Irans regionala strategi och förehavanden

Irans regionala politik under den islamiska republiken började med ambitionen att sprida sin revolution. Det lyckades man aldrig med, med undantag av att man hjälpte till att skapa Hizbollah i Libanon, som idag både är en formidabel militär

organisation och ett politiskt parti som sitter i landets regering. Istället växte det fram en tydligare försvarsdoktrin och regional politik. Iran behövde skapa det man i Israel kallar strategiskt djup, det vill säga möta fienden på andras territorium och förhindra att konflikter skulle nå fram till det egna landets gränser. I mångt och mycket har man också blivit en makt som vill behålla status quo och ha stabila grannar. Det har inte hindrat Iran från att lägga sig i andra länders inre angelägenheter, men detta är inte unikt för Iran, då även Irak, under Saddam Hussein, Turkiet och Saudiarabien har agerat på liknande sätt.

Det som förändrade det regionala landskapet och som fortsatt att generera nya situationer som krävt att Iran anpassar sig är USA:s invasion av Irak 2003. Den amerikanska ockupationen av landet missköttes grovt vilket skapade ett politiskt vakuum och en enorm osäkerhet i Irak som Iran utnyttjade. Teheran fick nu en reell möjlighet att skaffa sig inflytande i det nya politiska landskap som höll på att växa fram i Irak. Samtidigt försökte Iran göra det så svårt som möjligt för USA att agera i Irak, och kunde också bekämpa sin huvudfiende där via ombud (beväpnade shiamiliser som stöddes av Iran) utan att riskera ett direkt krig med USA. Dessutom hade en stor del av dem som ingått i oppositionen till Saddam Husseins diktatur befunnit sig i exil i Iran. De såg nu en chans att återvända till någon form av irakisk demokrati, vilket i förlängningen innebar att Iran, per definition, fick politiska allierade inom det nya och bräckliga politiska system som höll på att byggas upp i Irak. I det irakiska inbördeskrig som bröt ut 2006, och där USA var en av aktörerna, slogs USA på sätt och vis mot Iran via dess allierade – samtidigt som en del av dessa Iran-stödda grupper också hade framstående politiker

i sina led, personer som USA behövde för att det amerikanska projektet att bygga upp ett nytt Irak skulle vara möjligt.

Med tiden har den amerikanska närvaron i Irak kostat mer än den smakat för USA och de olika politiska grupperingarna (främst de shiamuslimska och kurdiska) i landet är medvetna om att USA förr eller senare kommer att ge sig av medan Iran är en permanent granne. I princip har alla irakiska regeringar sedan 2003 tillsatts genom en kombination av valresultat och kohandel mellan Washington och Teheran om vilka partier och fraktioner som ska ingå och hur ministerposterna ska fördelas. Även om de två parterna är fiender har de ett gemensamt intresse av att förhindra att Irak kollapsar – men det betyder inte nödvändigtvis att de vare sig vill eller kan hjälpa Irak att bli ett väl fungerande land. Det misslyckandet blev särskilt tydligt när IS sommaren 2014 intog Mosul och sedan svepte genom Irak i riktning mot Bagdad. Det tog alla på sängen och situationen räddades genom iranska vapenleveranser och trupper till kurdiska Irak, mobilisering av shiamuslimska miliser och amerikanska flygbombningar.

Idag är Iran den mest betydelsefulla av de utländska makter som försöker utöva inflytande i Irak. Teherans allierade finns både i form av väpnade miliser som numera integrerats (i alla fall på pappret) i Iraks militära försvar, och i politiska partier som sitter i parlament och regering. För Teherans del handlar detta om att förhindra att Irak kan bli en språngbräda för ett anfall mot Iran, något som amerikanska makthavare tänkte sig 2003, och om att utveckla grannlandet till en exportmarknad som hjälper till att minska de negativa effekterna av de amerikanska sanktionerna.

En mer osannolik allierad har Iran i Syrien. Det är en relation som föddes i en gemensam fiendskap till Saddam Husseins Irak –

ingen trodde dock att den arabsocialistiska republiken Syrien och teokratin Iran skulle kunna förenas i någon beständig allians, men 40 år senare är de två länderna fortfarande varandras närmast allierade i regionen. För Irans del handlar det i första hand om att säkra landrutten till Libanon och Hizbollah som utgör den första försvarslinjen mot Israel. Om Tel Aviv skulle försöka angripa Iran måste de ta med den betydande militära förmåga som Hizbollah har i beräkningen (bland annat dess raketarsenal). Den arabiska våren och inbördeskriget i Syrien gjorde att Teheran var tvunget att ta sitt engagemang i Syrien till en helt ny nivå, ekonomiskt och politiskt, eftersom Bashar al-Assads regim var hårt pressad under de första åren av inbördeskriget. Iran har försökt hålla den syriska ekonomin under armarna och även bidragit med militär utrustning och soldater, dels från Revolutionsgardet dels från den reguljära armén. Man har också följt sina beprövade metoder och skapat miliser i Syrien och även rekryterat shiamuslimer från Afghanistan (och bland de miljoner afghanska flyktingar som bor i Iran) och Pakistan för att ingå i nya miliser som slåss i Syrien. Tidigt under den syriska krisen kom det signaler från Teheran som tydde på att det huvudsakliga målet var att förhindra att jihadister eller salafister skulle ta över Syrien, men med tiden hårdnade dragkampen om Syrienpolitiken internt i Iran och att ”rädda” Syrien likställdes med att Bashar al-Assad skulle sitta kvar vid makten. Huruvida Iran hade varit mottagligt för en förhandlingslösning av konflikten i Syrien undersöktes aldrig eftersom den dåvarande amerikanska utrikesministern Hillary Clinton vägrade låta Iran sitta med vid förhandlingsbordet. Men då Iran och Ryssland var tydligare med vilka mål de hade och var beredda att använda alla till buds stående medel för att nå dem

har de framgångsrikt försvarat Assad-regimen som ännu härskar över de ruiner som återstår av Syrien.

Iran har genom krigföringen i Syrien också anpassat sin tidigare gerillainspirerade militära doktrin – nu har man också börjat erövra och hålla territorium. Och man har deltagit i ett oerhört blodigt och brutalt inbördeskrig vilket har gett en ny generation soldater krigserfarenhet. Det finns en risk att de mer ideologiskt motiverade av dem som slagits i Syrien (företrädelsevis från Revolutionsgardet) betraktar den iranska statens kritiker och motståndare som fiender som det är acceptabelt att behandla som om man vore i ett inbördeskrig.

Syrienpolitiken och det pris den haft har inte varit populär bland befolkningen i Iran och staten har försökt rättfärdiga den med att Assads motståndare i huvudsak är jihadister som måste bekämpas på plats innan de når Iran. Rädslan för IS finns i Iran och är befogad i så måtto att det finns sunnimuslimska minoritetsgrupper i landet som har legitima klagomål (försummade landsändar, hög arbetslöshet och religiös diskriminering) mot centralmakten, något som kan utnyttjas av IS. I juni 2017 attackerades det iranska parlamentet och ayatolla Khomeinis mausoleum av beväpnade män från IS.

En annan konfliktyta som uppstått som en följd av det som hänt i Syrien är att iranska soldater nu är stationerade i ett land som gränsar direkt till Israel. Tel Aviv har tydligt signalerat att den ökande iranska militära närvaron i Syrien är oacceptabel och man har vid flera tillfällen angripit iranska mål och dödat iransk personal i Syrien. Vid åtminstone ett tillfälle har man även attackerat liknande mål i Irak. Den här situationen ökar risken för en direkt konfrontation mellan Iran och Israel och en upptrappning

av deras långvariga konflikt vilka går tillbaka till revolutionen och de anti-imperialistiska och pro-palestinska strömningarna som då fanns både inom vänstern och bland islamisterna i Iran. Khomeini, precis som många andra islamister, ansåg att Israel var ett västerländskt påfund för att kolonisera Jerusalem. Men som den realpolitiker han var, var han noggrann med att inte direkt konfrontera Israel och göra Iran till en ”frontstat” i palestiniernas kamp (han hade inte heller mycket till övers för den dåvarande palestinska ledaren Yassir Arafat). Under 1980-talet försökte Tel Aviv, förgäves, att återskapa någon sorts relation till Iran. Under shahens tid hade man haft goda kontakter och det var ur Israels perspektiv en del av landets strategi att hitta allierade bland de icke-arabiska länderna i regionens periferi. Ur Irans synvinkel var det en ren nödlösning: Iran var i desperat behov av krigsmateriel under kriget mot Irak och Israel var villigt att sälja en del amerikansk krigsmateriel. Detta var särskilt attraktivt för Teheran då det försvar revolutionärerna hade ärvt från shahens tid byggde helt på teknologi från USA och andra västmakter.

Teheran fortsatte med sitt stöd för Hafez al-Assad, far till den sittande syriska presidenten, i Syrien och att bygga upp Hizbollah i Libanon vilket i allt större uträckning blev ett bekymmer för Israel. Konflikten fick dock strategisk betydelse först på 1990-talet när Saddam Hussein hade besegrats av den USAledda koalitionen 1991. Iran var inte längre tyngt av ett förödande krig mot Irak som nu var kraftigt decimerat vilket gjorde Iran till ett större potentiellt hot mot den regionala balans som gynnat Israels och Saudiarabiens intressen.

Det iranska kärnteknikprogrammet som ”avslöjades” 2002 (västerländska underrättelsetjänster kände redan till det) blev nu

det främsta argumentet för varför USA och dess allierade borde fortsätta att hålla Iran i schack. Ingen politiker har som Israels premiärminister Benyamin Netanyahu byggt sin utrikespolitiska position på hotet från det iranska kärnteknikprogrammet. Sedan 1996 har han hävdat att Iran kommer att ha kärnvapen inom 18 månader. På liknande sätt har de hårdföra krafterna inom Irans politiska elit och Revolutionsgardet använt den israelisk-palestinska konflikten som ett tillhygge för att upprätthålla fiendskapen till USA och västvärlden, både politiskt och ideologiskt. För vissa inom den iranska eliten är den ideologiska fiendskapen reell, men för en del makthavare är det också ett av få revolutionära slagord som återstår och som är relativt lätt att använda inom inrikespolitiken.

Den hårda anti-israeliska retorik och indirekta ifrågasättande av Förintelsen som president Ahmadinejad använde sig av under sitt styre innebar att han gjorde sig omöjlig i internationella sammanhang. Samtidigt vann han en del stöd i arabvärlden och bland konservativa grupper i Iran med sin aggressiva attityd mot såväl Israel som västvärlden i stort. Den officiella iranska positionen visavi den israelisk-palestinska konflikten har i mångt och mycket förblivit densamma. Man hävdar att man bara vill det som palestinierna vill och det hela skulle enklast lösas genom en folkomröstning där alla inblandade befolkningar skulle få delta. För en del iranska presidenter har det inneburit att man accepterar de positioner som intas av Palestinska befrielseorganisationen ( PLO), medan andra tydligare ställt sig på den mer oförsonliga Hamas- sidan. I slutändan har det relativt blygsamma faktiska stöd Iran gett till islamiströrelsen Hamas handlat mer om att man vill skapa problem för Israel än på någon samsyn med Hamas om hur Palestina-frågan ska lösas.

Iran och Saudiarabien

Khomeini var avvisande mot Saudiarabien eftersom det var en monarki lierad med USA precis som Iran hade varit under shahen. Därtill legitimerar Saudiarabiens kungar sitt styre med wahhabism, en extremt strikt och intolerant tolkning av islam som i huvudsak ser shiaislam som en avart av den egna religionen. Revolutionärerna i Iran ansåg att Saudiarabiens regim var korrupt och borde störtas. Dock uppfattar inte Iran Saudiarabien som ett hot utan tenderar att se det som en vasall till USA. I Riyadh uppfattas däremot Iran som det största hotet landet har upplevt. Denna skillnad i hotbilder har gjort det svårt att få parterna att på allvar förhandla om sina olika positioner i regionen.

Riyadh har alltid förlitat sig på Washington i kampen mot Iran, men händelseutvecklingen under Obamas styre och Trumps tid vid makten har gjort saudierna nervösa. Kärnenergiavtalet från 2015 kunde ha lett till en normalisering av förbindelserna mellan Iran och USA, något som Riyadh tolkade som en automatisk försämring av Saudiarabiens position i Washington. Vidare har störtandet av Egyptens president Hosni Mubarak 2011 och att USA i sin utrikespolitik prioriterat Asien gjort att man i Riyadh sett sig tvunget att mer aktivt konfrontera Iran och stötta de grupper och stater som är villiga att ansluta sig – inklusive Israel.