En 41-årig revolution

Iran har genomlevt två revolutioner under 1900-talet. Den första ägde rum 1905–1906 och gav landet dess första moderna författning och ett parlament vars uppgift var att stifta lagar och därigenom också definiera och begränsa kungens makt. Den andra revolutionen ägde rum 1978–1979 och innebar slutet på det monarkiska system som funnits i landet i olika skepnader i över 2 000 år. Revolutionen leddes av en religiös ledare, ayatolla Ruhollah Khomeini, och innebar i flera avseenden ett brott mot den rådande ordningen.

Den gängse föreställningen är att revolutioner är moderna företeelser som byggs på sekulära politiska ideologier – men i Iran mobiliserades en stor del av revolutionens fotfolk genom ett religiöst språkbruk. Målet var ett nytt styre som skulle vägledas av en radikal nytolkning av islam. Revolutionen innebar också att Iran, som under nästan 30 år lierat sig med USA under det kalla kriget, nu ställde sig utanför den logik som internationell politik då var uppbyggd kring. En värld med endast två poler: det kapitalistiska USA och dess allierade och det kommunistiska Sovjetunionen och dess bundsförvanter. Khomeinis slagord var ”varken öst eller väst”.

Innan det revolutionära styret hade hunnit stabiliseras angrep Saddam Husseins Irak plötsligt Iran i september 1980 (kriget kom att pågå i åtta år). Under krigets första år ockuperade Irak delar av västra Iran och islamisterna kring ayatolla Khomeini kom att använda kriget som svepskäl för att göra sig kvitt andra grupper som ingått i den revolutionära alliansen: den sekulära vänstern och liberalerna, som man inte var beredd att dela makten med.

Många medlemmar fängslades och en del av dem avrättades 1981–1983. Sommaren 1988 – då förhandlingar mellan Bagdad och Teheran till slut ledde fram till ett vapenstillestånd – avrättades flera tusen av dem som fortfarande satt i fängelse, främst anhängare till Folkets mujahedin ( Mujahedin-e khalq), en marxistisk-islamistisk revolutionär gerillagrupp som vänt sig mot Khomeini och stridit på Saddam Husseins sida i kriget. De sista resterna av andra kommunistiska och socialistiska partier utplånades också då många av deras medlemmar avrättades. Därigenom var den islamistiska revolutionen fullbordad.

Khomeini själv avled i juni 1989, vilket innebar slutet för revolutionens ”heta” fas. I flera omgångar har landets befolkning, och till viss del även politiska elit, därefter försökt åstadkomma en normalisering av samhällslivet, en process som fortfarande pågår. Då, vid 1990-talets början, innebar det att fler iranier vågade tala om revolutionens övriga löften, de som inte handlade om islams roll utan om sådant som ekonomisk rättvisa och yttrandefrihet, och kräva att de skulle komma upp på den poli

tiska dagordningen. Landet var också tvunget att ställa om från en krigsekonomi och försöka få industrier och företag att börja producera för civila ändamål. Man uppskattar att Iran förlorade 644 miljarder dollar i faktiska kostnader och uteblivna inkomster och att över 180 000 människor, de flesta i åldern 15–29 år, hade dödats. Det krävde i sin tur att Iran måste kunna sälja sina varor och sin olja på världsmarknaden samtidigt som landet behövde lån utifrån för att kunna göra nödvändiga investeringar.

Den politiska eliten var splittrad över hur man skulle hantera denna nya verklighet och över hur långt man skulle eller borde gå för att normalisera samhället. Trots denna splittring fortsatte samhället att utvecklas och människor gick vidare och lämnade revolutionen och kriget bakom sig. De yngre generationerna ville förutom att hitta arbeten också få större kulturell frihet och att regimen skulle lätta på de hårda reglerna om hur unga män och kvinnor får umgås med varandra, avskaffa censuren av musik och film med mera.

De konservativa politiska grupperingarna försökte dock, och försöker fortfarande, att hålla fast vid retoriken och framhäva de revolutionära religiösa ideal som de utgick från när de skapade den islamiska republiken. De radikala vänsterislamisterna från 1980-talet, som ivrade för statlig kontroll av ekonomin och ett spridande av revolutionen bortom landets gränser, mjuknade med tiden och har sedan 1990-talet insett att staten behöver hålla jämna steg med det övriga samhället för att den ska kunna behålla någon auktoritet och legitimitet. Dessa krafter kallas idag för reformister då de genom reformer hoppas kunna ge medborgarna fler rättigheter och därigenom öka statens legitimitet i befolkningens ögon.

Den som först fick axla ansvaret för dessa förväntningar var Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, som satt som president 1989– 1997, samtidigt som hans regering försökte bygga upp landet efter kriget. Yngre religiösa intellektuella och rättslärda (motsvarande präster i kristendomen men med fokus på uttolkandet av religiös lag) som varit entusiastiska anhängare av det nya styret började i samma veva ifrågasätta de repressiva och auktoritära dragen i systemet. De frågade sig om inte religionen förlorade på att vara så tydligt förknippad med staten och det språk och den ideologi som den använde för att legitimera sig och rättfärdiga sina handlingar och övergrepp.

Rafsanjanis politik hade en del framgångar men lyckades inte förändra det ekonomiska systemet i den utsträckning som behövdes. Även om en del industrier effektiviserades och en del projekt gav utdelning drog landet också på sig stora skulder. I samråd med den nya högste ledaren Ali Khamenei kom Rafsanjani att försöka demobilisera och integrera det starka och ideologiskt skolade Revolutionsgardet genom att ge organisationen och dess medlemmar möjlighet att verka inom den ekonomiska sfären. Khomeini hade på sin tid varnat för att låta Revolutionsgardet ägna sig åt något annat än landets militära försvar av rädsla för att skapa en situation där de skulle få ett övertag gentemot politiker och rättslärda. Khamenei å sin sida drev på denna kursändring för att han behövde en mäktig bundsförvant inom systemet. Därmed lades grunden för den betydande ekonomiska makt som Revolutionsgardet besitter i dagens Iran.

Yngre generationers hopp om ett mer tillåtande samhällsklimat stötte snart på patrull. Inte minst på grund av den paranoia som

den relativt sett mer öppna atmosfären väckte inom säkerhetstjänsten. Det framkom senare att en del av de mord och ”olyckor” som framstående författare och oppositionella politiker råkat ut för, kanske så långt tillbaka som 1988, var iscensatta av grupper inom den civila säkerhetstjänsten (de så kallade kedjemorden). Bland offren fanns veteranpolitiker-na Darioush och Parvaneh Eskandar Forouhar samt författaren Mohammad Mokhtari.

Kraven på förändring kom, som så ofta, från de unga. Iran hade en enorm befolkningstillväxt under 1980-talet vilket bidrog till att medianåldern förblev låg (se figur ovan). De unga iraniernas inflytande blev tydligt i presidentvalet 1997 då den mer liberalt sinnade före detta kulturministern Mohammad Khatami vann valet mot den högste ledarens favorit, den kulturkonservativa Ali Nategh Nouri (båda är rättslärda). Vid det här laget var det tydligt att de icke folkvalda institutionerna (som Väktarrådet och rättsväsendet) var i händerna på de konservativa eftersom topposterna utnämndes av den högste ledaren. Reformisterna försökte nå maktens korridorer genom att vinna de val som

regelbundet hölls till parlamentet ( Islamiska rådgivande församlingen, majlis-e shura-e islami) och presidentämbetet.

Khatamis kampanj lockade till sig många unga väljare (inklusive en del av Revolutionsgardets soldater och rekryter) och kvinnor. Det blev en fingervisning om att unga iranier och kvinnor kan påverka valutgången eftersom de utgör en så betydande del av väljarkåren. Kampanjen speglade även en annan viktig aspekt av det så kringskurna valsystemet i landet, att oavsett hur få kandidater som Väktarrådet släpper igenom har dessa för varje presidentval blivit tvungna att bli bättre på att bedriva kampanjer för att synas och därmed locka till sig röster. I detta samspel mellan kandidater och väljarkåren uppstår som oftast en dynamik där en sorts politisk vänster-högerskala bildas – oavsett om det är fyra (1997) eller åtta presidentkandidater (2013). Revolutionen lovade att lösa problemen med ekonomisk ojämlikhet och korruption – men dessa löften har inte uppfyllts och väljarna kräver svar på varför det har blivit så. För presidentkandidaterna handlar det därför om att under den korta och intensiva valkampanjen försöka sticka ut från mängden genom att ge svar på frågor om ekonomisk politik, korruptionsbekämpning, frågor om minoriteters rättigheter och så vidare.

Den hetsiga valdebatten i TV 2009 mellan den dåvarande konservative presidenten Mahmoud Ahmadinejad och hans främste motkandidat Mir Hussein Mousavi ledde till att den senare fick till en nytändning i sin kampanj. Enligt det officiella resultatet vann Ahmadinjead trots detta, något som varken de två reformistiska presidentkandidaterna Mir Hussein Mousavi och Mehdi Karroubi eller deras många anhängare accepterade. Detta ledde till en politisk kris med protester som samlade miljontals deltagare.

Ett annat element i valkampen som sedan dess blivit en återkommande del av den politiska diskursen är rättighetsdiskussionen. Enligt den iranska författningen från 1980 besitter medborgarna en hel del rättigheter (bland annat yttrande- och mötesfrihet) men dessa respekteras inte av staten. En del av den pågående debatten har därför handlat om hur statliga myndigheter och institutioner ska bli mer ansvarskännande och förmås att följa lagen fullt ut. Det handlar både om behovet av professionalism och regelverk och om hur man ska förstå sociala, moraliska och kulturella koder och rättigheter, det senare områden som den religiöst färgade staten i Iran vill kontrollera och reglera och något som ofta görs med repressiva metoder. Samtidigt lever den unga befolkningen i vissa avseenden i en värld där såväl moraliska som sociala kompasser och referenspunkter ser helt annorlunda ut.

Den sittande presidenten, Hassan Rohani, vann valet 2013 och valdes sedan om 2017. 2013 segrade han på en valplattform med två huvudelement: att lätta på den atmosfär av säkerhetstänkande och repression som hade växt fram efter den politiska krisen som följde på presidentvalet 2009, samt att få till en förhandlingslösning på kärnteknikfrågan med FN så att de sanktioner som steg för steg hade införts sedan 2006 skulle kunna hävas och den iranska ekonomin skulle kunna börja växa.

Iran anser att landet, enligt icke-spridningsavtalet, har rätt att anrika uran för civila ändamål, en tolkning som EU och USA inte accepterar. Mellan 2003–2005 förhandlade Iran med EU om sitt kärnteknikprogram men då ingen av parter kunde erbjuda en lösning tog Internationella atomenergiorganet (IAEA) frågan till FN:s säkerhetsråd vilket resulterade i en serie resolutioner mot Iran, med sanktioner som följd. Nya förhandlingar

2008–2012 var fruktlösa och resulterade i mer iransk urananrikning och fler sanktioner mot landet.

Redan ett halvår innan Rohani valdes fanns det kontakter mellan USA:s dåvarande president Barack Obamas administration och den högste ledarens representanter. Med Rohani vid rodret tog det hela fart och mellan 2013 och juli 2015 förhandlade de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och Tyskland med Iran, något som resulterade i ett avtal ( Joint Comprehensive Plan of Action) som trädde i kraft i januari 2016. Avtalet definierar tydligt vad som får göras inom Irans kärnenergiprogram och att det ska stå under strikt kontroll från IAEA. I gengäld hävdes FN:s och EU:s sanktioner och amerikanska sanktioner (via dispens från presidenten). 2018 hoppade dock USA av avtalet och Washington införde nya sanktioner mot Iran.

Fakta om Iran

Officiellt namn: Jomhuri-ye Eslami-ye Iran/Islamiska republiken Iran

Antal invånare: knappt 84 miljoner (FN-uppskattning 2020)

Huvudstad: Teheran 10 miljoner inv (2018)

Statsskick: republik, enhetsstat

Statschef: ayatolla Ali Khamenei (1989–)

Regeringschef: president Hassan Rohani (2013–)

BNP per invånare: 5 628 US dollar (2017)

Viktigaste handelspartner: Kina, Förenade arabemiraten, Irak, Turkiet

Förväntad livslängd: 77,3 år för kvinnor, 76,2 år för män (2017)

Andel invånare under 14 år: knappt 24 procent (uppskattning 2019)

Medianålder 1950 till 2030