Staten, regimen och systemet
Iran är en teokratisk republik, vilket innebär att landet styrs genom en författning där regelbundna val hålls till ett folkvalt parlament samt till presidentposten och Expertrådet. Detta råd består av 88 medlemmar som alla är rättslärda och har till uppgift att välja landets högste ledare ( vali-e faqih). Han måste vara rättslärd och har vittgående befogenheter, bland annat att avsätta presidenten, förklara krig och sluta fred.
Iran har till dags dato bara haft två högste ledare eftersom de sitter på livstid, revolutionsfadern ayatolla Ruhollah Khomeini, (1980–1989) och hans efterträdare ayatolla Ali Khamenei. Den senare var egentligen inte teologiskt kvalificerad för posten efter
som författningen krävde att den högste ledaren måste vara en marja’ ( den högsta nivån av lärdom inom shiaislam). För att kunna ge posten till Khamenei reviderades författningen genom att de teologiska kraven för den högste ledaren sänktes. Som veteran från revolutionen och som en av de tyngsta politikerna inom det nya systemet, nezam, hade han dock de politiska meriter som krävdes.
Den högste ledaren utser cheferna för den statliga TV:n och radion, rättsväsendet, Revolutionsgardet etc. Att alla dessa organ och institutioner svarar direkt till honom är en garant för en långsiktig stabilitet inom politiken, åtminstone ur ett konservativt perspektiv. Samtidigt innebär det en urholkning av det republikanska elementet, folkstyret, i systemet. Oavsett vem som vinner ett val har alla kandidater först godkänts av Väktarrådet vars medlemmar direkt eller indirekt utses av den högste ledaren. När den vinnande kandidaten sedan tillträder som president måste han ständigt tampas med den högste ledaren när det gäller hur politiken ska se ut och landet ska styras.
Khameneis roll har växt med tiden, framför allt efter det omtvistade valet 2009 då han tydligt tog parti för den dåvarande presidenten Ahmadinejad och krävde att oppositionen skulle vika sig. Han vill annars framstå som en landsfader som inte lägger sig i den dagliga politiken, men eftersom systemet är fullt av olika grupperingar som ständigt träter och han själv räds presidenter som vunnit stora valsegrar med löften om en liberalisering av samhället har institutionen kring hans ämbete, Beyt-e Rahbar, växt. Den har fått allt fler anställda, större budget och lägger sig i ökande utsträckning i det dagliga styret av landet.
Numera är Iran ett land där organiserad religion och de rätts-lärdas auktoritet ifrågasätts, och det i än högre grad än under
shahens tid. Den islamiska republiken har till exempel ett helt separat domstolsväsende vars enda syfte är att lagföra rättslärda – oftast handlar det om att disciplinera dem som inte följer den statliga tolkningen av islam.
En annan institution som har växt i betydelse är Högsta nationella säkerhetsrådet. Här finns alla politiska fraktioner i systemet representerade inklusive Revolutionsgardet, militären, och säkerhetstjänsterna. Rådet har blivit det forum där de olika grupperingarna måste komma överens i frågor som rör landets säkerhet och det politiska systemets överlevnad. Det var här som de iranska kraven och förhandlingspositionerna och det slutgiltiga godkännandet av kärnteknikavtalet hamrades fram. Liknande institutioner har tidigare skapats för att försöka lösa konflikter och låsningar som uppstår i statsmaskineriet mellan de olika fraktionerna inom eliten och i parlamentet. Det har i huvudsak inneburit att man skjutit problemen framför sig. Paradexemplet är hur systemet både ska inbegripa en fri marknad och en statlig styrning av landets ekonomi. Bägge principerna finns inskrivna i författningen och speglar den splittring som fanns inom den politiska eliten när den skrevs och som fortfarande finns kvar.
Valet 2020
I parlamentsvalet i februari 2020 gick Väktarrådet väldigt hårt fram och diskvalificerade många kandidater. Främst dem som förknippades med reformisterna. Rådet diskvalificerade även 92 sittande parlamentsledamöter som inte fick ställa upp för omval. Detta visar hur svaga de politiska grupper som lyckades få igenom kärnenergiavtalet har blivit efter att Trump-administrationen gjort allt den kunnat för att sabotera det. Reformisterna
fick igenom ett avtal – beviset på att det går att framgångsrikt samarbeta med västvärlden – medan deras konservativa motståndare kan peka på att de hade rätt i sin ståndpunkt: det går inte att lita på USA.
I det nya parlamentet har konservativa grupper vunnit stort och många av dem som tidigare har givit reformisterna en skjuts avstod från att rösta. Valdeltagandet var historiskt låga 42,6 procent i den första valomgången vilket knappast faller den högste ledaren i smaken – han föredrar när det ligger på 55–60 procent för att kunna visa att systemet har folklig legitimitet. Han vill dock inte att ännu fler röstar, för då kommer den delen av väljarkåren som lägger sin röst på reformisterna att öka i brist på mer radikala alternativ.