befolkning. Det är därför ironiskt att under de århundraden av förfall som följde på romarrikets kollaps, räddades amfiteatern från att plundras på sten av påve Benedict IV som utsåg byggnaden till en kyrka tillägnad de kristna martyrerna.