BERLIN VÄNTAR PÅ DOMEDAGEN
Flyganfall, svält och rädslan för ryssarna präglar livet i Berlin den sista krigsvintern. Få tror på nazisternas försäkringar om seger, men ingen gör uppror. För varje dag rycker katastrofen närmare.
Ingen hade hört något om Adolf Hitler på månader. Han hade blivit så avlägsen att tyskarna överträffade varandra med vilda spekulationer för att förklara Führerns mystiska frånvaro. Enligt en av teorierna hade Hitler blivit spritt språngande galen och hölls undangömd för folket.
Till slut, på nyårsdagen 1945, hördes den välkända rösten i tyskarnas radioapparater. I sitt tal försäkrade Hitler alla om att prövningarnas tid snart var över, och att en ljus framtid väntade:
”Vi vet vad de angloamerikanska statsmännen tänker göra med Tyska riket, vilka planer de bolsjevistiska härskarna – och de internationella judarna, som i slutänden står bakom dem – har för det tyska folket”, hävdade han med sin karakteristiska österrikiska accent.
Men tack vare nazismen skulle Tyskland segra, lovade diktatorn. Och när det hände skulle riket åter blomstra:
”Inom några år kommer den nationalsocialistiska staten med sin energi och sitt initiativ att bygga upp allt det som förstörs i dag”, lovade Hitler. ”Våra städer blir mäktigare och vackrare än någonsin. Sundare hem för den tyska människan ska ersätta de förstörda hyreskasernerna”.
Führerns vidlyftiga vision låg långt från den verklighet som berlinarna såg dagligen: stora delar av staden var pulveriserade och nedbrända efter flyganfall. Riket krympte för varje dag, tyska fabriker bombades, järnvägar förstördes och ubåtar sänktes.
Stalins Röda armé stod i Polen – endast femtio mil från Berlin – och en illavarslande underrättelserapport varnade för en snar rysk storoffensiv längs hela östfronten – sex miljoner soldater, 91 000 kanoner och 11 000 stridsvagnar stod klara.
Dagens råd: ”Njut av kriget”
Hitler avfärdade rapporten som ”komplett idiotisk” och hävdade att de ansvariga skulle ”spärras in på anstalt”. Därför kom det som fullkomlig överraskning att Röda armén den 12 januari trängde fram över bland annat floden Wisła och redan veckan därpå intog Warszawa.
Berlinborna såg på utvecklingen med växande oro, för alla hade hört berättelserna om de ryska soldaternas brutalitet – som när den ostpreussiska byn Nemmersdorf erövrades av Röda armén i oktober 1944: samtliga kvinnor i byn hade våldtagits och sedan dödats.
”Njut av kriget – freden blir förfärlig!” löd ett galghumoristiskt talesätt i Berlin. Eller: ”Det enda som håller mitt mod uppe är tanken på nazisternas undergång”.
En gång i tiden hade Berlin haft fyra miljoner invånare, nu fanns det 2,8 miljoner kvar – mestadels kvinnor, barn samt gamla och ”krigsodugliga” män. Flera gånger i veckan väcktes invånarna av flyglarmet och fick rusa till skyddsrummen – eller ner i sin källare – för att sätta sig i säkerhet. Med sig hade alla sin ”nödväska” med personliga dokument, pengar och lite mat. I regel stod väskan klar vid ytterdörren, så att det gick snabbt att få med sig den.
Journalisten Ursula von Kardorff skrev dagbok under kriget: ”Nästan varenda dag två gånger flyglarm, bokstavligt talat på klockslaget, på kvällen klockan åtta och klockan elva. Beskedet är ’inflygning över Hannoverbraunschweig’, innan kapplöpningen till bunkrarna börjar”.
Ursula von Kardorffs adliga härkomst samt goda förbindelser skaffade henne tillträde till Speerbunkern, som låg vid Brandenburger Tor och departementen. Där kunde ämbetsmän ta skydd i komfortabla omgivningar – de hade rinnande vatten, och en äldre ceremonimästare berättade anekdoter från kejsar Vilhelms hov. Det hände att Hitlers arkitekt och rustningsminister, Albert Speer, dök upp, om han befann sig i staden:
”Han verkar blygsam och ger ett vänligt intryck. Inte pampaktig”, noterade 33åriga Ursula von Kardorff.
Få Berlinbor upplevde dock bomberna som ett spännande avbrott i vardagen med möjlighet för kultiverade samtal. De otillräckliga offentliga skyddsrummen var överfyllda, och människor trampades ihjäl i dörröppningen, när de första
bombnedslagen vållade panik i kön. Toaletterna i bunkrarna var för få och det blev snabbt stopp i dem – eller så var de konstant upptagna, eftersom desperata invånare låste in sig för att begå självmord i den relativa avskildheten.
De tunga kolosserna av betong stod emot alla bomber, men en fullträff kunde få dem att skaka – och rädslan fick alla samtal att tystna.
När det blåstes faran över strömmade människor ut för att se om deras hem stod kvar. Gnistor yrde från de många bränderna, berättade Konrad Warner, korrespondent för en schweizisk tidning: ”Människor skrek till varandra: ’Det brinner! Släck elden!’ Jag rusade vidare, medan jag slog på glöden på min rock och med min hatt”.
De flesta berlinare fick nöja sig med att ta skydd i källaren under sin fastighet. Det tog bara några ögonblick att ta sig ner, men å andra sidan var det inte så säkert. Under krigets lopp rasade otaliga hus, och de som stängdes inne i källaren brändes levande eller så kvävdes de långsamt av syrebrist, för att hjälpen tog för lång tid på sig att komma fram. Berlin förfogade visserligen över ett effektivt brandväsende, men de ständiga flyganfallen gjorde dess uppgift oöverstiglig.
Femtonårige Wolfgang Pickert var ”brandrapportör” – det var hans uppgift att rusa ut och undersöka skadorna, när de första bomberna fallit. Ett par år tidigare hade han reagerat snabbt och räddat en flervåningshus från att brinna ner med hjälp av en hink och en ruska.
Nu upptäckte han att till och med garvade frontsoldater mådde dåligt, om de vistades i Berlin under ett flyganfall:
”Min far, som var med om det en gång, hade söndertrasade nerver, när anfallet var över, och sirenerna ljöd”.
Gatorna röjdes av utländska tvångsarbetare och förbipasserande, som blev kommenderade att hjälpa till. Bland travarna av bråte låg de döda, som skulle samlas ihop och identifieras av släktingar eller grannar.
Hitler kommer till Berlin
När Röda arméns storoffensiv inleddes klockan fem på morgonen den 12 januari, sov Adolf Hitler i högkvarteret Adlerhorst vid
Rhen. Det var därifrån som han tre veckor tidigare hade lett den misslyckade Ardenneroffensiven.
I Adlerhorst tog alla i början lätt på ryssarnas framstöt i öster.
Först klockan tolv väckte
Hitlers adjutant honom, och därefter följde dagens sedvanliga program med möten, promenad och en kopp kvällste.
Först på kvällen den 15:e steg han ombord på sitt pansartåg för att åka till Berlin. Nästa morgon kom han fram – sista biten till rikskansliet färdades han i bil. Hitler verkade paff, medan han åkte genom sin förstörda huvudstad.
Inte heller han skonades från flyganfallen. För sin egen säkerhets skull fick han tillbringa nätterna i den stora bunkeranläggning, Führerbunkern, som Albert
Speer låtit anlägga under rikskansliets trädgård. I sitt nybyggda rikskansli kunde han endast vistas dagtid.
Under tiden vällde Röda armén obönhörligt fram genom Polen, och snart korsade ryssarna gränsen till den tyska provinsen Schlesien.
Ursula von Kardorff tog emot vänner från Breslau, som Hitler utropat till ”fästning” – det vill säga en stad som till varje pris skulle motsätta sig erövring. Paret hade fått en plats på det sista tåget som kom ut, innan Breslau (i dag Wrocław i Polen) var omringat av Röda armén.
”De berättade om flyende människor, som nästan trampade ihjäl varandra, om lik som kastades av i farten från icke uppvärmda godståg, om mödrar som blivit galna och inte ville tro på att de spädbarn som de bar i sina armar redan var döda”, skrev Ursula von Kardorff i sin dagbok och medgav att hon hade reagerat med likgiltighet på historien:
”Man är redan så avtrubbad att man knappt kan föreställa sig så fasansfulla scener längre”.
Pojkar tar männens plats
Medan civila Berlinbor kröp ihop i bunkrar och källare, stred barnen för att försvara sin stad. Luftvärnsbatterierna (kallade Flak) hade endast få vuxna soldater kvar – serviserna bestod till stora delar av 15–17-åriga pojkar från ungdomsorganisationen
Hitlerjugend. Även flickor från Bund Deutscher Mädel deltog i luftförsvaret. Nazisternas strikta könsindelning tolererade inte att kvinnofingrar tryckte på avtryckaren, men kvinnor bemannade sökarljus, radar, avståndsmätare och mycket annat.
De föregående åren hade Berlin haft Tysklands bästa luftförsvar, eftersom vartenda bombanfall mot huvudstaden ifrågasatte nazistregimens ofelbarhet. Nu hade de flesta luftvärnskanoner flyttats till fronten, och utan bensin kunde landets stridspiloter inte ta upp kampen mot vågorna av Flygande fästningar och Lancaster-bombare.
Utöver av ett fåtal utspridda luftvärnsbatterier skyddades Berlin endast av sina
tre stora Flak-torn. Dessa enorma betongfästningar hade åtta parmonterade 128-mm-luftvärnskanoner på taket. Vapnen var de kraftigaste av sitt slag i den tyska arsenalen. På byggnadens sidor satt plattformar, där 20-mm- och 37-mm-automatkanoner monterats. Fientliga flygplan fick betala ett högt pris, varje gång de passerade över tornen.
När berlinarna inte kurade ihop sig av rädsla tänkte de på mat. Deras kurrande magar påminde dem om att ransonerna var små, och surrogatprodukterna förslog sällan. Sedan krigsutbrottet hade näringsinnehållet i tyskarnas kost minskat med fyrtio procent, och i storstäderna var förhållandena ännu värre.
”Den jäkla maten går ju inte att äta”, rasade en av Ursula von Kardorffs kollegor på tidningen Deutsche Allgemeine Zeitung en dag. I sin dagbok berättar hon att hon började skratta. Vanligtvis var
mannen nämligen korrektheten själv. Ursula var lyckligare lottad än de flesta – hon utnyttjade sina kontakter inom rustningsministeriet, där hon bland annat köpte sallad, korv och bröd i personalförsäljningen. Andra förnödenheter hittade hon på svarta börsen – i likhet med de flesta andra i staden.
Den 30 januari 1945 hördes Adolf Hitlers stämma åter i radion. Anledningen var årsdagen för nazisternas maktövertagande 1933. Tidigare år hade dagen firats med fackeltåg genom staden. Denna kväll låg gatorna öde, och en stor del av Hitlers tal handlade om Stalins styrkor, som nu närmade sig floden Oder mindre än tio mil från Berlin.
”Det förfärliga öde, som nu utspelar sig i öster och utplånar flera hundratusen i byarna och köpstäderna, på landsbygden och i städerna, kommer till slut att avvärjas och drivas tillbaka med den yttersta insats och trots alla motgångar och prövningar”, försäkrade Hitler. Somliga var villiga att tro honom: ”Jag är fylld av förtröstan inför vårt öde”, skrev en kvinna till sin make, som var krigsfånge i Frankrike.
”Hela landet är redo att marschera med vapen i hand. Vi har hemliga vapen, som kommer att användas i rätt ögonblick, och framför allt har vi en Führer som vi kan blint kan följa”.
Bomboffensiven når nya höjder
Britternas nattliga bombräder hade sedan länge blivit rutin för berlinarna, när amerikanerna i början av februari började angripa på dagarna.
Tusen bombplan täckte himlen den 3 februari, då järnvägen, regeringsbyggnaderna och rikskansliet var bland målen. Inte heller civilbefolkningen skonades, berättade 21åriga Ilse Schier, som precis hade blivit mamma:
”Infernot började vid elvatiden på förmiddagen. Himlen var helt mörk, endast lågorna målade en kuslig bild, och det stank av brända människor. Brandbomberna åt sig genom hustaken, röken gjorde det omöjligt att andas. Nere i tunnelbanan rådde ett obeskrivligt kaos. Folkmassorna drev längs spåren mot ett mål som ingen kände”.
Även Ursula von Kardorff överlevde dagen. I likhet med många andra höll hon på att tappa förståndet, eftersom bomberna gjorde det omöjligt att sova: ”Varför är det ingen som ställer sig mitt i gatan och skriker, ’nu räcker det’?”
Under amerikanernas angrepp omkom tretusen berlinare – bland dem var även den ökände domaren Roland Freisler från nazisternas folkdomstol.
Liken samlades i idrottshallar, där anhöriga och bekanta kunde försöka identifiera de döda. Tidigare hade myndigheterna lagt bomboffren längs gatorna, men ”kadaverparaden” var en alltför obehaglig syn för invånarna.
”På Neuenburger Strasse blev en skola för flickor träffad – hundratals flickor hade sökt skydd i källaren”, noterade Karl Deutmann, som höll vakt hos stålkoncernen Mannesmann. ”Senare stod föräldrarna över de lemlästade och avskalade kropparna och kunde inte känna igen sina döttrar”.
Regimen och de mest övertygade nazisterna försökte hålla invånarnas mod uppe. Skyltar vid ruinerna förbjöd plundring. Överträdelse bestraffades med döden, stod det.
”Våra murar kan falla, inte våra hjärtan”, basunerade en paroll målad på ruiner över hela staden ut. Samma formulering gick igen på affischer och banderoller.
”Sådant struntprat”, fnös Ursula von Kardorff. ”Sådant där kan bara göra intryck på idioter”.
Dagen efter angreppet lyckades hon ta sig till jobbet på tidningen:
”Bara att ta sig hit tar två–tre timmar. Alla sitter vi i en pampig sal, som papegojor på zoo. Robotar, som ska göra något som ingen längre förstår. Till exempel ska vi varje dag fylla väggtidningar med skräckhistorier om ryssarna eller idiotiska uppmaningar: ’Vi kommer att segra, för vi måste segra!’”.
Järnkors till tolvåriga hjältar
Efter att amerikanerna började med sina daganfall vågade Hitler sig sällan upp till markytan. En handfull pojkar från Hitlerjugend var de enda – bortsett från den innersta kretsen – som fick se honom, när han gav dem Järnkors i rikskansliets trädgård den 20 mars. Händelsen filmades för den tyska Wochenschau, journalfilmer som varje vecka visade de viktigaste nyheterna före filmen på bio.
Med allvarliga blickar lät de krigsvana barnen honom stryka dem på kinden. Sedan berättade de kortfattat om sina insatser vid fronten. Med besvär grep Hitler om sin vänsterhand – ingen skulle se att den darrade som i kramp.
”Kanske är vi bara vansinniga möss i en jättelik fälla”, skrev Ursula von Kardorff i sin dagbok. ”Vi rusar fortfarande hit och dit, medan en osynlig jätte redan står med fällan i handen för att släppa ner den i en regntunna”.
Medan Hitler och den nazistiska propagandaapparaten krävde att alla skulle strida vidare för att segra, gjorde Führern förberedelser för att utplåna sitt eget folk. Dagen innan utdelningen av Järnkors
”När ryssarna närmade sig Lauban ställde jag mig frivilligt till förfogande som ordonnans. Min uppgift var att föra fram order till enskilda ställningar. Dessutom har jag under fientlig beskjutning levererat Panzerfaust till ställningarna”.
En av pojkarna i Hitlerjugend, som gav prov på stort mod vid fronten vid Görlitz. För sin insats fick han Järnkorset av Adolf Hitler den 20 mars 1945.
till de unga Hitlerjugendpojkarna hade han undertecknat en order som senare blev känd som ”Neroordern”:
”Kampen för vårt folks existens kräver att vi tar till alla medel för att försvaga vår fiendes förmåga att slåss och hindra hans framryckning”, skrev Hitler.
Inget av värde fick vara kvar åt de allierade. Därför skulle alla broar, järnvägar, fabriker, vattenverk, elverk och livsmedelselager förstöras.
Rustningsminister Albert Speer insåg att ordern skulle göra landet i det närmaste obeboeligt, och inledde ett hektiskt resande för att övertala lokala nazistledare att bortse från ordern.
Barn och gamla offras till Stalin
Redan 1944 hade alla tyska män mellan 16 och 60 kallats in till en nyupprättad armé kallad Volkssturm – ”folkstormen”. Styrkan bestod av gamla och delvis invalidiserade, som hade ett civilt arbete, efter att armén redan hade tagit alla som kunde användas i strid.
I teorin kunde folkstormen i Berlin mönstra 60000 man, men endast de bästa enheterna fick vapen, resten utrustades med ett hopskrap av gammal materiel och erövrade gevär.
Propagandaminister Joseph Goebbels, som även var Berlins Gauleiter (politiske ledare), lät stadens folkstormssoldater svära en ed till Adolf Hitler. Därefter fick ”armén” marschera längs gatorna – många av ”soldaterna” beväpnade med spadar och klädda i sina egna kläder. Militär träning var utesluten på grund av den desperata bristen på ammunition.
”Mitt fosterland, frukta inte: vår Führer har en morfararmé”, löd en spydig och populär visa, som kunde sjungas till melodin ”Die Wacht am Rhein” – en känd tysk soldatsång.
En veckas utbildning
Sjuttonårige Helmut Altner var en av de många tonåringar som kallades in våren 1945. Den 29 mars lämnade han sitt hem och begav sig ut på den farofyllda resa som det innebar att korsa staden för att nå kasernen i Spandau.
”Berlin tycks gå upp i limningen”, skrev han i sin dagbok. ”Tunnelbanan går oregelbundet, och förseningar på halva timmar är inte ovanliga. Stågen, vars räls på många håll är skadad, står nästan helt stilla”.
Längs flera sträckor var han och de övriga resenärerna tvungna att gå, om de inte lyckades kapa en lastbil och pressa chauffören att köra dem en bit av vägen. Längs vägen såg han nyligen bombade hus, där tolvåriga pojkar från Hitlerjugend hade kommenderats ut för att plocka kroppsdelar bland ruinerna.
På kasernområdet kvitterade han ut en alldeles för stor uniformsjacka, som fläktade runt hans smala kropp. Å andra sidan gick byxorna honom till knäna. Under de följande dagarna sköt Helmut Altner ett par gånger med ett gevär och så fick han instruktioner i hur man skulle avfyra pansarskottet Panzerfaust. Till slut matades han och de andra med förmaningar om att desertörer och ynkryggar skulle skjutas på fläcken – och den 7 april skickades han iväg mot fronten.
Domedagen kan börja
Den tyska strategin var att stoppa ryssarna vid Oder. I tre dagar i april rasade slaget vid flodbrinken – Seelowhöjderna – sedan var de tyska styrkorna undansopade, och stormningen av Berlin kunde börja. Den 19 april flög de brittiska bombplanen sin sista räd över Berlin – Röda armén skulle få arbetsro.
Huvudstadens öde låg nu i händerna på Volkssturms gamla män och pojkar som Helmut Altner. Från sitt gömställe under marken befallde Hitler att alla skulle slåss till sista blodsdroppen.
Epilog: Helmut Altner deltog i striderna från Berlins förorter och ända in i centrum, där han gav upp. Ursula von Kardorff hade flytt från staden och befann sig i München, när Berlin föll. Efter kriget bevakade hon bland annat krigsförbrytarprocessen i Nürnberg.