Stormjägarna

Forskarnas intresse för tromber sträcker sig tillbaka till det sena 1800-talet, men fram till 1950-talet var det enda sättet att upptäcka en tromb att se den från marken. Radartekniken bidrog till att ändra på det, och de första trombvarningarna utfärdades 1950 i USA.

Sedan dess har meteorologer, både professionella och amatörer, försökt spåra upp stormarna som skapar tromber. De tar bilder och filmar – både för att förstå bättre hur atmosfären fungerar, och för att dela upplevelsen och den enorma kraften hos stormarna med en större publik.

Trots dess vetenskapliga ursprung är stormjagandet i dag en fritidssysselsättning och hobby för många. Det handlar ofta om att köra hundratals mil för att under en timme eller två bevittna en storm som kanske, eller kanske inte, kommer att generera en tromb, sedan köra tillbaka i mörkret och samtidigt försöka undvika stormen de just har studerat. Det finns många livshotande inslag vid stormjakt, bland annat blixtnedslag, stora hagel som kan krossa vindrutan, kraftiga vindbyar och – naturligtvis – själva tromben.

Men det hindrar inte de flesta stormjägare, som färdas tusentals mil under trombsäsongen i USA för att försöka komma nära de största och mest imponerande stormarna. Stormjägare lägger ner mycket möda för att nå sina mål, men många följer en etisk kod som till exempel kan innebära att man avbryter en jakt för att ge första hjälpen till stormoffer innan räddningstjänsten anländer.

Meteorologerna som spårar upp tromber.