Arvet efter Sovjettiden

Den gängse bilden var länge att den sovjetiska eran var gynnsam för Centralasiens folk. Moskva försåg en outvecklad region med utbildning, vägnät, sjukhus, fabriker med mera. På senare år har dock en ny generation forskare från regionen vittnat om många mörka sidor.

Tvångskollektiviseringen av jordbruket under början av 1930-talet ledde till återkommande svältkatastrofer, särskilt i Kazakstan. Mellan 1931 och 1934 kom svälten att skörda omkring 1,5 miljoner människoliv bara i den kazakiska delrepubliken. När folket slutligen hade kuvats visade det sig att mer än en tredjedel av alla kazaker hade dött av svält.

Under Josef Stalins ledning inleddes dessutom en förryskning av samhällena. De lokala kulturerna med dess traditioner och språk undertrycktes samtidigt som den ryska kulturen påtvingades alla folkgrupper. De lokala eliter och delar av befolkningen som inte rättade in sig i ledet föll offer för terror. Stalins stora utrensning 1936–1939 drabbade Centralasien hårt. I den kirgiziska delrepubliken avrättades i november 1938 inte mindre än 137 ledande offentliga personer.

Sovjetunionens våldföring på naturen, framför allt genom avledning av vattenresurser för enorma bomullsodlingar och det sovjetiska kärnvapenprogrammet, gör sig ännu påmint i regionen. Aralsjön, en gång i tiden världens fjärde största insjö, är sedan länge uttorkad, medan en avlägsen del av den kazakiska stäppen är obeboelig efter att ha varit platsen för nästan en fjärdedel av världens alla kärnvapenprov.

Dessutom befann sig folkgrupperna i Centralasien längst ner i den sociala och politiska hierarkin i det på ytan jämlika Sovjetunionen. Deras möjligheter till karriärvägar blockerades av en fördomsfull kommunistpartielit i Moskva. Även om en viss industrialisering ägde rum i regionen var denna inte jämförbar med övriga sovjetrepubliker. I stället förblev delrepublikerna i Centralasien i huvudsak råvarukolonier till de industriella centren i de norra och västliga delarna av imperiet.