Irans ekonomi och amerikanska sanktioner
Den iranska ekonomin har genomgått en rad förändringar under de senaste 15 åren samtidigt som vissa grundläggande strukturella brister förblivit desamma. Ekonomin är generellt sett misskött och lider av korruption och brist på insyn och effektivitet. Korruptionen finns i lika stor utsträckning på individnivå som på institutionell nivå. I det förra fallet handlar det om att muta tjänstemän för att få ärenden och processer genomförda, uppgifter som det egentligen är myndigheternas skyldighet att utföra men där byråkratins hjul behöver ”smörjas” för att något alls ska hända eller för att skynda på processen. I det senare fallet handlar det om hur statliga, halvstatliga och privata institutioner hanterar pengar och verksamheter där politiska och finansiella
intressen kan utöva påtryckningar. Sedan 1990-talet har man i flera omgångar försökt privatisera delar av de statliga industrierna och företagen (senast under president Ahmadinejad). Detta har, i likhet med hur det såg ut i Ryssland efter Sovjetunionens upplösning, i huvudsak inneburit att den halvstatliga sektorn vuxit och att tillgångar sålts till grupper med nära band till den statsbyråkrati som ansvarar för privatiseringen.
Ett annat exempel på korruptionsproblemen är det iranska bankväsendet som på grund av eftersatt kontroll och internationell isolering är svåröverskådligt. Vem eller vilka som äger den stora mängd banker som startats de senaste 15 åren är ofta oklart och det är svårt att veta var de enorma summor pengar de hanterar kommer ifrån och till vem de flyttas. Detta möjliggör politisk och finansiell korruption, och det med hisnande belopp.
Dessa problem har dessutom förvärrats av de omfattande sanktioner som USA/EU införde mot Iran 2008–2013 och sedan på nytt 2018 av Trump-administrationen.
De unga och ofta välutbildade iranierna kommer inte till sin rätt på arbetsmarknaden, alltför för många av dem får antingen inga jobb alls eller är överkvalificerade för de arbeten som finns. Ungdomsarbetslösheten har dock generellt varit hög, oavsett befolkningens utbildningsnivå.
Även kvinnor, som numera utgör majoriteten av de universitetsstuderande, har svårt att komma ut på arbetsmarknaden och när de gör det får de oftast arbeten som de är överkvalificerade för. Kvinnor har gjort en hel del framsteg inom företagsvärlden men här finns ett glastak – de är ofta mellanchefer som får allt att rulla, men de högsta cheferna tenderar fortfarande att vara män över 50 år. Ur ett långsiktigt perspektiv har Irans kvinnor
fått det sämre juridiskt under de senaste 40 åren (rätten till skilsmässa och arv har begränsats och kvinnors vittnesmål är inte likställda männens), medan de är så gott som ikapp männen när det gäller utbildningsnivå. Det senare, i kombination med tuffa ekonomiska villkor, gör att kvinnor idag måste vara brödvinnare oavsett konservativa rättslärdas önskan om att kvinnorna ska stanna hemma med barnen medan männen ska befinna sig ute i arbetslivet. Precis som i många andra länder leder den ökande utbildningsnivån till att kvinnor gifter sig senare och får färre barn. Giftermål är överhuvudtaget en svår huvudvärk i dagens Iran på grund av de stora kostnader som det inbegriper – singelhushåll är följaktligen ett växande fenomen – något som staten inte vill kännas vid, i varje fall inte när singlarna är kvinnor.
Osäkerheten kring ekonomins utveckling har även spätt på den så gott som kroniskt höga arbetslösheten, som pendlat mellan 20−40 procent under så gott som hela den islamiska republikens existens. Undantaget var de första åren av president Rohanis ämbetstid då man drog åt svångremmen och skar ned på statliga investeringar och andra åtgärder, som visserligen behövs för att få ekonomin att växa, men som också tenderar att spä på inflationen (se figur på nästa sida). Under en kort period lyckades man få ner inflationen till under 10 procent, men till priset av välbehövliga samhällsekonomiska investeringar fick läggas på is.
Iran, i likhet med andra länder som i huvudsak är råvaruproducenter, har försökt att bredda basen för sin ekonomi. Det innebär att man försöker utveckla andra branscher än den som utvinner olja och gas, och förädla oljeprodukter istället för att endast exportera råolja. Problemet med oljeindustrin är att den sedan årtionden är i behov av stora investeringar för att moderni
sera anläggningarna. För att kunna utvinna de enorma gasfyndigheterna (bland de största i världen) krävs tillgång till LNG-teknik (som kan hantera flytande gas, liquified natural gas) något som hittills varit så gott som omöjligt på grund av USA:s sanktioner (den bästa teknologin för LNG har amerikanska komponenter).
Iran har varit utsatt för amerikanska sanktioner av allehanda slag sedan ett gisslandrama 1979−1980, då iranska studenter höll personalen på USA:s ambassad i Teheran som gisslan i över ett år (se sid 19). De sanktioner som infördes i samband med det har i huvudsak hindrat amerikanska företag från att verka i Iran eller gällt specifika sektorer som till exempel material som kan användas i ett kärnvapenprogram. De finansiella sanktioner som USA införde under 2000-talet i samarbete med EU har haft en mycket vidare och djupare effekt på Irans ekonomi och på samhället i stort. Sanktionerna infördes successivt i ett försök att tvinga Iran att sluta att anrika uran. År 2011 stängdes iranska banker av från det internationella transfereringssystemet Swift som drivs av ett
bankkonsortium med juridisk hemvist i Belgien. Efter det kunde inga banker som använder Swift ta emot eller skicka pengar till iranska banker. 2012 införde EU ett oljeembargo mot Iran vilket främst innebar att italienska, grekiska och spanska oljeraffinaderier inte längre kunde köpa iransk olja. För USA:s del hade dessa sanktioner inga negativa följder, man hade sedan länge sanktionerat ut sig från den iranska marknaden. För EU var det mer kostsamt. EU hade under en längre tid varit Irans främsta handelspartner, med Kina som nummer två, men genom de egna sanktionerna som infördes gradvis från 2010 kom man att tappa första platsen och förlora mycket av den iranska marknaden (både när det gäller import och export).
För EU:s del fanns det hopp om en återhämtning efter att kärnteknikavtalet slöts i juli 2015, men europeiska banker var fortsatt rädda för amerikanska böter om de genomförde penningtransaktioner till Iran eller finansierade affärsprojekt i landet. Detta trots att det var helt lagligt i EU. När USA drog sig ur kärnteknikavtalet 2018 och återinförde hårda sanktioner mot Iran innebar det även att EU inte kom tillbaka till den iranska marknaden på det sätt parterna hade hoppats på. EU har dock fortsatt att ge retoriskt och delvis politiskt stöd för kärnteknikavtalet, men har inte kunnat förmå sitt näringsliv att återuppta handeln med Iran – och det var det ekonomiska utbytet med investeringar i Iran som var moroten för Teheran att skriva under avtalet.
En av de oavsiktliga, men förutsägbara, följderna av årtionden av amerikanska sanktioner är hur de har tvingat den iranska staten och landets näringsliv att bredda ekonomin. Industrin och tjänstesektorn har växt och idag beräknas oljeinkomsterna endast utgöra 25–30 procent av landets BNP. Däremot är oljeexporten
livsviktig för att få in hårdvaluta. Man har infört moms och försökt effektivisera skatteintaget för att därigenom kompensera för tappet i oljeinkomster och minska statens beroende av oljan, där intäkterna varierar stort i takt med att oljepriset svänger. Iran har också utvecklat sina handelsrelationer med grannländerna för att hitta nya marknader för sina inhemskt producerade industri- och konsumtionsvaror. Idag är Irak och Afghanistan viktiga handelspartners i detta avseende och de långsiktiga projekten med en hamn i Chabahar (i samarbete med Indien) och en gasledning till Pakistan och Indien är tänkta att ge Iran stabila handelspartners utanför den sfär som lättast påverkas av USA.
Iran har med andra ord idag en ekonomi som inte är lika beroende av oljeinkomsterna som rivalen Saudiarabien (ca 85 procent av den saudiska statsbudgeten kommer från oljeförsäljning), något som landet delvis tvingats till på grund av de amerikanska sanktionerna. I längden gör det Iran mindre sårbart för såväl förändringar i oljepriset som försök att svälta ut landet genom att strypa dess oljeexport.
Men de amerikanska sanktionerna har även många negativa konsekvenser. Korruptionen har ökat då landets banker och företag inte längre utsätts för konkurrens och granskning utifrån. Genom kärnteknikavtalet och försöken att integrera Iran i den globala handeln stod det klart hur långt efter landet ligger i bankstandarder etc. Därför har Rohani-administrationen försökt att få med Iran i Financial Action Task Force ( FATF), ett mellanstatligt organ som tar fram internationella standarder för bekämpning av penningtvätt, finansiering av terrorism och finansiering av spridning av massförstörelsevapen, och liknande internationella bankregleringar ( Basel IV). Försöken stötte på
motstånd dels från affärsintressen inom landet som inte vill utsättas för den typen av granskning, dels från grupper inom militären och politiken som har kopplingar till internationella nätverk som skulle kunna klassas som problematiska enligt internationella normer. EU har sett FATF-processen som ett steg i att bana väg för ökade handelsförbindelser med Iran, men Trump-administrationen har gjort allt den kan för att hindra detta. I detta som i mycket annat har USA och de konservativa grupperna i Iran varit överens.
Även Revolutionsgardet har gynnats av att Iran isolerats internationellt. Gardet har sedan 1990-talet utvecklats till att bli lika mycket ett affärskonglomerat som en militär organisation. Denna trend har tagit fart på grund av sanktionerna som i sektor efter sektor undergrävt gardets konkurrenter. Revolutionsgardet kan med sitt politiska inflytande och egna resurser (banker, kapital, tekniskt kunnande) konkurrera ut inhemska medtävlare och behöver inte bekymra sig om eventuella utländska konkurrenter.
USA vs Iran: Kärnteknikfrågan som hävstång
Konfrontationen mellan USA och Iran går tillbaka till revolutionen 1978–1979 och det långdragna gisslandramat. Under 444 dagar höll en radikal studentgrupp personalen på USA:s ambassad som gisslan och kom därigenom att förstöra den dåvarande amerikanske presidenten Jimmy Carters möjlighet att bli omvald. Sedan dess har USA försökt att tränga tillbaka Iran och Teheran har å sin sida öppet strävat efter att få USA att lämna regionen. Flera amerikanska presidenter har haft som officiellt mål att försöka störta den islamiska republiken. Under det åtta år långa
kriget mot Irak hjälpte USA den irakiska regimen (tillsammans med flera stora västeuropeiska länder och Sovjetunionen) i ett försök att hindra den iranska revolutionen från att spridas.
Iran och USA har inte haft några formella diplomatiska relationer sedan gisslandramat. Det har dock inte hindrat dem från att ändå samarbeta ibland. När USA invaderade Afghanistan efter terrordåden mot USA i september 2001 behövde man hjälp från Iran för att få över den afghanska Norra alliansen, som motsatte sig talibanernas styre, på sin sida. Norra Alliansen hade nära band till Iran och USA behövde iransk hjälp för att komma i kontakt med och nå en överenskommelse med dem (vid Bonnkonferensen, som organiserades av FN, enades parterna i december 2001 om hur ett framtida Afghanistan skulle styras). Revolutionsgardet ska även ha hjälpt det amerikanska flygvapnet att identifiera bombmål.
Trots samarbetet kunde den dåvarande Bush-administrationen inte förmå sig till att bygga vidare på detta utan återgick till den trygga institutionaliserade fiendskapen med Teheran. Under kampen mot Islamiska staten ( IS, även kallad Da’esh) i Irak 2014 kom USA och Iran att slåss på samma sida och även om inte någon av parterna officiellt erkände det måste en viss
militärtaktisk samordning ha skett mellan de Iranstödda miliserna på marken och de amerikanska flygräderna.