Dagboken följde Aloha runt jorden
På resan runt jorden skrev Aloha i stort sett varje kväll om sina intryck. Hennes ord ger en unik inblick i hennes upplevelser och tankar, när hon och Walter nådde både kända och okända platser på världskartan. rat. De har i smyg inlett ett förhållande, men Aloha är mycket väl medveten om att hon inte är den enda kvinnan som värmer Walters säng.
I slutet av augusti fortsätter expeditionen till Shanghai, och stämningen är god ända tills bilarna når den nordkinesiska staden Tianjin. Där möts de av dåliga nyheter från de lokala myndigheterna: ”Ni kan inte fortsätta. Framför er väntar översvämningar, svält, kriminalitet och inbördeskrig”. Men Cap vägrar att skrota den planerade resan till den nordkinesiska staden Mukden och vidare in i Sovjetunionen. Han övertalar myndigheterna att utfärda de resedokument som behövs, och lejer en kinesisk tolk.
Norra Kina har nästan inga vägar, och terrängen är nästan oframkomlig, så bilarna avancerar i snigelfart. Vid ett tillfälle är det endast tack vare hjälp från fattiga bönder i trakten som Fordbilarna inte rasar nedför ett berg. Som tack ger Aloha dem choklad, vilket de aldrig har smakat ti
”Framför er väntar översvämningar, svält, kriminalitet och inbördeskrig”.
De kinesiska myndigheterna till Wanderwellexpeditionen.
digare. Prövningarna i Kina kulminerar, när bilarna närmar sig Mukden, där kinesiska grupper slåss om kontrollen över området. Utanför ett mindre samhälle får Alohas bil punktering, och strax därefter stormar tio beväpnade krigare fram. Gruppens ledare bröstar upp sig och skriker åt utlänningarna. Aloha skräms av den ”grove och barske” kinesiske mannen, som beskyller de främmande bilisterna för att vara spioner. Aloha stängs in i en illaluktande cell, där hon får sitta hela natten – rädd och orolig för vad som händer med de andra i expeditionen, i synnerhet Cap. Hon får inte en blund i ögonen och blir överlycklig när hon får träffa Walter, när celldörren öppnas på morgonen.
Med hjälp av tolken försöker Cap och Aloha övertyga kineserna om sin oskuld, men ingen tror dem – trots att de visar soldaterna en del av fotografierna från resan. Medan Aloha skickar runt bilderna blir en av soldaterna plötsligt alldeles lila i ansiktet, och han börjar skaka i hela kroppen. Aloha förstår inte vad som händer. Kanske har mannen fått en chock av någon av bilderna, kanske är det en ren tillfällighet, men plötsligt faller han död ner på golvet. Förvåningen och chocken är stor hos hans kamrater, som helt har tappat intresset för Aloha och Walter.
”Spring till bilarna”, säger Cap.
Aloha är livrädd att deras flykt ska upptäckas, men lyckligtvis är de kinesiska soldaterna fortfarande som lamslagna av sin väns överraskande död. Inte ens när Aloha och Cap startar motorerna bryr soldaterna sig om dem, och expeditionsmedlemmarna lyckas komma undan.
I oktober 1924 korsar expeditionen gränsen till Sovjetunionen, och efter två dagars färd inkvarteras de på ett hotell i Vladivostok. Några dagar innan Alohas artonårsdag bankar en soldat på hennes hotelldörr och skriker på ryska, medan han med gester visar att hon ska följa med honom. Hon blir alldeles svag i knäna, när hon inser att de är på väg mot paradplatsen, där bolsjevikernas avrättningar äger rum. Mängder av ryska soldater står uppställda, och Aloha fruktar att hennes sista timme har kommit. Då kliver en officer fram och tar myndigt till orda:
”Ni är den första kvinnan som har kört till Sibirien i bil. Jag har sett er film, och ni är fantastiska. Ni utnämns härmed till hedersöverste”.
Aloha är helt mållös – och efter en gevärssalut får hon ta emot en gradbeteckning.
Walter friar till Aloha
Från Sibirien seglar Wanderwellexpeditionen till Japan, som de tar sig genom under slutet av 1924. De möts av entusiastiska folkmassor och får in omkring tusen dollar (motsvarande cirka 145 000 kronor i dag) varje gång de visar sin film. Samtidigt ser Cap till att arrangera föreställningar hemma i USA under det kommande året. Planen är att jordenruntresan ska avslutas i Afrika – och för att det ska lyckas behöver de dra in pengar.
När expeditionen anländer till San Francisco i januari 1925 får den emellertid inte ett fullt så ärorikt mottagande som medlemmarna hade räknat med. Visserligen flockas journalisterna runt Aloha och Cap för att få intervjuer, men de amerikanska myndigheterna har inte samma positiva inställning till globetrottrarna – i synnerhet inte till Cap.
Walter Wanderwell har alltid haft en lite nonchalant inställning till lagen, och myndigheterna har haft ögonen på honom sedan 1917. Kort efter hemkomsten grips både Walter och Aloha för att bära ”utrustning från den amerikanska armén, som signalerar officersstatus”. Trots att de förklarar att de bälten de bär är kinesiska och alltså inte amerikanska officersbälten, möter de ingen förståelse.
”Ni döms till tvåhundra dollar i böter eller sextio dagar bakom galler”, förkunnar domaren.
Straffet kan verka hårt för ett så oansenlig förseelse, men de har inget annat val än att betala. Deras problem med lagen är dock inte slut med det. Kort därefter får Walter nys om att FBI tänker gripa honom om han bryter mot den så kallade Mann Act. Enligt lagen är det slaveri, om en man för en omyndig flicka över en delstatsgräns. Paret kan alltså inte resa vidare utan att Cap hamnar i fängelse.
De måste komma på en lösning: under det gångna året har paret blivit alltmer förälskat, och våren 1925 är Aloha dessutom gravid. Därför låter Walter skilja sig från Nell, och i april friar han till Aloha. Nu kan han utan att riskera att dömas för slaveri ta sin unga hustru med sig från delstat till delstat. De tillryggalägger många kilometer, men Aloha känner sig nästan främmande på sin egen kontinent:
”Jag försökte känna mig hemma, men blev gradvis mer och mer mystifierad”, skrev hon i sina memoarer.
I Detroit hyllas Aloha och Walter, när de rullar in i bilstaden som vinnare av den tävling som en gång i tiden utlöste expeditionen. Den planerade världsutställningen har ställts in, men Walter kan triumferande visa foton och filmer från inte färre än trettionio länder.
I december 1925 får makarna Wanderwell dottern Valri, men det innebär inte att resan genom Afrika – från Kapstaden till Kairo – ställs in. Aloha är dessutom gravid med barn nummer två, när Wanderwellexpeditionen hösten 1926 ger sig av mot Sydafrika.
Döden lurar på den mörka kontinenten
Resan från Sydafrikas sydligaste spets upp genom Afrika till Kairo i nordost har aldrig tidigare genomförts med bil. Det är en sträcka på över tusen mil, och många av vägarna är inte avsedda för fordon. Medan Cap vid ankomsten till Kapstaden börjar orga
nisera färden växer Alohas mage, och i april 1927 kommer sonen Nile till världen. Tre veckor senare skickas båda barnen till Alohas mor, som nu bor i Australien. Inget får stå i vägen för resan genom Afrika.
På expeditionen deltar sex personer – bland dem Alohas syster Meg. Starten går bra, när Fordarna rullar fram över den enorma savannen.
När expeditionen kommer till staden Louis Trichardt i norra Sydafrika rustar de sig inför den förestående resan genom Moçambique. Stora säckar med mjöl, torkad frukt samt bönor stuvas in i bilarna.
”Ärligt talat är det ni tänker göra vansinnigt”, säger de västerlänningar som vistas i staden.
Äventyrarna är dock besatta av att spela in unika filmer och bli de första som tillryggalägger sträckan.
”Det mörkaste av Afrika väntar, mina vänner”, säger Cap till expeditionsmedlemmarna, när kortegen kör vidare.
I juli rullar bilarna in i Moçambique, där djungeln är tät, och vägarna smalnar till stigar. De måste ständigt stanna på grund av att djungelns växtlighet tvinnat sig runt hjulaxlarna, så att de får sågas och huggas loss.
En kväll övernattar expeditionen i en by, vars invånare först blir rädda för bilmotorerna, men sedan hälsar främlingarna välkomna. Aloha och Meg sover som alltid i bilarna, där risken att attackeras av djur är minst, men vid tvåtiden vaknar Meg. För att sträcka på benen lite går hon en sväng. När hon är tillbaka i bilen hör hon någon ropa: ”Shimba! Shimba!” De inföddas ord för lejon.
Systrarna får kalla kårar längs ryggen. Beväpnade med gevär går de tillsammans med männen runt i byn, där de hittar spår efter ett lejon, som tycks ha följt efter Meg. Fotspåren avslöjar att rovdjuret har varit hack i häl på henne, innan hon satte sig i säkerhet i bilen. En av de bonde i byn hade inte samma tur. Ett blodigt spår börjar vid lägerelden och slutar tvåhundra meter därifrån, där några av mannens ben ligger på marken.
Det hungriga lejonet måste ha ätit upp mannen, innan det fick korn på Meg.
Drömmen om Kairo dör
Den fortsatta färden genom Moçambique blir inte lättare. Landet är drabbat av torka, och det är ont om vattenhål. I brist på dricksvatten tuggar de på spannmål för att hålla munnen fuktig. När även bensinen börjar tryta tystnar det vanliga småpratet och skrattet bland de medtagna expeditionsdeltagarna.
Efter många om och men kommer bilarna fram till staden Massengena, och deltagarna får äntligen tag i vatten och drivmedel, men snart hotas de av ett dödligare problem: malaria. Aloha drabbas svårt, och först efter flera veckors behandling med kinin, då hon svävar mellan liv och död, hämtar den tjugoåriga globetrottern sig någorlunda.
I slutet av september 1927 kör expeditionen in i det mer framkomliga Tanzania. Efter att ha kört i en båge runt kontinentens högsta berg, Kilimanjaro, rullar Fordarna in i Kenya. Där stöter expeditionen på några brittiska kolonisatörer, som stirrar skeptiskt på dem, medan Cap berättar om expeditionens upplevelser i Afrika:
”Hur kan ni amerikaner hålla er vid liv i det här landet? Ni klarar er ifrån allt sådant som det inte är meningen att man ska klara”, var britternas svar på berättelsen.
För expeditionen ser allting ljust ut, och förhoppningarna om att nå Kairo ser ut att gå i lås. Men då får deltagarna reda på att ett blodigt uppror bland dinkafolket i den brittiska kolonin Sudan gör resan vidare norrut livsfarlig, inte minst för vita människor. Samtidigt gör enorma regnmängder i Tchad att det är omöjligt att köra i västlig riktning. För första gången upplever Aloha hur hennes make tar en varning på allvar. Cap berättar för expeditionsdeltagarna att de inte kommer att nå sitt mål.
I stället kör de mot Kenyas ostkust för att sätta kurs mot Europa. Den 18 december 1927 lyfts de utslitna Tfordarna ombord på ett passagerarfartyg, och från däcket ser Aloha och Cap den afrikanska kusten försvinna bakom horisonten. Trots att Aloha varit tvungen att ge upp Kairo är hon inte helt nedslagen, för hon har uppnått sitt slutgiltiga mål – att köra jorden runt. Fem år tidigare hade Aloha Wanderwell gett sig ut i världen som tonåring. Nu kunde hon återvända hem som den första kvinnan som hade rest jorden runt i bil.
Epilog: Efter ett par års paus från resandet drog Aloha och Cap 1930–1931 till Sydamerika och utforskade ännu en kontinent. Året därpå dödades Cap under mystiska omständigheter, men Aloha fortsatte livet som globetrotter med sin andre make, Walter Baker. De reste bland annat runt i Oceanien. Antarktis blev den enda kontinent som Aloha Wanderwell aldrig besökte.
”Det mörkaste av Afrika väntar, mina vänner”.
Walter Wanderwell, 1927.