Motståndsrörelsens uppkomst

Dagarna efter kuppen samlades tiotusentals människor runt om i landet för att kräva att de folkvalda politikerna skulle få styra landet. Upp emot 20 000 demonstranter beräknas ha deltagit i en gatuprotest i Yangon med krav på att Aung San Suu Kyi skulle släppas fri. Protesterna spred sig till huvudstaden Naypyidaw och andra delar av landet.

De folkliga protesterna startade med fredliga demonstrationer. Metoder, som att slå på grytor och kastruller varje kväll vid ett visst klockslag för att uttrycka sitt motstånd mot militären, och kampsånger från upproret 1988 återupplivades under de första veckorna. En löst sammansatt rörelse för civil olydnad, Civil Disobedience Movement ( CDM), bildades av framför allt civila statsanställda. Rörelsen använder trefingershälsningen som protestsymbol och får stöd av Milk Tea Alliance, en solidaritetsrörelse som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter och som samverkar digitalt i Asien.

Som en del av den civila olydnadskampanjen inledde sjukvårdspersonal och statsanställda en landsomfattande generalstrejk. Strejkerna spred sig till andra delar av den offentliga förvaltningen, bland annat departement och universitet, liksom till privata företag, som fabriker och gruvor, samt till studenter och ungdomsgrupper.

Efter en vecka med protester som inte hade mött något motstånd från militären hyste många hopp om en relativt snabb återgång till civilt styre. Det fanns en stark tilltro till det folkliga motståndets styrka och vilja. Skulle militären lyssna?

Militären var inledningsvis angelägen om att ge sken av

att hantera protesterna utan det övervåld de gjort sig kända för så många gånger tidigare i historien. Säkerhetsstyrkorna använde polisiära åtgärder, som de hade utbildats i genom ett stort EU-finansierat utvecklingsprojekt. För att kontrollera demonstranterna användes bland annat tårgas och gummikulor, som enligt internationell rätt endast får nyttjas i absoluta nödfall och aldrig mot fredliga demonstranter.

Denna taktik övergavs snart. Demonstranter greps, affärsinnehavare trakasserades, människor sköts på öppen gata. Även familjemedlemmar greps, till och med småbarn, eftersom militären ser anhöriga till politiskt aktiva motståndare som medbrottslingar.

De mest högljudda protesterna pågick samtidigt som coronapandemin nådde sin kulmen. Det utnyttjades av militären, som gjorde minimala ansträngningar för att bromsa smittspridningen i fattiga bostadsområden, där de flesta av de politiska motståndarna var bosatta. Här fick viruset sprida sig fritt. Så var fallet även i fängelser.

Trots de risker pandemin medförde gick människor ut i tusental för att protestera mot militärstyret. Demonstranterna gjorde sitt bästa för att tillhandahålla handsprit och munskydd när det var omöjligt att hålla avstånd.

Militären använde sig även av diverse offentliga förnedringsmetoder där individer exempelvis behandlas som hundar genom att tvingas krypa på alla fyra, vilket annars är vanligt förekommande i fängelser. De utförde också nattliga räder, använde prickskyttar mot demonstranter samt gjorde massgripanden av såväl protestorganisatörer som anhängare till CDM.

Militärens brutalitet och uppenbara ovilja till dialog ledde till att delar av motståndsrörelsen tog till vapen. Det började

med att civila grupper i städerna och på landsbygden använde hemmagjorda skjutvapen för att försvara sig mot militärens tillslag och nattliga räder. Efter hand begav sig medlemmar av motståndsrörelsen till de områden som kontrolleras av etniska väpnade grupper för att få militär träning där.

Motståndet fortsätter

Ett och ett halvt år efter kuppen har minst 1 370 människor dödats och över 12 000 fängslats enligt beräkningar av organisationen AAPP ( Assistance Association of Political Prisoners), men det finns inga exakta siffror över antalet döda och gripna. Militären angriper alla som verkar för demokrati i Myanmar. Även utländska demokratiaktivister har gripits. En australisk rådgivare till NLD, professor Sean Turnell, har suttit fängslad sedan kuppen. Många medlemmar av motståndsrörelsen har därför lämnat storstäderna och sökt skydd i de områden som kontrolleras av etniska minoritetsgrupper i hopp om att undgå militärens repressalier. Kvinnor, som har en viktig roll inom CDM, har varit speciellt utsatta liksom sjukvårdsarbetare.

Vårdpersonal som har deltagit i generalstrejken och i stället erbjudit sina tjänster åt motståndsrörelsen har gripits av militären. Lokala medier har skildrat hur sjukvårdspersonal har lockats fram ur sina gömställen för att behandla patienter, bara för att bli fängslade av militären. Ambulanser har hindrats från att köra fram till sjukhusen.

Den offentliga sjukvården är i dag nära kollaps. Ett år efter militärkuppen hade sammanlagt 415 attacker utförts mot

sjukvården, 286 hälsoarbetare hade gripits eller fängslats, 128 sjukvårdsinrättningar attackerats och 30 sjukvårdsanställda hade dödats, enligt en internationell organisation som arbetar med att systematiskt dokumentera övergrepp på sjukvårdsarbetare.

Militären motarbetar även motståndsrörelsen genom att begränsa tillgången till internet. Tidigt efter militärkuppen beordrades telekom- och internetleverantörer att blockera Facebook, som ofta används för kommunikation i Myanmar. Därefter begränsades även användandet av andra sociala medier. I ett sista skede spärrades hela internet för att begränsa människors möjligheter att samverka och att sprida bilder och filmer på militärens övergrepp utanför landets gränser. Även om internet nu är tillbaka har sociala medier tystnat och den fria pressen har stängs ned och ersatts med statligt kontrollerad TV samt propagandatidskriften Global New Light of Myanmar.

Militärkuppen, protesterna och nedstängningarna av samhället till följd av såväl undantagstillstånd som coronapandemin och strejker, har fått stora konsekvenser för människors privatekonomi och inkomstmöjligheter. Andelen fattiga myanmarier växer snabbt.

Det grova våldet har ökat människors motvilja mot militären. Även enskilda soldater och poliser har i allt större utsträckning valt att gå över till motståndsrörelsen trots hot om repressalier från militären. En del av dem rapporteras ansluta sig till det väpnade motståndet medan andra engagerar sig utan vapen. Andra återvänder enbart till sina hemorter och familjer.

Militären är en tätt sammanhållen organisation, byggd kring en central ideologi som framställer de väpnade styrkorna som nationens väktare. Dess medlemmar lever i stort sett åtskilda från det vanliga samhället. De är ofta födda i militärfamiljer, de

utbildas i särskilda skolor, deras fruar får jobb i militärägda företag och man vårdas på militärsjukhus. Medlemmarna knyts även till militären genom ett maffialiknande system som bland annat ger möjlighet till personliga intäkter genom mutor – en lukrativ möjlighet som ökar ju högre upp i rang man befinner sig.

Bara en bråkdel av soldaterna väljer att desertera och lämna denna slutna värld, inte alls tillräckligt många för att militärens makt ska försvagas. Och samtidigt som motståndsrörelsen inser att desertörerna är viktiga betraktas före detta militärer och poliser med stor misstänksamhet och man försöker hitta lämpliga sätt att övervaka desertörerna för att försäkra sig om att de inte är infiltratörer. Ändå är det denna växande skara av desertörer som många i motståndsrörelsen sätter sitt hopp till. Om tillräckligt många soldater lämnar de väpnade styrkorna kan militären bli så försvagad att ett civilt maktövertagande är möjligt.

Motståndsrörelsens uppbyggnad

Motståndsrörelsen har inget väldefinierat medlemskap och dess medlemmar inga självklara gemensamma nämnare, även om en viss institutionalisering genom exempelvis bildandet av civila parallellregeringen NUG och andra politiska organisationer kan skönjas. Kvinnor och etniska minoriteter har en framträdande roll i motståndet liksom unga människor som är födda efter millennieskiftet (den så kallade Generation Z) (se vidare sid 25). Dessa har ofta fått stöd av ledare ur den så kallade 88-generationen, som deltog i de omfattande protester som hölls 1988 vilka krossades av militären (se ruta sid 5). Många ur 88-rörelsen flydde senare

till gränsområden där de kom att delta i väpnade uppror. De hade länge stått på militärens svarta lista (bland annat nekats inresa till Myanmar efter att ha gått i exil) och många hade nyligen fått återvända till hemlandet i samband med det politiska tövädret.

Även civila statsanställda har en central roll inom motståndsrörelsen. Många statsanställda fortsätter att strejka och protestera genom civil olydnad. Genom att säga upp sig från sina fasta tjänster, eller stanna kvar med en uttalad lojalitet endast mot parallellregeringen, har de tillsammans med Generation Z drivit rörelsen framåt. Deras aktioner har bidragit till att statsapparaten i många hänseenden har paralyserats, men det har också ett stort pris. Många har genom sin statliga tjänst haft rätt till förmåner som gratis bostad och pensionssparande – förmåner som de nu förlorat.

Samtidigt har statsanställda som valt att inte ansluta sig till motståndsrörelsen blivit utsatta för hån och grovt våld. Motståndsrörelsen har varit tydlig med att personer som inte står på deras sida betraktas som förrädare och som en del av militärens maktstruktur. Motståndsrörelsen har riktat attacker, ibland med dödlig utgång, mot framför allt de lokala administratörer som arbetar för militärstyret.

Det väpnade motståndet

Den civila parallellregeringen NUG har försökt organisera det väpnade motståndet – delvis som ett sätt att kontrollera det – i Folkets försvarsstyrkor ( People’s Defence Forces, PDF).

Medan PDF till en början endast försvarade lokala områden från militära intrång har de med tiden fått bättre tillgång till vapen och blivit mer offensiva. PDF hävdar att de har dödat tusentals regeringssoldater och inrättat ”befriade

zoner” på landsbygden med egna ”folkadministrationer”.

Enligt motståndsrörelsen finns det numera över 250 PDFgrupper som kontrollerar uppskattningsvis 15 procent av landets yta. I kombination med områden som kontrolleras av etniska väpnade grupper uppges motståndsstyrkor ha kontroll över hälften av Myanmar (uppgiften kan dock inte bekräftas). Dessa styrkor är löst kopplade till NUG och med största sannolikhet saknas ett tydligt och samordnat kommando. Flera PDFgrupper har varit inblandade i våldsamma strider med militären, framför allt i områden som kontrolleras av etniska minoriteter.

Vid sidan av de regelrätta striderna har sprängattentaten mot framför allt polisstationer och civila myndighetskontor ökat. Även skolor attackeras för att lärare och elever ska fortsätta stödja generalstrejken. Det kommer rapporter om sprängdåd och mordbränder riktade mot militärbaser och militärt ägda företag. Det väpnade våldet mot militären och dess allierade (som statsanställda som inte anslutit sig till generalstrejken) har ökat. Samordnade attacker, ibland med dödlig utgång, har genomförts samtidigt som fredliga demonstrationer och strejker organiserats runt om i landet.

Civila regeringsstrukturer

Den civila administrationen, från lokal till nationell nivå, som upprättats parallellt med den militära administrationen har en viktig roll i motståndsrörelsen. Den utgörs av politiker som vann parlamentsvalet 2020, företrädare för etniska minoriteter, politiska partier, civilsamhället, PDF-grupper och CDM-grupper.

De civila strukturerna refererar till sig själva som Myanmars legitima regering och administration, medan militärstyret

klassificerar dem som en terroristorganisation. Samröre med motståndsrörelsen kan straffas med fängelse och medlemmar har avrättats efter dödsdomar för högförräderi. Många gömmer sig i dag i områden som kontrolleras av minoritetsfolk. Andra befinner sig på olika håll i världen, däribland USA och Sverige, och möten hålls digitalt.

Efter militärkuppen tog den parallella civila administrationen avstånd från 2008 års författning och en ny stadga utarbetades. Den fungerar i dag som en tillfällig författning som reglerar de civila parallella institutionerna tills militärstyret fallit och en ny permanent konstitution är på plats. Även om 2008 års författning stipulerar att landet ska vara en förbundsstat med sju delstater så utövar militären betydande administrativ och militär kontroll över vissa av dessa. Dessutom garanterar inte författningen den, för vissa minoritetsgrupper, så viktiga principen om självbestämmande. Motståndsrörelsen preliminära författning föreskriver att Myanmar ska vara en demokratisk och federal stat med kollektivt ledarskap som en grundläggande princip. Dessutom uppges den utlova större självbestämmanderätt, minskat militärt inflytande samt garantera respekt för mänskliga rättigheter.

Idén om en federal demokrati baseras på en överenskommelse från 1947, året innan Brittiska Burma (som britterna kallade sin koloni) blev självständigt. Den ingicks i Panglong i delstaten Shan mellan självständighetshjälten Aung San (Aung San Suu Kyis pappa) som representerade den tillfälliga burmesiska regeringen och ledare för etniska minoritetsfolk. Överenskommelsen innebar att de etniska områdena, särskilt de som britterna hade administrerat som separata så kallade gränsområden, skulle bli självstyrande. Mordet på Aung San senare samma år satte dock

stopp för diskussionerna om självstyre för de etniska områdena. Militärens allt hårdare kontroll över de etniska områdena grusade möjligheterna till självstyre, vilket ledde till ett växande missnöje och gav upphov till etniska separatiströrelser.

Den parlamentariska församlingen CRPH

Den civila parallella parlamentariska församlingen ( Committee Representing the Pyidaungsu Hluttaw, CRPH) bildades efter kuppen och utgör en viktig del av motståndsrörelsen. CRPH består till övervägande del av NLD-politiker som skulle ha tagit plats i parlamentet efter valet 2020, men med tiden har även företrädare för andra partier samt partilösa politiker tillkommit.

Det är viktigt för CRPH att inte bara företräda NLD, vars medlemmar ofta tillhör majoritetsfolket bamarerna. CRPH har på olika sätt visat sin goda vilja gentemot etniska minoriteter genom att inkludera politiker från minoritetsgrupper. Detta har möjliggjort samtal mellan olika delar av motståndsrörelsen om grunden för ett framtida federalt och demokratiskt Myanmar.

Den parallella regeringen (NUG)

Den civila parallellregeringen NUG domineras av NLD men politiker från partier med band till etniska minoriteter har erbjudits ett antal regeringsposter. Fortfarande saknas företrädare för den utsatta muslimska minoritetsgruppen rohingyer bland ministrarna, även om en rohingyer nyligen utsågs till rådgivare till ministern med ansvar för mänskliga rättigheter. NUG är mer heterogent sammansatt än någon tidigare regering i Myanmar varit, såväl när det gäller kön och etnicitet som ålder och partitillhörighet.

NUG:s huvudsakliga mål är att få stopp på våldet, återinföra

demokrati och bilda en federal stat.

Valet av ministrar har fått både positiv och negativ respons från rörelsen för civil olydnad (CDM) och de etniska väpnade grupperna. Kritiken handlar främst om

NLD:s fortsatta dominans, men även valen av vissa enskilda ministrar har ifrågasatts. Det råder också delade meningar om huruvida NUG bör vara ansvarigt inför det NLD-dominerade CRPH eller det bredare sammansatta NUCC (se nedan).

NUG har även försökt vinna de etniska väpnade gruppernas stöd, bland annat med den uttalade målsättningen att bygga en ”federal armé” .

Det konsultativa rådet (NUCC)

För att uppnå en bättre maktfördelning mellan bamarer och etniska minoriteter har ett råd vid namn National Unity Consultative Council ( NUCC) inrättats. Rådet består av represen

tanter för CRPH, etniska väpnade grupper, politiska partier, civilsamhället, PFD-grupper och CDM-grupper. En av dess huvuduppgifter är att underlätta dialogen om författningsändringar.

Några av de mäktigaste etniska organisationerna har dock valt att inte ansluta sig till rådet. Det förekommer dessutom viss oenighet kring rådets syfte, beslutsprocess, vilka som ska få sitta med i rådet, samt dess befogenheter i förhållande till NUG och CRPH.

Kvardröjande misstro, bland annat efter svikna löften, bland etniska väpnade grupper och politiska partier gentemot politiska processer som domineras av majoritetsfolket har haft en negativ påverkan på rådets arbete. Rådets potential att förena olika intressen hotas också av motstridiga intressen och spänningar samt meningsskiljaktigheter kring hur militärstyret ska upphöra.

Ändå uppfattas NUCC som nödvändigt för att förverkliga den framtida visionen om en jämlik och inkluderande federal demokrati fri från militär dominans. Rådet representerar en ny vision för federalism som fler myanmarier kan ställa sig bakom.

Lokal administration

Efter militärkuppen har parallella strukturer för civil förvaltning inrättats även på regional och lokal nivå. När den civila administrationen har försökt överta förvaltningen även av militärkontrollerade områden har detta lett till lokala maktstrider.

I många områden har administrationen på bynivå blivit viktigare eftersom många samhällen under det senaste året har blivit självförsörjande. På vissa platser har folkliga sammanslutningar för lokal administration bildats efter direktiv från CRPH och NUG. På en del platser har dessutom ”konsultativa råd” som representerar specifika delstater, regioner eller etniska minorite

ter bildat nya administrativa strukturer som är aktiva inom tre huvudområden: lokalt försvar, lokal samordning och tillhandahållande av sociala tjänster. Dessa strukturer möjliggör för civilbefolkningen att i viss mån få sina rättigheter tillgodosedda vilket var omöjligt under den militärkontrollerade administrationen.

De etniska minoritetsområdena har i decennier haft liknande strukturer för sin egen förvaltning med etablerade system för rättskipning och annan tjänsteutövning. Många av dessa samarbetar numera alltmer med NUG.

Vägen framåt mot demokrati

Motståndsrörelsen är inte intresserada ven återgång till den begränsade form av demokrati som rådde före militärkuppen. Dess mål är en fullt demokratisk stat där militären inte tillåts ha något politiskt inflytande.

Den civila parallellregeringen försöker vinna diplomatiskt erkännande, medan folkets försvarsstyrkor försöker skydda civilbefolkningen f rånmilitärens angrepp. Samarbete bedrivs med etniska väpnade grupper både militärt och politiskt. Administrativa och rättsliga mekanismer är etablerade i de områden som man lyckas kontrollera. Samtidigt görs stora ansträngningar för att knyta diplomatiska band med internationella organisationer, grannländer och FN-organ.

Den politiska dialogen med berörda partiledare, ledare för etniska minoritetsgrupper och civilsamhälles organisationer är grundläggande för att upprätta en federal union. För att skapa en stabil och genomförbar färdplan mot en sådan behöver

parallellregeringen NUG lyssna på de etniska minoriteterna, eftersom dess internationella legitimitet delvis är beroende av dess förmåga att ta hänsyn till alla inhemska intressen. Mäktiga regeringar i regionen stödjer militärregimen med motiveringen