”Visa mig en person som inte är slav”

Slavar var i antikens Rom egendom på samma sätt som mark och husdjur, och ägarna behandlade dem med förakt. Seneca såg annorlunda på saken: slavar är människor som alla andra och bör behandlas därefter, skrev han i ett framsynt brev till vännen Lucilius1.

Italien, cirka år 63 e.kr. Jag har med glädje hört från personer som har besökt dig att du står på god fot med dina slavar. Det bådar gott för ditt förnuft och ditt förstånd.

”De är bara slavar”, säger folk. Men de är faktiskt människor. ”De är slavar!” Det är de inte, säger jag; de är kamrater.

”Men de är slavar!” framhärdar folk. ”Nej, de är bara vänner av lägre rang”, svarar jag. ”Okej, det är bra. Då är de slavar, det medger jag då”, svarar jag, om min samtalspartner framhärdar.

”Men bara om du samtidigt vill förstå att Ödet har samma makt över slavar som över oss, som är födda fria”2.

Jag måste le, när folk vädrar tanken att det skulle vara förödmjukande för dem att äta tillsammans med sina egna slavar. Varför det?

Speglar det helt enkelt den arroganta inställningen att en herre ska vara omgiven av en grupp slavar, som står omkring honom, medan han äter?

Herren proppar i sig mer än han kan tugga, och fyller glupskt sin mage, tills den är så utspänd att den inte längre fungerar, och det vållar honom större besvär att smälta än att inta födan.

Samtidigt är de stackars slavarna inte ens tillåtna att röra läpparna. Piskan sätter genast stopp för mumlandet i hörnen, och även ofrivilliga ljud som hostningar, nysningar och hickande bestraffas.

Om en slav inte får lov att tala inför sin herre, slutar det av nödvändighet med att han i stället talar bakom hans rygg.

Vi utnyttjar slavarna som om de inte vore människor, utan endast dragdjur. Medan vi lutar oss tillbaka och njuter av vår middag, torkar en slav upp spyor, medan en annan liggande på händer och knän under bordet plockar upp det som de berusade gästerna spiller.

En annan slav, vinskänken, är klädd i kvinnokläder och tydligt obekväm med sin ålder. Han kan inte göra sig fri från sin tid som pojke. Trots att han har en kropp som en soldat är han hårlös. Allt hans hår har antingen avlägsnats med vax eller ryckts ut med rötterna3.

Hela natten måste han hålla sig vaken, medan han omväxlande tillfredsställer sin herres svaghet för drycker och ägnar sig åt ägarens andra lustar. I sovrummet ska han vara en man, men i matsalen förblir han en pojke.

När du kallar en man för slav, tänk på att han uppstod från samma frö som resten av mänskligheten.

Glöm inte att han finner glädje i att betrakta samma himmel som du, och att han andas samma luft som du. Och precis som du lever och dör han.

Han kunde lika gärna vara fri, som att du kunde vara slav. Massakrerna under Marius och Sulla4 förändrade ödet för många som fötts in i förnäma familjer och sett fram emot fina karriärer som senatorer.

Den ene blev i stället fåraherde, medan en annan slutade som tillsynsman på en lantegendom.

Så fortsätt gärna att förakta den man, vars oansenliga öde en gång kanske blir

Seneca.

”Lev med dina underlydande som du vill att dina överordnade ska leva med dig”.

ditt. Men hör mitt råd: Lev med dina underlydande som du vill att dina överordnade ska leva med dig.

Glöm inte att den makt du har över dina slavar motsvaras av den makt som din herre har över dig. ”Vad? Jag har inte någon herre”, säger du.

Nåväl, du är fortfarande ung, kanske kommer du en dag att få en herre. Vet du inte hur gammal Hekabe var, när hon blev slav? Eller Krösus? Eller Darius mor? Eller Platon? Eller Diogenes5?

Lev med din slav på vänskaplig fot, betrakta honom kanske till och med som en närstående. Tala med honom, och låt honom ta del av dina planer och ditt liv.

Förstår du inte att det var på det sättet våra förfäder gjorde upp med herrarnas ondskefulla avsikter och skonade slavarna från förnärmelser?

De kallade herrarna för ”hushållets fader6” och slavarna för familiares, familjens folk, ord som används än i dag.

Våra förfäder instiftade även en stor fest7, då herrarna inte bara åt middag tillsammans med sina slavar, de tillbringade även tid i deras sällskap och knöt an till dem. De tillät att deras slavar intog en hedervärd plats i hushållet. De ansåg att hushållet borde vara en miniatyrversion av en republik.

”Bör jag då bjuda in alla mina slavar att äta vid mitt bord, tycker du?” frågar du mig. Nej, inte mer än att du bör bjuda in alla fria män till bords.

Men du har fel om du tror att jag rekommenderar dig att avfärda dem för att de har ett smutsigt jobb som muldrivare eller åkerarbetare.

Nej, jag bedömer dem efter karaktär; alla män väljer sin egen karaktär, men andra ålägger honom hans plikter.

Vänner hittar du inte enbart på Forum eller i senaten. Är du uppmärksam och klok kan du även finna dem därhemma.

Den som vill köpa en häst och bedömer djuret endast efter betslet är en idiot. Det samma gäller för den person som bedömer en annan människa utifrån hur vederbörande går klädd eller på hans eller hennes rang och ställning.

Rangen är nämligen inget anna stycke tyg, som skyler oss.

”Han är slav”. Än sen? Visa mig en person som inte är slav.

Den ene är slav under sina sexuella lustar, den andre under sin girighet. En är slav under sina ambitioner, en annan under hoppet. Alla är rädslans slavar.

Så låt dina slavar uppskatta dig och inte frukta dig. Den man som är respekterad är älskad, och den man älskar, fruktar man inte. Därför ska du, om du inte vill att dina slavar ska frukta dig, nöja dig med att piska dem verbalt, för fysisk bestraffning bör vara förbehållen djuren, som ju inte bemästrar talet.

Men nu har jag uppehållit dig länge nog; du behöver inte mina förmaningar.

Farväl.