Konflikter med väpnade etniska grupper

Myanmars befolkning utgörs till drygt två tredjedelar av majoritetsfolket bamarer (eller burmeser). Denna grupp har genom historien innehaft den politiska och ekonomiska makten.

I landets östra, västra och norra delar lever en mängd minoritetsfolk, varav shan, karen ( kayin) och arakaneser ( rakhine) är de största.

Ända sedan självständigheten 1948 har en rad konflikter pågått mellan staten (dominerad av bamarer) och olika väpnade grupper med ursprung i folkgrupper i periferin. Perioder av vapenvila har varvats med militära offensiver, men inga politiska reformer har genomförts som löst konflikterna.

I grova drag handlar motsättningarna om att de etniska väpnade grupperna vill ha större självstyre eller självständighet för områdena där minoritetsfolken lever. De vill ha större kontroll över områdets naturtillgångar, som mineraler och skog, samt kämpar också för att bevara minoriteternas kulturella identitet.

Bland de största etniskt baserade rebellstyrkorna är Förenade Wa-statens armé ( UWSA), med den politiska grenen UWSP. Wa i öster är inte någon erkänd delstat. Området kontrolleras i praktiken av UWSA.

Karens nationella befrielsearmé ( KNLA), som är den väpnade grenen av Karens (kayins) nationella union ( KNU), kämpar för karenfolkets självbestämmande i öster. Andra aktiva motståndsgrupper är Shanstatens armé

( SSA) i öster och Kachins självständighetsorganisation ( KIO) i norr.

Den militanta gruppen Arsa ( Harakah al-Yaqin) säger sig slåss för de statslösa muslimska rohingyernas sak i Rakhine i väster. I Chin i väster slåss Arakanesiska armén ( AA) för det buddistiska rakhinefolkets sak.

att dess kollaps skulle leda till ännu mer kaos och våld. Om demokratirörelsen kan enas och formulera en hållbar övergångsstrategi för att stabilisera landet, kommer det att dämpa dessa farhågor och potentiellt försvaga stödet till militären. Det är viktigt att motståndsrörelsen lyckas föra en fortsatt dialog med olika etniska grupper om roll- och mandatfördelningen i och mellan de nya civila institutionerna.

NUCC har med sin breda representation förutsättningar att vara en viktig plattform för diskussioner om centrala frågor med ambitionen att uppnå samförstånd, men dess mandat är otydligt. CRPH:s framtida roll och dess relation till NUG måste också förtydligas. Nyckelaktörer som stora väpnade grupper och den fängslade Aung San Suu Kyi har inte deltagit i diskussionerna som ledde fram till stadgan. Det är oklart hur de ser på de nyetablerade institutionerna och deras legitimitet.

Motståndsrörelsen betraktar våldsmedel som nödvändigt för att kunna minimera militärens makt. Attacker mot militär och polis anses viktiga för att uppnå framgång. Det råder även förhoppningar om att inre maktkamper inom militären ska få Min Aung Hlaing på fall. Det ökade antalet desertörer ses också som viktigt för motståndsrörelsens framgång, även om avhopparna fortfarande utgör en liten andel av det totala antalet poliser och soldater.

Responsen från omvärlden

Ett stort antal internationella organisationer var efter militärkuppen tvungna att lämna landet och i stället arbeta från Thailand, något som många av dem gjorde innan Myanmars

politiska töväder inleddes efter valet 2010. Direkt efter kuppen beslagtog juntan organisationers konton, ställde lokalanställd personal inför rätta för påstått stöd till motståndsrörelsen samt anklagade utländska organisationer för lagbrott. Militären krävde att enskilda organisationer skulle redovisa alla transaktioner med utländska organisationer och individer.

Ett år efter militärkuppen hade framför allt vissa utländska organisationer kunnat återuppta en del av sin verksamhet. Det har dock lett till kritik från motståndsrörelsen och internationellt håll då man anser att detta bara är ett sätt för militären att ge ett sken av att en grundläggande nivå av demokrati upprätthålls. I själva verket är organisationerna kraftigt reglerade.

Stora delar av motståndsrörelsen har kontinuerligt vädjat om att FN ska aktivera ”ansvar att skydda” ( Responsibility to Protect, R2P), det vill säga principen om att intervenera militärt för att skydda befolkningen i ett land från militärt våld från den egna staten. Utsikterna för ett ingripande är dock små med tanke på att Ryssland och Kina kan lägga in sina veton i FN:s säkerhetsråd mot en sådan åtgärd.

FN:s oförmåga att agera militärt för att skydda Myanmars civilbefolkning var en av orsakerna till att motståndsrörelsen beslutade sig för att övergå från fredlig till väpnad kamp. Inom rörelsen råder en stor besvikelse över omvärldens oförmåga eller ovilja att ingripa för att skydda civilbefolkningen.

En rad namngivna företrädare och företag med koppling till militärregimen har belagts med sanktioner av EU, USA och Storbritannien. Det handlar bland annat om frysta tillgångar och reseförbud medan EU har infört ett embargo mot vissa vapen och utrustning. Men några FN-sanktioner har inte rik

tats mot militären efter kuppen 2021. Tidigare sanktioner som infördes mot militären före demokratiseringen från 2010 visade sig dock inte ha någon större effekt, bland annat på grund av militärens stora resurser.

Det finns även en besvikelse mot den sydöstasiatiska samarbetsorganisationen Asean vars stadgar föreskriver att den ska verka för demokrati, god samhällsstyrning och följa rättsstatsprincipen samt främja och skydda mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Organisationen hämmas av att alla beslut måste fattas i samförstånd mellan medlemsländerna och av en stark respekt för principen om icke-inblandning i vad som kan anses vara nationella frågor. Vissa medlemsländer har valt att beskriva kuppen som en intern angelägenhet för Myanmar. Asean har enats om ett fempunktsprogram där länderna bland annat kräver ett slut på våldet, uppmanar till dialog mellan parterna samt har utnämnt ett speciellt sändebud. Dessutom har militärjuntan uteslutits från högnivåmöten. Medlemsländerna har stora problem med att genomföra avtalet och är oense om hur organisationen ska förhålla sig till såväl militärjuntan som den civila parallellregeringen.

Stöd till motståndsrörelsen

Även om demokratier i omvärlden har fördömt militärens maktövertagande och hårdföra behandling av civila har det uttryckliga stödet till motståndsrörelsen och dess civila strukturer varit begränsat. Ett formaliserat samarbete med motståndsrörelsen skulle kunna uppfattas som ett erkännande av NUG, vilket ses som politiskt känsligt. Enligt Phil Robertson, biträdande direktör för människorättsorganisationen Human Rights Watchs

asiatiska avdelning, beror detta på att många västerländska regeringar sedan det politiska tövädret från början av 2010-talet har fått möjlighet att åter öppna ambassader i det tidigare så slutna Myanmar. Detta utrymme för diplomatisk representation vill omvärlden inte riskera att bli av med. Ett erkännande av NUG skulle kunna resultera i att landets ambassad stängs. Robertson anser att det är av central betydelse även för motståndsrörelsen att den diplomatiska närvaron finns kvar, då den kan vara en kommunikationskanal till militärjuntan. Att ha utländska diplomater närvarande i Myanmar säkerställer också att juntans handlingar övervakas och dokumenteras så långt det är möjligt.

Detta resonemang delas inte fullt ut av motståndsrörelsen som allt oftare säger att ett erkännande från andra stater är den enda vägen till demokrati. Vissa länder och organisationer har visat sitt stöd och det internationella samfundet har gradvis ökat sina kontakter med företrädare för CRPH, och senare NUG. I synnerhet gäller det NUG:s utrikesminister Daw Zin Mar Aung, som bland annat bjudits in i samband med möten i FN:s säkerhetsråd och även har haft ett formellt möte med USA:s biträdande utrikesminister.

Efter militärkuppen valde vissa av Myanmars utlandsstationerade diplomater att gå med i motståndsrörelsen för att fungera som ambassadörer för den civila parallellregeringen. Många fick stöd från de länder de vistades i. Andra diplomater valde att förbli regimtrogna och representera militären.

Myanmars permanenta FN-delegation har allierat sig med NUG och den NLD-vänliga FN-ambassadören Kyaw Moe Tun har behållit sin plats i generalförsamlingen. I augusti 2022 förbjöd militärregimen politiska företrädare att tala med

internationella organisationer och utländska medborgare utan tillstånd från valmyndigheten. Politiska partier som bryter mot förbudet riskerar att upplösas.

Europaparlamentet har i en resolution deklarerat att det betraktar CRPH och NUG som de enda legitima företrädarna för folket i Myanmar. Nya Zeeland, Japan och Australien har velat bidra till ett inofficiellt erkännande genom inbjudningar till officiella möten och liknande. USA har infört inreseförbud och fryst tillgångar för en rad militärbefäl, vilket kan ses som försök att undergräva militärjuntans politiska legitimitet och auktoritet.

Vissa länder uttrycker sitt stöd för NUG samtidigt som de kritiseras av anhängare till motståndsrörelsen för att de i praktiken underförstått erkänner juntan. Den brittiska regeringen har sagt att NUG är de legitima företrädarna för folket i Myanmar och bör betraktas som en blivande regering. Samtidigt tillägger London att man är förhindrad att formellt erkänna NUG på grund av policyn att stater erkänner stater och inte regeringar.

Motståndsrörelsens arbete för en ny författning får såväl öppet som dolt stöd av internationella rådgivare med kopplingar till bilaterala och multilaterala aktörer, som exempelvis International IDEA, universitet och privata stiftelser.

Genom arbetet med en ny författning diskuterar civila aktörer och företrädare för etniska minoriteter betydligt mer djupgående demokratiska reformer än vad som tidigare har varit möjligt. Arbetet ger dessutom möjligheter till samtal om konfliktens grundorsaker och möjliga vägar framåt.