Ringbehov – ringa behov – inga behov
Måndag den 16 maj lyftes den sista telefonkiosken bort från torget, telefonkioskernas saga är slut. Den numera apparatlösa lilla pagoden försvann, liksom alla övriga som möblerat Stockholm i 120 år. Kanske dumpas de, likt de gamla stadsspårvagnarna för snart femtio år sedan, på något förortsfält i väntan på skrotning. Annars hade det varit lämpligt att få en kiosk att använda som uteduschcabin eller ersättare för det ruckliga utedasset på lantstället.
Telefonkiosker har annars varit bra att gömma sig i. Som nittiotalskvällen på Odenplan när en laserpunkt började fladdervandra på bröstet. Efter tusendelars förvåning och förvirring bestämde sig ryggmärgsreflexen att kasta in mig i en av telefonkioskerna och dra upp benen mot väggen. I den vevan sköts och skadades en grekisk man i Vasaparken av en då ännu okänd gäckande manhunter. Möjligen var det – hemska tanke – lasermannen som smygövade på Gustaf Vasakyrkans terrass och kanske tyckte att min för den tiden ovanligt orakade uppsyn såg etniskt tvivelaktig ut.
Ett efterskottstack till Televerket för gömstället. Jag överlevde, till skillnad från med tiden både kiosken och Televerket. Något som heller inte överlevt är de Kungliga Telegrafstationernas inbyggda telefonkiosker. Ville familjen på femtiotalet telefonera med exempelvis släkten i Norge, tog vi oss till telegrafstationerna på Skeppsbron eller Odenplan. Dels för att vi saknade hemtelefon, dels för att telenätet ännu inte var helautomatiserat. Där beställdes rikssamtal över disk, vilka personalen manuellt kopplade till lämplig sammetsisolerad inomhuskiosk varefter en högtalarröst exempelvis meddelade ”Klart Narvik i bås nummer sex”. Nästan ett rymdäventyr för ett dåtida litet barn. För övrigt betyder kiosk numera inte längre en liten fristående byggnad. Ordet tycks hos en ny generation glidit över att också beteckna mindre butik. Sålunda kan telefonkiosk i framtidens folkmun måhända bli benämning på en butik som säljer mo- biler. Osökt går tankarna till den planerade Apple-butiken i Kungsan som därmed kan bli Sveriges största telefonkiosk.
Fast fan vet också om inte själva ordet telefon riskerar att möta samma öde som ordet automobil sedan vi börjat tala om iphones och smartphones och säga upp de fasta apparaterna. Kvar i stadsbilden blir bara de redan nu urgamla gatujärnsluckorna som minnen av en tid då vi måste växla till oss enkronor för att kunna ringa utomhus. Vad luckornas relieftext Rikstelefon en gång betydde kommer i ngen veta. Rikstelefon, var det något militärt?