Tonårsflicka var först: Jorden runt i en T-ford
Kanadensiska Idris Hall har precis fyllt sexton, när hon ser att äventyraren Walter Wanderwell söker en språkkunnig och vacker assistent för en jordenruntresa. Farorna lurar överallt på färden över slätter och slagfält, men tonåringen får sin dröm uppfylld och blir världsberömd som Aloha Wanderwell.
En oktoberdag 1922 sitter Idris Hall och läser tidningen, när hennes blick faller på en annons. ”Klokhet, knäbyxor och ett vackert ansikte – nu kan du bli den lyckliga unga kvinna som ska resa jorden runt”, står det i annonsen, som satts in av Walter Wanderwell. Den sextonåriga kanadensiska flickan befinner sig på en flickskola i Nice och har bott i Frankrike sedan hennes far stupade vid Ypres 1917. Men hon är trött på internatskolan och längtar bort. Walter Wanderwell är en amerikansk äventyrare, som behöver en fransktalande assistent till sin stora expedition jorden runt i bil. Expeditionen deltar i en tävling om att besöka flest länder innan nästa världsutställning, som förvän
tas äga rum i Detroit om tre år. Två lag deltar, en av chaufförerna i det andra laget är Walter Wanderwells hustru Nell, som för tillfället kör runt i Nordamerika.
I tre ombyggda Ford Tambulanser har Wanderwell med sitt följe kört från Detroit till den amerikanska ostkusten och därifrån seglat till Europa. Nu har han nått Nice, innan färden går vidare ut i resten av världen.
Under sina resor behöver Wanderwell ständigt assistenter, som sköter allt från att utföra små reparationer till att köra en av bilarna med förnödenheter. Jordenruntresan finansierar han genom att spela in filmer längs vägen och visa dem för betalande publik. Den kvinna han söker i annonsen ska därför vara ett blickfång, som ser bra ut framför kameran och kan charma publiken. Idris är lång, ser bra ut, talar fem olika språk och är framför allt sugen på äventyr.
Hon känner sig mer än redo att ”leva primitivt i Asien och Afrika”, som det står i annonsen – trots att hon inte är mer än sexton år gammal.
Några dagar senare sitter hon bland de kvinnor som kommit till Wanderwells audition. Det visar sig snabbt att Idris är den enda som har de kvalifikationer som krävs, så valet är lätt. Äventyraren är emellertid noga med att påpeka vad det är Idris har anmält sig för:
”Detta är ingen nöjestripp”, slår Wanderwell fast.
Flirt med polack slutar illa
Tidigt på morgonen den 29 oktober 1922 börjar det stora äventyret för Idris. Massor av nyfikna invånare i Nice har samlats för att försöka få en skymt av Walter Wander
wells fantasieggande expedition, innan den kastar loss och beger sig ut i Europa.
”Sextonårig skolflicka ska köra automobil runt jorden”, lyder tidningsrubrikerna den dag då Idris startar motorn, medan fotograferna tar sina bilder.
Tidigare på året har Idris lärt sig köra bil av en vän, och hon älskade farten i fordonet. Dessutom har hon fått extra träning i att köra den specialbyggda Forden av Walter Wanderwell, som hon kallar kort och gott ”Cap”, eftersom han som expeditionens ledare är självutnämnd ”kapten”. Idris får smeknamnet ”Aloha” efter hennes favoritdans, den hawaiianska ”aloha-dansen”, eftersom Cap inte tycker att hennes eget namn låter tillräckligt exotiskt. Aloha ska köra T-ford nummer 2 och blir förtjust i det ombyggda fordonet, som har lägre sidor och är bekvämare än standardversionen. ”Det var kärlek vid första ögonkastet”, skrev Aloha senare.
Med läderhjälmar och skyddsglasögon på sig rullar sällskapet fram längs Medelhavskusten och in i Italien, där Mussolini och hans fascister precis har tagit makten:
”Soliga Italien. Braskande rubriker: Den extroverte frälsaren Mussolinis svartskjortor verkar vara klara för det överväldigande maktövertagandet. Allt är väldigt spännande!” skriver Aloha i sin dagbok i november.
Flera gånger stoppar marscherande fascister Wanderwells expedition, men eftersom deltagarna alltid är klädda i propra uniformer, och bilarna pryds av italienska flaggor på kylaren drar svartskjortorna slutsatsen att främlingarna måste vara ”fascisti americani”.
Under 1923 ringlar expeditionen sig genom Västeuropa för att besöka så många länder som möjligt. När den lilla kortegen i december når de snötäckta bergen i södra Polen kör bilarna dock ohjälpligt fast. Medan Aloha skakar av köld, dyker polska kavallerister upp. Hästarna spänns för bilarna, och medan djuren drar loss Fordarna skämtar soldaterna om att hästarna kanske borde släpa bilarna hela vägen runt jorden.
En av de beridna officerarna flirtar med Aloha, som ser sin chans att göra Walter svartsjuk. Den nu sjuttonåriga flickan har blivit intresserad av Cap, men kaptenen har haft ögonen på en tillfällig medlem på expeditionen – den attraktiva nederländska kvinnan Joannie van der Ray. Aloha tackar därför ja till att gå på operan med sin polske kavaljer, men när hon kommer tillbaka till expeditionens hotell klockan fyra på natten, väntar en ilsken Walter på henne.
”På den här expeditionen kommer arbetet först!” vrålar kaptenen.
Den unga Aloha ilsknar till lika fort som Walter. Hon hade hoppats på ömhet och omsorg. I vredesmod reser hon hem till sin mamma i Frankrike. Efter bara ett år på resande fot tyder allt på att det stora äventyret är slut.
”Det var kärlek vid första ögonkastet”.
Aloha om sin första tur bakom ratten.
Aloha är uttråkad
Efter ett år av fart och spänning väntar en vardag med broderi, hembakta småkakor och skvaller. Aloha grälar ständigt med sin mor, och inser snart att hennes hetsiga temperament har kostat henne möjligheten att se världen.
I mars 1924 får hon nys om att Wanderwellexpeditionen har nått Kairo, där medlemmarna kunnat filma inne i Tutankhamuns gravkammare. Nyheten får hennes hjärta att brista – vanligtvis skulle Aloha ha poserat på de bilderna. Lyckligtvis saknar Cap också sin unga stjärna, som på filmerna har visat att hon är bäst framför kameran.
De skriver till varandra och bestämmer att hon ska ansluta sig till expeditionen i Egypten. Aloha hoppar därför på en illa medfaren skorv till Port Said och lägger sina sista pengar på en tågbiljett till Kairo. Där återförenas hon med Cap, som tillsammans med resten av expeditionen – Joannie van der Ray är inte längre med – har slagit läger vid foten av pyramiderna utanför staden.
På kvällen lyser månen upp lägret, och Aloha och Walter släntrar bort till sfinxen, vars huvud sticker upp över dynerna. Cap berättar att expeditionen ska besöka Mekka på Arabiska halvön och sedan segla vidare till Indien. Aloha kan bli den första kvinnan i världen som kör bil från Bombay till Calcutta, tvärs genom Indien.
I månens sken klättrar de upp på sfinxens rygg och blickar ut över det karga ökenskapet. Aloha har kommit tillbaka och är nu där hon helst vill vara:
”Det var som om jag aldrig hade åkt iväg, för jag kände mig helt och hållet hemma och trygg”.
Indien bjuder på värme och vatten
I maj 1924 rullar Alohas Ford med den stora siffran ”2” målad på sidorna in i Bombay. En av expeditionens skickliga mekaniker har lovat att bilen ska föra den kanadensiska
flickan ”genom Indien som en fågel”, och det är inte motorn, utan myllret av människor och djur som oroar den unga chauffören. Allt från heliga kor till lekande, nakna barn dyker upp som levande hinder.
Dessutom är värmen olidlig. Landskapet saknar nästan helt träd som kan erbjuda skugga och skydda från den stekande solen, som dagligen plågar Aloha.
”Det kändes som en ström av eld sköt ner från solen, och bilens aluminiumkaross blev så varm att jag inte kunde röra vid den”, skrev hon senare.
Efter flera veckor i smältdegeln och med damm i lungorna når expeditionen staden Gwalior i centrala Indien, där den lokale fursten, maharadjan, låter de berömda äventyrarna bo i palatset. Maharadjan har läst om expeditionen, och uppskattar Wanderwells filmer från kontinenterna i väster. Därefter kommer expeditionen till den heliga staden Benares, dagens Varanasi, där böldpest brutit ut. De döda bränns på bål, och röken står tjock överallt. ”Stanken är förfärlig”, skriver Aloha i sin dagbok. När Aloha och resten av expeditionen kör in i Bengalens djungler har de cirka sjuttio mil framför sig. Vägen smalnar av till en ojämn stig, och bland träden hör de läten från vilda djur. Cap och Aloha tutar frekvent och hoppas att det ska räcka för att hålla de hungriga rovdjuren borta. Tjugofem mil från Calcutta kan Aloha se hur de mörka monsunmolnen drar ihop sig:
”Regnet föll oupphörlilgt och avtog inte för en enda stund. Allt var genomblött, och bilen var full av lera. Mina hjul gled omkring åtskilliga gånger”.
För att komma ut ur monsunhelvetet kämpar expeditionsmedlemmarna sig framåt i två dygn utan att stanna för att sova. Kläderna är genomblöta, och Aloha känner sig fastklistrad i förarsätet.
”Vill du ge upp, Aloha?” ropar Walter genom regnet.
”Jag är säker på att jag kommer att klara det, Cap. Tidningarna känner till historien nu, och jag har ingen lust att misslyckas”, svarar Aloha självsäkert. Hon vet att Cap hade berättat för otaliga journalister om hennes förestående bilfärd genom Indien.
Envisheten belönas, och med lite drygt 25 kilometer kvar övergår den leriga stigen i asfalterad väg. Underlaget känns som en välsignelse. Insvept i en presenning och fullständigt utmattad kommer Aloha fram. Hon är den första kvinnan som har kört bil från Bombay till Calcutta.
Aloha och Cap tas till fånga
Även om medlemmarna i Wanderwellexpeditionen i Indien har uthärdat sina dittills tuffaste strapatser, har de fortfarande flera tusen kilometer kvar genom Asien och Sovjetunionen, innan de ska vidare till USA. Walter kan dock glädjas åt att han är långt före sin fru Nell i tävlingen om att besöka flest länder. När Cap och Aloha i augusti 1924 når Singapore, väntar ett brev från Nell, som berättar att hon har problem med att samla ihop pengar till att betala för resan till de avlägsna kontinenterna.
Walter tar dock ingen större notis om nyheterna från Nell – han har blivit alltmer intresserad av sin unga resekam