Opposition i motvind

Iran är att land där missnöjet ständigt pyr, såväl politiskt som ekonomiskt. Följaktligen pågår rätt ofta protester i det lilla, men genom sociala medier har vid ett par tillfällen gnistan

tänts som lett till landsomfattande protestvågor. Detta skedde kring årsskiftet 2017/2018 och i november 2019. I det senare fallet handlade det om missnöje med att bensinsubventionerna skulle sänkas, något som är nödvändigt både av ekonomiska och miljöskäl. Men på grund av den svåra socioekonomiska situationen i landet, med hög inflation, arbetslöshet och valutainstabilitet, vilka är en följd av ständigt nya amerikanska sanktioner, utlöste det protester i hela landet med tiotusentals demonstranter.

Det finns tecken på att hårdföra grupper inom det politiska systemet och Revolutionsgardet såg en möjlighet att försvaga den sittande regeringen genom att lägga bränsle på brasan, men precis som flera gånger tidigare riktades protesterna inte bara mot den folkvalda regeringen utan mot hela systemet, inklusive den högste ledaren. Demonstrationerna slogs ner osedvanligt snabbt och brutalt, med hundratals döda och skadade. Det är en oroväckande utveckling som visar hur stort missnöjet med systemet och den politiska eliten är – dock finns det av förklarliga skäl (de skulle omedelbart fängslas) ingen tydlig grupp eller förgrundsgestalt som leder protesterna. Den långsiktiga utmaningen för alla som försöker bilda en organiserad opposition i Iran är hur man ska kunna skapa en plattform för att föra fram ett tydligt budskap som kan mobilisera de stora massorna för den utdragna protestkampanj som krävs för att driva igenom radikala förändringar. Än så länge finns det knappast några tecken på att något sådant är på gång.

Stockholm 10 mars